Fotograferna Nadja Bournonville, Martin Bogren och Xenia Nikolskaya är årets vinnare av Svenska fotobokspriset.

Bournonvilles verk “A worm crossed the street” består av svartvita fotografier av bortglömda djur som under många årtionden har samlats i arkiven i Naturhistoriska museet i Wien.

– De kändes väldigt mycket som individer, som jag hade stor respekt för, säger hon till TT.

Årets pristagare av Svenska fotobokspriset är – till skillnad från tidigare år – tre till antalet. Enligt juryns motivering har de tre, trots sina olikheter, ett gemensamt undersökande och personligt uttryck, som berör på djupet.

Martin Bogren får priset för “Hollow”, medan Xenia Nikolskaya prisas för “The house my grandfather built” och Nadja Bournonville belönas för boken “A worm crossed the street”.

I “Hollow” samlas resultatet av Martin Bogrens resande under tolv års tid i de norra delarna av Europa, där han genom sin kameralins har undersökt vad vintern i norr för med sig för människan.

I Xenia Nikolskayas verk har i stället dokument, nytagna fotografier och arkivbilder sammanfogats till en historia om hennes familj – med utgångspunkt i fotografens eget familjealbum.

Fotograferade i samlingar

Nadja Bournonville, som bor och verkar i Berlin, har i “A worm crossed the street” samlat 377 svartvita bilder av de djur hon under en intensiv månad hittade i de dammiga gömmorna i källaren till Naturhistoriska museet i Wien. Idén till projektet föddes då hon ville fotografera en så kallad basilisk – ett fantasidjur som finns i museets samlingar – några år tidigare.

– När jag såg samlingarna tänkte jag att det måste finnas hur mycket som helst som besökarna inte får se bakom kulisserna. Som konstnär har man ibland privilegiet att få komma in i annars stängda rum, berättar hon för TT.

Nadja Bournonville höll kontakt med museet under de kommande åren – medan idén till fotoprojektet tog form.

– Eftersom det ständigt kommer rapporter om den biologiska mångfalden som försvinner började jag tänka allt mer på alla de här djuren. De som finns där på alla museer av den här sorten, runt om i världen – medan läget för deras levande släktingar blir alltmer kritiskt, säger hon.

“Fick direktkontakt”

Under en intensiv månad tillbringade Nadja Bournonville varje dag i museets källare och arkiv – något hon själv beskriver som en känsla av att vara “på helt rätt plats”. Och omgärdad av alla dessa bortglömda och lätt luggslitna djur uppstod till slut ett slags ordlös kommunikation.

– Det som var speciellt var att det fanns så många djur i de där flaskorna och glasen – men det var väldigt lätt att välja ut just dem som jag upplevde hade en stark närvaro. De kändes väldigt mycket som individer, och jag hade stor respekt för dem. Och med vissa av djuren kändes det som att jag fick direktkontakt, säger hon.

Text: Anna Grönberg/TT