De senaste årens uppsving för arbetarlitteraturen håller i sig. En rad nya böcker skildrar en samtida maktlöshet: inför stressen, osäkerheten och slitet. Allt fler berättar också om klassresor nedåt.
”Sluta använda hemtjänströsten.” Det får huvudpersonen i Linn Spross bok ”Vård, skola, omsorg” höra när hon kompenserar brist på rutiner som hemtjänstbiträde med ett käckt tonfall. Boken är på många vis typisk för en ny våg av arbetarskildringar: den skildrar vardagen inom ett traditionellt kvinnoarbete, och huvudpersonens klasstillhörighet är inte tydlig, hon är både akademiker och arbetare.
De senaste åren har undersköterskor, snabbmatspersonal, cykelbud och städare börjat befolka litteraturen i en allt högre utsträckning. I ”Arbetarlitteraturens återkomst” som kom förra året spårar journalisten och författaren Rasmus Landström skiftet till tiden runt 2010, då bland annat ”Kallskänken” av Jenny Wrangborg, ”Svinalängorna” av Susanna Alakoski och ”Mig äger ingen” av Åsa Linderborg kom.
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
– Sedan small det till med Kristian Lundbergs ”Yarden”, för den handlade om en nedåtvänd klassresa. Proletariseringen, som man sade förr, av kulturarbetaren Kristian Lundberg och hur han tvingades svabba bilar i Malmös hamn, säger Rasmus Landström.
Ingen framtidstro
Sveriges ovanligt livaktiga arbetarlitteratur växte fram hand i hand med en växande arbetarrörelse och man brukar nämna ett tydligt genombrott 1933, då Ivar Lo publicerade ”God natt jord”, Moa Martinson ”Kvinnor och äppelträd” och Jan Fridegård ”En natt i juli”. Något gemensamt kunde skönjas i arbetarromanerna.
– Det finns en geist och en anda i den tidens arbetarlitteratur, som att man lämnade något bakom sig. Man kan se folkhemmet vid horisonten, säger Rasmus Landström.
Han poängterar att även om arbetarlitteraturen har varit partipolitiskt obunden har den varit beroende av folkhemsprojektet och bygget av välfärdsstaten.
Men nu finns inte samma moderniseringsrörelse och litteraturen har blivit mer spridd. Den har också blivit mörkare – framtidstron som präglade förra seklet är borta. Det syns hos författare som Henrik Bromander, där klassmedvetandet har försvunnit och det inte finns någon arbetarrörelse att söka sig till längre, menar Landström.
– Fascismen ersätter socialismen i många av hans böcker.
Kvinnorna i centrum
De senaste årens arbetarlitteratur skrivs också allt oftare av kvinnor, som Elise Karlssons skildring av kontorsarbete och Wanda Bendjellouls berättelse inifrån en snabbmatskedja. Det kvinnliga arbetet har hamnat i centrum på ett sätt som det aldrig har varit i den klassiska arbetarlitteraturen, enligt Rasmus Landström.
Böckerna handlar ofta om mammors dubbelarbete i arbetsliv och hem. Man ser det i historiskt tillbakablickande romaner, som Kristina Sandbergs boksvit om hemmafrun Maj och i Susanna Alakoskis nya roman ”Londonflickan”, den andra delen i hennes svit om kvinnors liv under 1900-talet.
Nya är också skildringarna av prekariatet, den osäkra klassen. Rasmus Landström pekar på att klassklyftorna i Sverige har djupnat och att även stora delar av medelklassen har fått det tuffare. Flera författare skriver nu om nedåtgående klassresor, som Linn Spross, och Anders Teglund i boken ”Cykelbudet”.
Anders Teglund är förläggare och musiker som fick en hård ekonomisk smäll när coronapandemin ödelade kulturvärlden. Han började då att extraarbeta som cykelbud för Foodora, och insåg att han höll på att skriva en arbetarskildring.
– Det handlar om gigarbete och cykelbudsjobb och frilansande kulturjobb i en slags växelverkan. Jag vill få fram en kroppsnära skildring av de jobben.
Ny arbetsmarknad
För Anders Teglund som är cykelentusiast innebar arbetet på många sätt en glädje – det gav honom lite pengar och framför allt en sysselsättning när allt hade rasat. Samtidigt blev han tvungen att förhålla sig till den nya lågstatusrollen i Foodarabudens rosa dräkt.
– ”Ska jag gå omkring klädd som en rosa förlorare”, tänkte jag, och sedan insåg jag att det är ingen som ser att det är jag.
Arbetarna är osynliggjorda vilket också gör att många kan tänka ”det är inte mitt egentliga jag som är där”, säger Anders Teglund. Det blir ett hinder för en facklig kamp. Samma tema syns i en bok som ”Jag ska egentligen inte jobba här” av Sara Beicher: där finns en klasskänsla, men inget klassmedvetande, menar Rasmus Landström.
Själv har Anders Teglund funderat på hur den moderna arbetarlitteraturen förhåller sig till en ny arbetsmarknad, där entreprenörer kan vara ekonomiskt utsatta kulturarbetare snarare än företagsägare, medan prekariatet i ”samhällets spricka” liknar honom själv.
– Jag tänkte ”nu kommer jag som privilegierad akademiker och gästar bland de samhällsmedborgare som är lägst i rang”. Men i princip alla har samma blick som jag: de upplever jobbet likadant, känner skam och ser klasstrukturerna, de flesta är dessutom högutbildade.
Text: Elin Swedenmark/TT
Fakta: Aktuella arbetarskildringar
Aktuella böcker: Vård, skola, omsorg av Linn Spross, Proponeisis av Johan Jönson, Cykelbudet av Anders Teglund, Dåligt folk av Kjell Johansson, Londonflickan av Susanna Alakoski.
(TT)
Rasmus Landström väljer arbetarskildringar:
Hundarna i Lafayette park av Annelie Jordahl: ”Det var en rapportbok och en klockren parafras på Maja Ekelöfs bok Rapport från en skurhink men inte en enda kritiker skrev om den tematiken.
Familjen av Kjell Johansson: ”Ett mästerverk.”
Smålands mörker av Henrik Bromander: ”Henrik Bromander har klivit fram som en av våra viktigaste unga samtidsförfattare. Han uppfattas inte som en arbetarförfattare och befinner sig inte i centrum av traditionen men i dess utkant. Klasstematiken är helt central hos honom, han skriver om en desorganiserad arbetarklass i sina böcker.”
Mig äger ingen av Åsa Linderborg: ”Jag har läst om den flera gånger och det finns inte en stavelse som inte sitter som en smäck.”
Johan Jönsons böcker: ”När man pratar om arbetarlitteratur hänfaller man ofta till att säga att den kartlägger vita fält. Men jag tror inte att det är grejen, jag tror att den här traditionen bär på en annorlunda blick på tillvaron än mycket annan litteratur. I boken formulerar jag det som att den har ett speciellt sätt att ta ordet. Det är allra tydligast i Johan Jönsons sätt att skriva: han har ett helt eget sätt att tala om litteraturen.”
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl: ”Den togs emot som en roman om tinderdejting men i mina ögon var det väldigt tydligt en roman om en högutbildad person som inte ser någon framtid, av olika orsaker.”
Det gula rummets små terapistycken av Helen Rådberg: ”Hon har skrivit en otroligt originell diktsamling om att jobba på förskola. Hon använder sig av barnramsor och joller som korsas med citat ur det kommunistiska manifestet.”
(TT)
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
