På första plats i Förords novelltävling på tema tidsresor hittar vi Sofia Härdig med ”Solcellen”. Här kan du läsa hela vinnarnovellen.
Om författaren: Sofia Härdig är sångerska, kompositör, textförfattare, gitarrist och producent. Hon arbetar med rock, noise, experimentell konstmusik, och improvisation. Hon har givit ut 8 album och turnerar årligen i Europa och övriga världen. Hon har belönats Stimstipendiet 4 gånger, och Konstnärsnämndens arbetsstipendium 3 gånger. Hon samarbetar med en rad både svenska och internationella musiker. tex John Essing, Mats Hellqvist Conny Nimmersjö ( alla 3 från bob hund) Sebastian Öberg ( Fläskkvartetten) Stevie Jackson- Belle and Sebastian (Strbr), OOIOO (Jap,) Bordoms( Jap), Free Kitten ( US) och många många fler.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
Motivering: ”Solcellen” är en utvecklad novell med alla detaljer snyggt invävda för att få oss förstå det litterära universumet. Det är ett specifikt språk som hela tiden utvecklas successivt. Novellen är även häftigt utformad med en direkt visuell tanke. I takt med hur novellens ”syre” tar slut gör även orden det för att slutligen kväva läsaren. Härdig använder sig av ett flödande språk där läsaren bara åker med.
Solcellen
av Sofia Härdig
Det var ganska snart efter det att solen blivit starkare som dödstraff återinfördes. Det blev nödvändigt, sa de. Folk blev som galna av hettan, sa de. Det har gått ut en varning. Ingen får vistas ute med mindre än solskydd 1000. De gör stickkontroller, mäter nivån i huden. Jag avundas inte kontrollanterna. De har stora vita hjälmar med breda bretten och skydd som går ner över nacken. De svettas i sina uniformer och har mörka ringar under både ögon och armar. Solen har skinit i 981 dagar nu. I början var vi glada. Vi trodde det var tillfälligt, men solens strålar blev allt starkare, och rapporterna om människor som dog allt fler. Vi har fått isblock insatta i väggarna, smältvattnet används till dusch och dricksvatten. Vi har fått kylisolerade kläder. De kom med posten tillsammans med pamfletterna. Posten delas ut en gång i månaden nu. Brevbärarna dör i värmeslag. De talar om att byta ut dem mor dresserade hundar, men de dör nog de också.
Privat får vi inte ha hundar längre, de är förbjudna, de påverkar koldioxidutsläppet negativt. Min granne har en hund i smyg. Jag kom på honom då han rastade den på balkongen i en liten sandlåda. En mini Sankt bernhardshund, den där sorten som det var tillåtet att ha då vi fortfarande fick ha små hundar som åt lite och inte översteg 15 cm i mankhöjd. Då var det trendigt med mini Sankt bernhardshund, men det gick inte i längden. Människor svalt sina hundar, så de såg ut som benrangel, för att inte överstiga hushållets tillåtna koldioxidsutsläpp och slipade ner benen på dem för att de inte överstiga mankhöjden. Det blev kladdigt.
Jag har lovat min granne att inte säga något om hans hund, även om det är dödstraff på att skydda någon som bryter mot husdjurslagen, men den är så söt. Cheff heter den. Jag brukar få klappa Cheff ibland. Hans päls är så len och nosen så mjuk, inte alls som de där robotvarianterna vi fått med posten. De säger att det är en gåva, men det en övervakningskamera. Det vet alla. I manualen som följer med står det att robothundarna är bättre än riktiga hundar, att de hjälper oss, att de slickar golvet och håller rent, men alla vet. Om man tejpar för deras sensorögon går larmet och det dröjer inte länge innan stormstyrkan är på plats och sanerar. Men trots det tejpar folk för sensorerna stup i ett, jag med. Vi är väl uttråkade. Särskilt roligt är det att
göra det fredag klockan fem. Just när stormstyrkan tror att den ska få gå hem så tar vi allihop fram tejpen. Det blir ett herrans liv. Hela stan tjuter. Än roligare blir det om vi gör det en gång till direkt efter den första. De har försökt att få bukt med oss på olika sätt. De har förbjudit tejp, gömt sensorerna och placerat dem på udda ställen på robothundarna, men på något sätt lyckas vi alltid. Vi är ganska barnsliga, men vad ska vi göra. Det är vår, inte så tysta, protest.
I de stora sammansatta cellerna med pensionärer får de ha en riktig hund. Det kallas terapihundar. Innan terapihundarna infördes hade de problem med gamla som kastade sig ut från balkongerna. Det blev en sanitär olägenhet, då spikade de för fönster och dörrar till alla över 75. Det blev mycket oväsen, och luktade inte så gott, så då kom de på idén med terapihundarna istället; en hund per pensionärskomplex.Vi övriga får klara oss utan djur eller sällskap.
Cheff får resterna av min mat. Han gillar inte pizza, men sushi, tacos och filé går ner. Jag säger pizza, sushi, filé och tacos, men vad jag egentligen menar är kackerlacka. De processar de brunaktiga insekterna, formar och färgar smeten till det man vill ha. Om man bortser från att man ibland måste peta bort taggiga insektsben som missats av kvarnen är resultatet övertygande. Alla trendiga restauranger har sina speciella inriktningar; crosscuisine, streetkackerlacka osv. Namnen var till en början humoristiska; kacklande pizza, pasta kackonara, kassagne, bibimkack var sådant de hittade på innan de tröttnade på att hitta på. Alla vet ju ändå vad det är. Bäst går det för de restauranger som har ”som-om tema” De skriver ut gammeldags menyer och låtsas helt enkelt att det är det de serverar. Jag dricker mest det som förr kallades kacklonsmoothie, med den nya rosa färgen är det faktiskt rätt okej, om man håller för näsan. Ibland tänker jag på de som blivit allergiska mot kackerlacka. De som dog.
Riktiga grönsaker finns förstås inte längre. Det gjordes en hel del experiment med att odla dem i bergrum i början, men nu har vi helt enkelt nöjt oss med att vara utan. De försökte visst med myror också men fick inte riktigt till det. Det är trendigt att odla sina egna kackerlackor. Jag har mina i balkonglådan. De säger att vi måste vara beredda på det värsta och att det är var och ens personliga ansvar att vara förberedd.
Jag har hört att hela Kina förvandlats till en stor kackerlacksfarm. Men jag tror
att det bara är förtal. Nu när vi inte längre har internet, inga nyheter och inga kartor, så är det svårt att veta. Rykten sprids mellan våra celler. Vi knackar till varandra jag och grannen. Robothunden kan inte morse. När internet fortfarande fanns var det lättare att organisera sig, det fanns olika grupperingar, folk anklagade gud, staten och kapitalet. Några sa att solen var död, att den ersatts med en gigantisk värmelampa. Otroligt att folk klarade av att tänka överhuvudtaget i hettan. Det blev tyst när internet släcktes ner och det var då de gav oss de nya moderna enmansrummen, solcellerna. Ja, de kallar dem så, namnet ska får oss att känna oss energiska istället för inspärrade. De säger att det är bättre för oss att leva i isolering, att internet och sociala medier är skadligt; att det får oss att jämföra oss med varandra. De säger att vi är lyckligare nu. Jag säger; de säger, men det finns inte längre någon röst eller ansikte på dem som instruerar oss. Vi får vår information via pamfletter och manualer. Allt kommer med posten.
Solcellen ändrar sig efter vårt humör. Om jag är nedstämd blir det olidligt ljust. Det är för att balansera mina känslor står det i manualen, men jag vette tusan, jag blir mest nervös av det där och då börjar solcellen spela så kallad ”lugnande” hissmusik, ljuset dämpas och väggarna blir mjuka kuddar. Jag kan inte undgå att känna det som rummet hånar mig, men som det står i manualen; det är för mitt eget bästa, solcellen tröstar och stärker. De gör verkligen allt för att pacificera oss. För att desinficera oss sprayar de oss varannan timme med 3% väteperoxid. I början använde de 70% sprit, men det kan ni ju räkna ut hur det gick. Folk samlade upp lösningen i trattar, så kallade ”fylletrattar”. Hela hus stod i gungning. De sa inget, men de införde många nya regler under den här tiden. Vi var helt enkelt för fulla för att säga ifrån, men tillslut gick sjukvården på knäna och då ersatte de spriten med 3% väteperoxid; samma effekt men inte lika roligt.
Folk tränar som tokar. Det är illegalt att bli sjuk. Det belastar samhället står det i pamfletterna. Det tillhör individens ansvar att sköta om sig och sin kropp så att sjukdom ej uppstår. 1177 får vi endast ringa i nödfall. I mitt komplex har det bara hänt en gång att någon gjort det, det kom en bil och hämtade den som ringt, kanske blev det dödstraff?
Det är väldigt mycket som är personligt ansvar står det i pamfletterna jag hjälper till att trycka upp i kulvertarna om natten. De säger att individens ansvar leder oss
till frihet. De säger att det annars skulle vara diktatur. Jag tror vi hoppas på att dö ut som art, av egen fri vilja, för att befria oss från oss själva.
De kontrollerar regelbundet rörlighet, kondition och muskelmassa, även hjärnan kontrolleras. Grannen försökte fuska med steroider, vette tusan hur han fick tag på dem i dessa tider, men det påverkade hans hjärnkapaciteten negativt så han fick underkänt och blev sänd på läget. ” På semester” som de kallar det. Han säger att han är glad att han kom tillbaka.
Kl 8.00 varje morgon slår de på kallduscharna och det är obligatorisk närvaro i 2 minuter. Man får stanna längre om man vill, men det tror jag att det inte är någon som vill. Grannarna och jag skriker av det kalla vattnet, det är den enda gången jag hör några andra röster än min egen. Duscharna ska öka vårt HRV, vår Hjärt Rytms Variation. Att HRV är högt är viktigt, men jag förstår inte riktigt varför, det är på något sätt underförstått. Vi får inte dricka kaffe lägre. Efter undersökningar av hälsoeffekterna, allt handlar om hälsoeffekterna, förbjöds det. Det var ingen som sa det rakt ut, men jag tror att det var missfärgningen av tänderna det föll på. Det skulle sänka vårt estetiska värde, sa de. Allt med oss värderas. Skönhetskvoten är det viktigaste av alla värden. Det är det som syns, säger de. Jag vet inte hur de räknar ut det där med skönhetskvoten, men alla har en. Jag tror det sitter sensorer bakom badrums spegeln som mäter vinklar, skuggor, antal pormaskar, hudkvalité och rynkor. Allt går att mäta, säger de. Skönhetskvoten lägger man till den summan man fått då man räknat samman alla andra hälsovärden och dividerat dem med åldern. Vårt uträknade värde sitter på dörren, mitt är 8, det är väl ganska okej.
Grannen har 7.2. Jag tror att det sjönk efter hans ”semester”. Jag hoppas på att höja, men har haft en nedåtgående trend på sista tiden.
Vi jobbar ”hemifrån” i stora bergsrum under solcellskomplexen. Där långt ner i bergrunden är det något svalare; endast 30 grader varmt. Vi turas om att skörda kackerlackor, trycka upp pamfletter och att sköta dataterminalerna. Jag har inte befogenhet att se skärmarna. Jag bara hjälper till. De som får se på skärmarna har tystnadsplikt. Att bryta tystnadsplikten är belagt med dödstraff. Eftersom vi inte längre har några kalendrar är alla dagar lika. Dagar får inte diskrimineras säger de. Det är inte alltid rätt att göra det man vill göra. De säger att vi inte ska bli fler än vi redan är. Vi måste förstå att det inte finns hur många solceller som helst. De säger
att allt inte handlar om dödstalen. Utan vem som dör och hur gamla de som dör är.
De säger att de kommer att hålla om oss medan vi rinner ut i sanden. I mina drömmar hör jag regnet smattra mot taket. De säger att det kommer en dag.
De säger att det kommer att komma en flod. De säger att den kommer att ta oss med sig. De säger att vi då kommer att längta efter solen. Att det alltid är grönare på andra sidan. Att himlarna kommer att gråta över oss. Vi
måste bara våga leva först. De säger, de säger så mycket. De säger vi måste våga leva. De säger att planen är… De säger att de kommer att förflytta rösten från pamfletterna
in i våra huvuden. Då kommer inga robothundar att behövas mer. Kanske tejpar vi då våra hjärnor. Och tjuter i kör och det blir
ett djäkla liv. De säger att vi måste våga leva. De säger att det snart blir belagt med dödstraff
att leva. De säger att vi måste våga leva
först innan de dödar oss.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
