Konstnären Lars Vilks är död. Vilks, känd för sin träskulptur ”Nimis” men också för att ha avbildat profeten Muhammed som rondellhund, levde under polisskydd och omkom tillsammans med två poliser i en trafikolycka.

Lars Vilks var en kontroversiell konstnär.

I augusti 2007 publicerade flera svenska tidningar teckningar av honom där profeten Muhammed framställdes som rondellhund. Teckningarna väckte omfattande internationella protester och Vilks blev ett hatobjekt för militanta islamister.

Vilks hade sedan 2010 livvaktsskydd. Då åtalades amerikanskan Colleen LaRose, känd som Jihad Jane, anklagad för att ha försökt rekrytera personer att mörda Vilks. Den 11 december samma år inträffade terrordådet i Stockholm där Taimour Abdulwahab sprängde sig själv till döds, efter att ha skickat mejl till TT och Säpo och angett Vilks Muhammedteckningar som ett av motiven till dådet.

Lars Vilks föddes 1946 i Helsingborg av estniska föräldrar. Han utbildade sig i konsthistoria vid Lunds universitet och doktorerade 1987. Vilks arbetade som lärare vid Oslos Konstakademi från 1988 till 1997 och verkade som professor i konstteori vid Bergens Konstakademi fram till 2003.

Uppförde ”Nimis”

På 1970-talet började Vilks arbeta med skulpturer, efter att först ha försökt sig på måleri men enligt egen utsago inte ha haft tillräcklig talang. 1980 började han uppföra drivvedskonstverket ”Nimis” på stranden i det skånska naturreservatet Kullaberg. Då verket hade uppförts utan tillstånd återkom ständigt juridiska processer mellan Vilks och de berörda myndigheterna – men verket står till stor del kvar. Sommaren 2020 öppnade både Vilks och Länsstyrelsen i Skåne för att förhandla om tillstånd, Vilks med föresatsen att göra även förhandlingarna till del av konstverket.

2016 eldhärjades en dryg fjärdedel av Nimis. När Vilks inledde arbetet med att återuppbygga det dömdes han för förseelse mot områdesskydd.

– Mitt verk är fortfarande kontroversiellt och det håller sig vid liv. Efter 37 år är det fortfarande hett, sade han till TT 2018.

Stort allkonstverk

Vilks konstnärskap omgavs mer eller mindre av kontroverser från start. Som en del av den postmoderna konströrelsen såg han sina konceptuella skapelser som en del av ett enda stort allkonstverk. Reaktionerna var en del av verket, ansåg han.

Sina politiska åsikter ville han inte dryfta mer än nödvändigt, trots att han ofta omhuldades av rasistiska organisationer och av Sverigedemokraterna. I en intervju med Aftonbladet 2012 uppgav han att han inte utnyttjade sin rösträtt.

– Man får vara glad för det stöd man får. Men Sverigedemokraterna är en omöjlig politisk hållning för mig. De är ett populistiskt parti, sade han och fortsatte:

– Många tror att jag hatar muslimer och invandrare, men jag har inget problem med människor från andra länder. Jag är själv estländare, sade han.

Terrorattack i Köpenhamn

I samband med ett framträdande på kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn 2015 besköts lokalen, en man dödades och flera personer skadades. Vilks klarade sig oskadd men förmodades vara måltavla för terrorattacken.

Lars Vilks resonerade i intervjuer kring att hans ofta provocerande konst inverkat på privatlivet.

– Det ligger självklart i konstens natur att utmana auktoriteter. I mitt fall har en lång rad osannolika omständigheter skapat ett långvarigt och besvärligt läge. Att konstnärer ska utmana är mer en regel än något som jag ska rekommendera, sade han i en intervju med Marianne Lindberg de Geer för Expressen.

Moderna Museet visade 2004 en utställning om Lars Vilks skulptur ”Omfalos” i Kullaberg men när Vilks senare ville skänka museet en av sina Mohammed-teckningar tackade den dåvarande museichefen Daniel Birnbaum nej. Själva teckningen var inte konstverket utan snarare processen omkring – protesterna, medieuppmärksamheten och kontroverserna – resonerade Birnbaum. Att ta emot gåvan vore att göra museet till en del av ett ännu oavslutat verk.

– Vilks fick snarare politisk betydelse än konstnärlig, säger journalisten och författaren Niklas Orrenius som skrev boken ”Skotten i Köpenhamn” och följde Lars Vilks nära under ett års tid.

– Många i Sverige var fega när det gällde Lars Vilks. Man tystnade fast han egentligen var i en fruktansvärd situation och hotades av rörelser som egentligen hotar oss alla, och som allra mest kanske är ett hot mot minoriteter som judar och shiamuslimer. Många störde sig så mycket på honom – vilket gick att förstå, han var en provokatör – men man kunde inte se bortom sin egen irritation, säger Orrenius.

Flyttade sig

När han träffade Lars Vilks på offentliga platser lade han märke till hur folk flyttade sig när de upptäckte konstnären.

– Han visade vad man inte kunde säga och göra utan att tvingas leva som en fånge i sitt eget land resten av sitt liv. Det finns ingen proportionalitet mellan att rita en hädisk teckning och vilja mörda någon, det var ju folk som försökte mörda honom hela tiden.

Men alla var inte lika ängsliga. Så sent som i somras ställde Lars Vilks ut några av sina målningar på Konstmuseet Gösta Werner i Simrishamn. Vilks medverkade själv, under Säpo-skydd, på vernissagen.

– Ingen av oss kände den minska tveksamhet över det, säger Leif Hjärre, vice ordförande i Gösta Werner-sällskapet.

Lars Vilks var också, när han dog, aktuell med en bok om verket Nimis, som ges ut tillsammans med Galleri Agardh & Tornvall. I boken, som har fått samma namn som skulpturen, berättar Vilks om arbetet med ”Nimis”, speciellt om den kamp han fört med myndigheter om verkets existens.

– Det blir tydligt hur skickligt han har parerat olika myndighetskrav och fått myndigheter att säga emot varandra. Det har blivit en viktig del i verket, som till stor del är ett konceptuellt verk, ett idékonstverk, säger galleriägaren Bengt Tornvall till Dagens nyheter.

Lars Vilks blev 75 år.

Text: Ann Edliden/TT, Erika Josefsson/TT

Boktuggs fotnot: 2016 kom boken Skotten i Köpenhamn : ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser av Niklas Orrenius på Albert Bonniers Förlag. Den nominerades till Augustpriset samma år i fackboksklassen. Priset det året gick dock till Gutenberggalaxens nova av Nina Burton. Orrenius fick även Bonniers Stora Journalistpris för boken.