Fyra och en halv månad efter Nobeldagen är fjolårets Nobelpristagare i litteratur Adulrazak Gurnah på plats i Börshuset i Gamla stan. Pandemin har givit honom inte bara en Nobelvecka utan två. ”Det här är Nobelveckan plus”, säger han.
Ett stenkast från Akademien ligger Kungliga slottet där beridna högvakten repeterar. Just som Abdulrazak Gurnah ombeds posera inför fotograferingen spelar blåsorkestern upp. En spjuveraktig blick tänds i hans ögon.
– Jag tror det är för mig, säger han med ett självironiskt leende.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
Nobelpriset tog han emot i London i höstas. Nu väntar några dagar med några av de programpunkter som tillhör den traditionella Nobelveckan. Gurnah ska möta Akademiens ledamöter men också delta i publika scensamtal om sin litteratur. Han ska träffa skolelever från tre grundskolor i Tensta och Rinkeby som har arbetat med hans böcker och ta emot företrädare från Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala som han tidigare besökt som forskare.
På torsdag ska han också lämna ett personligt föremål till Nobelmuseet. Han avslöjar inte vilket.
– Det har jag inte gjort ens för dem. Jag antar att de vill ha en historia kring det också, och det kan de få.
Utan ordslöseri
Gurnah svarar på frågor med stort allvar och utan ordslöseri. Den om prispengarna avhandlas på samma sätt som tidigare: Han ska fundera ut något att använda dem till. Hemma i England passerar han lika obemärkt på gatorna som innan, tycker han.
– Ingen bryr sig. I England finns det så många som åstadkommit saker. Man är rätt cool med det här.
Men efter samtalet från Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm i oktober blev han ändå en världsnyhet. Samtidigt började förläggare från olika länder höra av sig till hans agent och Nobelpriset har tveklöst givit hans verk större spridning. Kontrakten signeras digitalt via e-post, berättar han. Hur många har det blivit?
– En god mängd, vissa översättningar är ganska överraskande för mig. Den mest överraskande var kanske till baskiska. Ibland handlar det om språk som inte har stora eller kommersiella förlag. De kan inte betala så mycket men de är intresserade och vill ge ut böckerna på sina språk – det räcker. Det är det bästa med det här priset.
”Vore otur”
Hans senaste roman ”’Efterliv” kom på engelska hösten 2020. När Mats Malm ringde var han ”ungefär i mitten” av arbetet med en ny som han inte vill tala om nu.
– Nej nej, det vore otur. Jag vet inte när jag återkommer till den, om den fortfarande lever då eller har dött under tiden. När det lugnat ner sig lite ska jag gå tillbaka till den och se.
I sommar tänker han vara ledig, vila – och kanske skriva. Han vet inte. Men först väntar litteraturfestivalerna. I fredags besökte han den i Cambridge, därefter är han inledningstalare på Pen America’s World Voices festival i New York innan han ska tillbaka till England för att medverka på The Hay festival. Kan han då njuta av tillvaron som Nobelpristagare?
– När man tänker på det är det en bra sak. Jag kan tala om mitt verk, folk vill veta mer om det och skriva om det, men det är också tröttsamt. Att delta i ett kvällsevenemang som varar 1,5 timme är som att undervisa lika länge. Men så är det, och det är en del av detta. Det är ganska rimligt, människor vill lära känna dig och ditt verk.
Så bär också Gurnahs romankonst en tematik som talar direkt till samtiden. I lågmälda romaner skildrar han flyktingars öden och kolonialismens verkningar. Akademien betonade särskilt den ”stora medkänsla” som finns i hans romankonst och som kommer till uttryck även under en kort intervju.
”Ganska hemska”
På Instagram uppmanar han till solidaritet med ukrainska flyktingar, något som han inte tycker att den brittiska regeringen har visat.
– De har varit, om inte hemskast så i alla fall ganska hemska, och inte bara mot människor från Ukraina. De är varaktigt hemska. Det har blivit en del av den bild som regeringen vill ge av sig själv – av fientlighet mot främlingar. Men alla europeiska länder är inte så, säger han och berättar om de mottagningscenter för flyktingar som fanns här och var i Tyskland som han besökt under våren.
Kriget beskriver han som grymt, eländigt och en fortsättning av ett kolonialt våld som man inte kunde föreställa sig skulle kunna hända.
– Förstörelsen av städer, dödandet av människor, det verkar både främmande och nästan overkligt. Varför? Vad hoppas Ryssland åstadkomma? Men vi vet också att människan – i alla fall de som står utanför drabbade länder – har ett kort minne. Ukrainarna har det inte, men utanför Georgien, vilka minns vad ryssarna gjorde där?
Text: Erika Josefsson/TT
Fakta: Abdulrazak Gurnah
Född: 1948 på Zanzibar. Fadern var affärsman från Jemen medan modern kom från Kenya.
Bor: I Canterbury, England.
Bakgrund: Gurnah kom till England som flykting i slutet av 1960-talet. Hans modersmål är swahili, men hans romaner är skrivna på engelska, ibland med uttryck på swahili. Han doktorerade i västafrikansk litteratur 1982 och undervisade fram till pensionen i engelska och litteraturvetenskap vid Kents universitet.
Böcker: Gurnah har publicerat tio romaner samt ett antal noveller. På svenska finns tre romaner: ”Paradiset”, som 1994 hamnade på den korta nomineringslistan för Bookerpriset, ”Den sista gåvan” som utspelas i ett samtida England där en döende familjefar till slut berättar sanningen om sitt afrikanska ursprung för fru och vuxna barn. Den senaste romanen ”Efterliv” handlar om den tyska kolonialmaktens trupper med afrikanska legosoldater, askarier, i Östafrika.
Nyfiken på nya boksläpp? Kolla in aktuella nya böcker!