Författaren Pieter Tham uttrycker sin frustration över hur svårt det är att nå ut, först för att få sin bok utgiven och sedan för att väcka intresse hos media.
Journalistkåren saknar nyhetsnäsa
Vad har bästsäljande författare som Astrid Lindgren, Jonas Jonasson, J.K. Rowling och Fredrik Backman gemensamt? Jo, samtliga har fått sina manus refuserade av bokförlagen. Tröttsamt många gånger. Ända tills polletten trillar ner hos någon förlagsnörd i en skrubb på hundraelfte våningen. Typ.
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
Fortsättningen blir en skröna som läsaren får upprepad i det oändliga. Hur boken säljer i miljonupplaga ”worldwide”, blir film i Hollywood, släpps som serie på Netflix och hur t-shirts med citat ur texten säljer som smör i solsken. Typ ”Houston, we have a problem”.
Varje gång jag läser en liknande solskenshistoria blir jag – ärligt talat – så jävla förbannad och avundsjuk. Varför då? För att storyn inte handlar om mig.
Förra året släppte jag den, boken som skulle täppa till truten på alla högdragna kulturjournalister, sudda bort nedlåtande leenden hos mina kompisar och framkalla en kulspruteeld av mobilsamtal från journalister som ville intervjua läsarnas nye favorit. Snacka om att de skulle få krypa innan jag beviljade audiens.
Det handlar förstås om min succéroman – den som har varit på gång i snart tjugo år. Jag har visserligen gjort några stopp på vägen, släppt romaner som bara nått halvvägs, inte fått den uppmärksamhet de förtjänat men ändå, jag har stått ut. Sett boksläppen som förövningar. Födslovåndor, träningsläger och ”Sixteen weeks of hell” liksom, för vad som komma skulle.
Den här gången visste jag att det var min tur. Målet var inställt på hundratusen sålda ex. Till att börja med. Jag hade i sedvanlig ordning fått kortfattade ”nej tack” från sex-sju förlag på mitt inskickade manus. Det tog jag med en klackspark luttrad av tidigare erfarenheter. Jag visste att det i slutänden ändå kokar ner till någon sorts förhandling: ”Hur många ex tror du att dina vänner och bekanta kommer att köpa? Har du många följare på sociala medier?” I klartext: Kan ditt varumärke garantera att vi säljer minimum 100 ex så förlaget får någon form av buffert för boktryckningen? Är det till att vara en lokal kändis? Har du kontakt med en sponsor som kan tänkas vilja köpa en julupplaga? Så funkar det nämligen i förlagens värld: bokekonomi och litterära kvaliteter går inte nödvändigtvis hand i hand.
Dock, efter ytterligare nej tack och två svala ”kanske” orkade jag inte vänta längre. Tiden hastade. Jag hade skymtat liemannen både en och två gånger utanför min farstu. Jag beslöt mig för att ta saken i egna händer. Boken skulle bli min gravsten, ett effektfullt monument över min storhet, ett sprakande fyrverkeri av läsupplevelser som för evigt skulle låta mitt namn flamma ärofyllt över den litterära parnassen.
Jag bekostade omgående egen utgivning. Inklusive bokomslag och sexton illustrationer i fyrfärg. Trettio kåserier om pinsamheter och glädjeämnen, sorg och bedrövelse, nostalgi och vemod, helt enkelt välformulerade kåserier ur livets fatabur. Tyckte jag själv alltså. Vad recensenterna tyckte har jag än idag ingen aning om. Två månader efter releasen var det fortfarande dödstyst på kultursidorna, inte en endaste notis om ”Mina greatest hits” stod att uppbringa. Nå, om sanningen ska fram, kultursidorna var inte det forum jag siktade på. Humor, underfundighet och lättsamma funderingar finner sällan plats i kulturelitens korridorer. Där gäller norénsk galenskap, konflikt, ångest, aga, incest, klasskamp, hustrumisshandel, sex- och drogmissbruk. Nåde den som antyder att livet kan innehålla glädjeämnen och skratt. Jag siktade i stället in mig på allmänreportrarna. Visste hur de funkade. Eller visste för väldigt länge sedan, som det skulle visa sig.
”F d DI-reporter gör bort sig igen.” Så löd den fyndiga rubriken på min pressrelease till Dagens Industri. Den mejlade jag till fem reportrar på tidningen, inklusive nyhetschefen. För säkerhets skull körde jag ytterligare en rubrikvariant: ”DI-reporter bjuder på sina fiaskon.” Den skickade jag till två reportrar på bilagan DI Weekend. Med boken som attachment i vadderat kuvert. Resultat: noll. Noll respons, noll svar. Blev jag bitter? Nja, snarare Magdalena Ribbing-förundrad. Någon jävla vett och etikett borde det väl finnas på en redaktion? Har man åtminstone inte ett standardsvar i beredskap: ”Tack för boken. Vi har för närvarande ingen redaktionell plats för en artikel.”
Jag skrev till Lisa. Ja, Irenius alltså, kulturchefen på SvD. Skickade henne ett av kåserierna som ingår i boken. Om ett förbålt roligt missförstånd där skådespelaren Henry Fonda spelar huvudrollen. Förklarade för henne i lågmälda ordalag att jag var en dold kulturskatt som borde uppmärksammas. Noll respons, noll svar.
Resan fortsatte. Jag vände mig till Hanna Fahl, reporter och krönikör på DN. Hon hade skrivit insiktsfullt om 67-årige Magnus Ugglas självbiografi ”Johnny the Fucker”. Här fanns möjligen en ung skribent som kunde tänka utanför boxen? Se bortom titeln pensionär? Noll respons. Noll svar. Fick exakt samma reaktion från Niklas Wahllöf på DN. Jan-Olov Andersson på GP. Helena Gissen och Leif Kasvi på Expressen. Vi talar om största möjliga tystnad.
Jag skruvade på rubriken. ”Han har svenskt rekord i tidningsnedläggning.” Samt ytterligare någon rubrik där jag lyckades trolla in GW:s initialer. Nu tipsade jag Aftonbladet. Liksom Norrtelje Tidning. Och TT. För att inte tala om Sydsvenskan. Nollningen bara fortsatte. Mitti Danderyd då? Min egen lokalblaska? En djursholmare som släpper en bok borde vara en given ”etta”. Oviljan sken mot mig i redaktörens mejlsvar: ”Min att-göra-lista är väldigt lång, men jag har ditt namn uppskrivet.” Det blev till slut ett frimärkesstort foto (som jag plåtade själv med min Iphone) samt några platta rader om släppet. För mig som väntade ett porträtt i eldskrift var notisen ett skämt.
Där står vi nu. Reporterjävlarna tycks helt sakna nyhetsnäsa. Läsare får inte relevant information om en kanonbok. Etthundranittiofyra av tvåtusen ex är sålda. Närmare 1 800 ex samlar därmed damm på bokförlaget Vulkans lager. Det är synd om mänskligheten. Kulturkritiker är idioter. Och det skriver jag helt objektivt.
Om gästskribenten
Pieter Tham är född på Sri Lanka, uppvuxen i Calcutta och gick i engelsk skola. I höstas släppte den f d ekonomijournalisten boken Mina Greatest Hits där han buntat ihop alla sina floppar i en kåserisamling, utgiven på Vulkan. Genom åren har det blivit sammanlagt fem böcker på tre olika förlag. De två senaste, Rekordvinnaren och Skuggor över Golden Gate (Bladh by Bladh) kallar han ”skrönor inom deckargenren”.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
