Spänningsförfattaren Johan Brännström är aktuell med sin tredje bok i serien om reportern Mikaela Sköld, Ingen ska skonas. Trots att de två tidigare har blivit hyllade är han både glad och förbannad.
Innan jag skrev min första spänningsroman hade jag skrivit ett tiotal filmmanus, varav endast ett blivit film – ”Sleepwalker” år 2000. Den blev ingen större succé i Sverige men ledde till att en amerikansk producent, Mark Johnson (”Rain man”), köpte rättigheterna att göra en Hollywood-version. Den filmatiserades aldrig, men det ledde till kontrakt för manusarbete på en annan film, ”Pathfinder”, för mig och regissören och medförfattaren Johannes Pinter. I slutändan fick vi inte med våra namn på den färdiga filmen eftersom regissören Marcus Nispel tog in andra manusförfattare för att bearbeta vårt manus. Men det var inte så mycket att hänga läpp över. Vi hade ju i vår tur skrivit om det manus vi fick av andra författare.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
”That’s how it works in Hollywood”, fick vi höra.
En ändlös radda av kockar på varje filmsoppa.
En annan sak jag lärde mig som filmmanusförfattare var: Att skriva för film är att lära sig leva med att oddsen att ditt manus verkligen ska bli en film är minimala. En normal långfilm har trots allt en budget på minst tjugo miljoner kronor i Sverige. I USA minst samma summa i dollar. Men vi kämpade på. Trodde på våra idéer, och i USA hade vi både agent och manager som skulle sälja dem och göra oss till miljonärer. Trodde vi. Men det hände aldrig. Varje manus vi skrev möttes av en aldrig sinande ström av kommentarer och förbättringsförslag från vår manager. Och när de tog slut och de ändå var osäkra skickades manuset ut på någon slags remiss till en stab av testläsare.
Så till slut började jag tröttna. Vi hamnade i Hollywoods berömda development hell, det vill säga den där källaren där alla ofilmade manus som alla läst, men ingen lyckats få gjorda, hamnar. Jag slutade i stort sett att skriva filmmanus. Men jag fortsatte att vara kursledare för nätutbildningen Filmmanusskolan, som jag var med och startade 2005, och höll kurser och workshops.
Idéerna fortsatte dock komma. Jag började fundera på att skriva en roman. Där skulle jag i alla fall slippa slåss med en massa andra kockar. Ett av uppslagen kändes som en lovande romanidé: En journalist och ensamstående mamma tvingas lämna sin sjuka tolvåriga dotter ensam hemma när hon inte längre får vabba utan sjukintyg. Ensam hemma faller dottern in i ett alltmer febrigt töcken och börjar snart se och höra saker i lägenheten. Och när mamman kommer hem är dottern borta. Idén var kittlande, varje förälders mardröm, och kändes som den skulle kunna fungera som en bok. Ett febrigt på gränsen till surrealistiskt sökande efter en försvunnen dotter.
Jag döpte till kort och gott till ”Feber”, när jag till min stora förvåning upptäckte att titeln inte använts tidigare på någon spänningsroman.
Sedan skickade jag ut mitt färdiga manus till ett tjugotal förlag. Fyra var intresserade och jag skrev kontrakt med det förlag jag gillade mest av dem, Ordfront.
”Feber” släpptes i juni 2020 och blev, om jag får strunta i att vara blygsam för ett ögonblick, en rätt hyfsad succé. Hyllad i TV4 Nyhetsmorgon, DN och Aftonbladet och totalt runt 30 000 sålda ex om man räknar ljudbokslyssningar, vilket alla gör i dag.
Det gjorde mig glad – och förbannad. Varför hade jag inte satsat på att skriva böcker tidigare i stället för att traggla vidare på en rätt misslyckad karriär som filmmanusförfattare?
Anledningen får man nog krasst säga, stavades r-ä-d-s-l-a.
För i verkligheten var det ju inte så enkelt att jag bara satte mig ned och började skriva efter att jag fick idén. Nej, det dröjde säkert två år. Jag petade lite på den ibland, utvecklade den lite försiktigt. Men jag vågade aldrig riktigt börja skriva på allvar. Skillnaden mellan att skriva filmmanus och en bok är nämligen avsevärda. Jag brukar jämföra det som skillnaden mellan ett äpple och ett päron. Film är ett visuellt medium där konsten att berätta i bilder är det viktigaste. Filmberättande gör man utifrån och in. Det vill säga man hittar bilder, eller metaforer, som gestaltar det man vill säga. Ett filmmanus är därför karg och ekonomiskt skrivet. Det är också bara runt 120 sidor långt eftersom man räknar med att en sida i manuset motsvarar ungefär en minut film. En bok är mellan 300 och 400 sidor. Därför att litterärt berättande är tvärtom – inifrån och ut. Du ska gestalta en karaktärs inre liv och tankar i många ord.
Det var den stora tröskeln för mig. Jag visste helt enkelt inte om jag hade språket i mig. Jag frågade några författarvänner om råd och en av dem sade: ”Börja skriv bara, språket kommer.” Så jag började skriva. Och han hade rätt. Språket kom. Taffligt till en början, men bättre alltmer jag skrev. Och jag upptäckte några fördelar med att ha jobbat som filmmanusförfattare och lärt ut filmmanusskrivande. Jag hade en dramaturgisk kunskap i ryggmärgen – jag visste instinktivt hur jag skulle bygga upp en spännande historia. Och jag hade lärt mig den hårda vägen att writing is rewriting. Ett filmmanus blir sällan film innan det har bearbetats minst 10-20 gånger.
Eftersom jag aldrig gått någon litterär skrivutbildning blev mina redaktörer på förlaget min skrivskola. De kommenterade och slipade tålmodigt bort mina värsta filmmanussjukdomar.
Och för varje bok har jag utvecklats som författare. Och jag har lärt mig vilka verktyg jag kan använda från filmberättande i bokskrivandet – från dramaturgi och karaktärsuppbyggnad till dialog.
Jag kan kort och gott använda det bästa av båda världarna.
Om författaren
Johan Brännström arbetar till vardags på Upsala Nya Tidning. Han har tidigare arbetat som sidredigerare i åtta år på TT Nyhetsbyrån. Han driver fortfarande nätutbildningen Filmmanuskurser Online och håller kurser i filmmanusskrivande ibland, men skriver numer mest böcker – hittills har det blivit tre i serien om Mikaela Sköld: Feber, Röd signal och Ingen ska skonas.
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
