Året var 1976. Jag fyllde 9 år och mamma gav mig en av sina gamla ungdomsböcker. Jag slog upp boken och började läsa det första lilla tecknet på det då gulvita papperet. Sedan stavade jag mig igenom den och det var också första gången som jag verkligen sögs in i en berättelse. Jag minns också att jag förundrades över att man i fantasin och i berättelserna kunde vara någon annanstans fast man var fysiskt inkapabel att förflytta sig (CP-skada). Vilken känsla! Sedan dess har jag varit fascinerad av deckare i alla dess former. Jag minns hur mysigt det var att krypa upp i sängen med en påse godis, en Poirot i knät och familjens hund ihoprullad vid sidan av en.
När jag nu debuterar som skönlitterär författare återvänder jag till mitt tidiga och livslånga intresse för deckare. Det är verkligen förunderligt hur ett svart litet tecken på ett gulvitt papper kan bli början på ett livslångt äventyr från den lille parveln på 9 år till dagens mogna man på 54 år som känner att cirkeln har slutits.
Tranor och körsbärsträd
- Förlag: Wildbergs förlag
- Utgiven: 2021-10-07