Den långa tiden i fattigdom och utanförskap efter ankomsten till England gjorde att årets Nobelpristagare, Abdulrazak Gurnah, började skriva på ett annat sätt.
I sin Nobelföreläsning berättar Gurnah om sin väg till skrivandet, från början en ungdomlig njutning som han fortfarande har kvar. Med sig till England i slutet av 1960-talet hade hans 18-åriga jag minnen av den förföljelse som ägde rum efter den blodiga revolutionen på Zanzibar 1964 då den arabiske sultanen avsattes. Många grymheter förbigicks med tystnad, framhåller Gurnah.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
– Vår politik var rasistisk och ledde direkt till den förföljelse som kom efter revolutionen, när fäder slaktades inför ögonen på sina barn och döttrar utsattes för övergrepp inför ögonen på sina mödrar. Jag bodde i England, långt från de här händelserna men (var) inom mig ändå djupt plågad av dem, säger han i sin Nobelföreläsning.
Kanske gjorde den geografiska distansen att han hade svårare att stå emot kraften i minnena. Så småningom skulle han också lida av den som han tyckte förenklade historieskrivningen om dessa händelser. När han långt senare i livet gick längs de nu förfallna gatorna i sin uppväxtstad upplevde han hur människor levde vidare, ”grå och tandlösa och rädda för att förlora minnet av det förflutna”.
– Det var nödvändigt att skriva om förföljelsen och grymheterna som våra härskare i sin självtillräcklighet försökte sudda ut ur vårt minne.
”Kolonialismens barn”
Men han hade också en annan historieuppfattning att hantera. Parallellt med den ”självklara fientlighet” och rasism som han mötte i vardagliga situationer i England blev han också klar över hur han, under uppväxten på Zanzibar, hade varit ”kolonialismens barn” på ett sätt som hans föräldrar inte hade varit. Inte nog med att hans skolgång hade varit ”kolonialiserad”, i England insåg han också att han själv blivit tilldelad en roll i vissa av engelsmännens berättelser om sig själva, både i texter och vardagliga samtal. Rasistiska skämt på tv togs emot med munterhet.
– Jag kunde inte göra något åt det mottagandet, men på samma sätt som jag lärde mig att läsa med större insikt växte det fram ett begär efter att i mitt skrivande vägra acceptera självsäkra summariska beskrivningar från människor som föraktade och förminskade oss.
Se Nobelprisföreläsningen
Människolivet
Men skrivandet handlar inte i första hand om kamp och polemik eller om olika ämnen. Det handlar om människolivet, framhåller Gurnah. I sina romaner vill han skriva så att både ”det fula och rättfärdiga” framgår och få människan att träda fram ur förenklingar och stereotyper. Då går det också att ge plats åt det sköra och svaga, menar Gurnah, och åt ”en möjlighet till godhet ur oförutsedda källor”.
– Jag tror att skrivandet också måste visa vad som kan vara annorlunda, vad det är som den hårda härskarblicken inte ser, vad som gör att människor, till synes små på jorden, känner sig förtröstansfulla i sig själva trots andras förakt.
Text: Erika Josefsson/TT
Fakta: Abdulrazak Gurnah
Född: 1948 på Zanzibar. Fadern var affärsman från Jemen medan modern kom från Kenya.
Bor: I Canterbury, England.
Bakgrund: Gurnah kom till England som flykting i slutet av 1960-talet. Hans modersmål är swahili, men hans romaner är skrivna på engelska, ibland med uttryck på swahili. Han doktorerade i västafrikansk litteratur 1982 och undervisade fram till pensionen i engelska och litteraturvetenskap vid Kents universitet.
Böcker: Gurnah har publicerat tio romaner samt ett antal noveller. På svenska finns ”Paradiset”, som 1994 hamnade på den korta nomineringslistan för Bookerpriset, och ”Den sista gåvan” som utspelas i ett samtida England där en döende familjefar till slut berättar sanningen om sitt afrikanska ursprung för fru och vuxna barn.
Den senaste romanen Efterliv handlar om den tyska kolonialmaktens trupper med afrikanska legosoldater, askarier, i Östafrika. Den kommer i svensk översättning före jul.
Nyfiken på nya boksläpp? Kolla in aktuella nya böcker!
