Rookie 17 med Simon Häggström: Det var nog ingen som trott att jag skulle bli författare

Det började med två omtalade fackböcker om arbetet som kriminalinspektör. Ett par år senare bytte Simon Häggström spår och började skriva skönlitterärt. Återkommande teman som rör prostitution och människohandel går som en röd tråd genom hans författarskap. Att han började skriva från första början var dock mer eller mindre en slump.

År 2016 debuterade Simon Häggström som författare. Fyra år senare skulle han ha skrivit och gett ut ytterligare tre böcker, detta vid sidan om sitt arbete som polis. Men vi backar bandet till där det hela började, vad som fick honom att plocka upp pennan och börja skriva.

– Jag har inte alls gått den väg som många andra går, att man har haft skrivandet som intresse eller dröm. Så var det inte alls för mig. Jag hade inte skrivit en rad sedan gymnasiet, säger Simon Häggström.

Från just gymnasietiden minns han en uppgift i svenska som gick ut på att skriva en egen berättelse. Han hade precis läst Bilbo, så resultatet blev en fantasynovell med både drakar och dvärgar. Uppgiften kom tillbaka med högsta betyg. En prestation som skulle rota sig i minnet och ligga där som en påminnelse om att han faktiskt hade en skrivarådra.

– När jag sedan började skriva på riktigt kunde jag hänga upp det på att min gamla svensklärare tyckte att jag hade talang, berättar han med ett skratt. Det var bra för min självkänsla där i början.

Att arbeta som polis är ett skrivande yrke, och det hör till jobbet att skriva rapporter och beskriva miljöer och människor. Under studietiden vid Polishögskolan 2005–2007 gjorde Simon en praktikperiod tillsammans med en äldre gränspolis i Småland som bara hade något år kvar till pensionen.

– Han ville ge mig ett tips. Han sa: ”Skriv! När du kommer upp i min ålder kommer du uppskatta så mycket att ha lite anteckningar om saker du varit med om. Man får vara med om så mycket, men man glömmer allt.” Det där stannade kvar hos mig, säger Simon.

Han gick ut Polishögskolan 2007 och började jobba heltid mot prostitution och människohandel 2009. Då var det flera kollegor som noterade att han fick vara med om så många märkliga händelser.

– Jag sa till mig själv att jag borde börja anteckna saker. När till och med kollegorna tycker det är intressant, då är det verkligen intressant. Så jag började skriva för min egen del, och tänkte inte att någon annan skulle få läsa det. Det var kul, och jag mådde bra av det.

”Som en bomb i prostitutionsdebatten”

Några år senare började Simon diskutera sina texter med en kollega, en socialsekreterare som jobbade med sexköpare och som dessutom skrev mycket själv. Kollegan tjatade om att få läsa Simons texter, och efter mycket övertalning gick Simon med på att låta honom läsa det som senare blev första kapitlet i debutboken Skuggans lag.

– Sättet att skriva hade mycket att önska, tyckte han, men han sa att jag hade något som ingen annan har. Han sa att jag måste fortsätta, att jag kommer bli publicerad. Det blev startskottet för att jag började umgås med tanken att mina texter skulle kunna bli en bok.

Skrivandet tog en ny riktning, och Simon skrev med siktet att färdigställa en bok. Sent en natt skickade han in sitt manus till ett litet förlag, och morgonen efter svarade de att de ville ge ut det. Skuggans lag kom ut 2016.

– Den slog ner som en bomb i prostitutionsdebatten och används idag till och med som läromedel. Tanken var först att det skulle bli en enda bok, men som jag minns det var manuset för långt, så förlaget ville dela upp det i två.

Uppföljaren Nattstad gavs ut året därpå. Båda böckerna är självbiografiska och handlar om Simons arbete som chef för prostitutionsgruppen inom Stockholmspolisen. Han säger att det inte var helt lätt att skriva så personligt med många detaljer ur sitt eget liv.

– Det fanns en anledning till att jag senare bytte genre, säger han. När man skriver om case man varit med om i verkligheten har man utmaningar dels kring anonymisering och dels kring vad som är lämpligt och lagligt att skriva om. Dels att ha sig själv i centrum.

Ville nå ut bredare

Efter andra boken kände han sig färdig med att skriva om sig själv, och även att hantera alla kommentarer från andra som rörde honom själv som person. Ibland blev han hyllad som en fantastisk polis, en hjälte, och han säger att han aldrig har varit bekväm med att bli placerad på en piedestal.

– Jag är bara polis, jag gör mitt jobb. Så jag kände att jag ville fortsätta skriva, men inte med mig själv som huvudrollsinnehavare. Däremot ville jag fortfarande skriva om samma ämnen, för jag sitter på en kunskap som behöver nå ut. Och där kan skönlitteraturen nå ut ännu bredare än facklitteraturen.

Han skriver för att förmedla ett budskap och vill att folk ska börja tänka på vad det är för samhälle vi har byggt. De redan samhällsintresserade har hyfsat bra koll, men Simon vill nå de läsare ”som tar en Läckberg i farten”.

– Jag nådde inte ända fram dit i fackformatet. Skulle jag nå ut till fler vanliga läsare så behövde jag byta genre. Faktaböckerna hade sina utmaningar, och jag tänkte att det skulle vara mycket lättare att skriva en roman. Men där visade sig finnas helt andra utmaningar, bara det att hålla ihop en sammanhängande berättelse, säger Simon och fortsätter:

– Jag skrev en första roman och tänkte att ”wow, det här är riktigt bra”, men efter ett par veckor läste jag igenom det och tyckte det var skit. Så jag kastade alltihop.

Efter en skrivpaus under 2018 fick han ny energi. Han skrev Flickorna som sprang och skickade in det till ett gäng förlag. Några refuserade, medan några ville gå vidare. Simon fastnade för Harper Collins Nordic, som tidigt förstod hans mål med författarskapet.

– Det blev ett stort steg från ett litet förlag till Harper Collins, som ju är en gigant. Det är verkligen stor skillnad i att vara del av en så stor organisation. Mina fackböcker var i princip självmarknadsförande, men det råder ju vansinnig konkurrens för skönlitteratur, så det är skönt att vara på ett större förlag som kan stötta en.

Trovärdigheten viktig

Debutromanen släpptes 2019 och i våras (maj 2020) släpptes Simon Häggströms andra roman med titeln I skuggan av sektor 5, en fristående uppföljare till Flickorna som sprang. Den handlar om samma grupp poliser, och berättelserna är fiktiva även om många av händelserna har spår av sådant som Simon själv har upplevt.

– Det är tacksamt att ha min yrkesbakgrund, jag har mycket gratis där andra måste göra research. Huvudkaraktärerna Markus och Natalia är i sina personligheter båda inspirerade av två verkliga kollegor som jag jobbar mycket med. De är varandras motsatser samtidigt som de är väldigt lika, framförallt i sitt engagemang, säger Simon.

Trovärdigheten är viktig. Genom att spegla verkligheten vill Simon visa hur det faktiskt går till där ute. Alltför dramatiska och överdrivna historier ligger inte för honom; allt som händer i romanerna skulle kunna hända på riktigt.

– Jag var betydligt mer nervös inför att romanerna skulle släppas än jag var för fackböckerna, framförallt den första. Jag skulle ju göra ett genrebyte, skulle läsarna följa med? Några skulle säkert bli besvikna, och jag skulle plötsligt jämföras med diverse andra författare.

Men mottagandet blev varmt och Simons uppfattning är att han inte bara lyckades behålla sina läsare, han lyckades även nå ut till många nya.

– Hade den första romanen fått ett dåligt mottagande hade jag nog inte fortsatt, erkänner han. Jag skriver för att det ska ge folk något. Men jag har aldrig varit med om ett så varmt mottagande som när andra romanen släpptes, det var så många som hörde av sig redan efter ett par dagar.

Också från sina kollegor inom polisen har han fått många positiva reaktioner.

– Det är förvånansvärt många inom myndigheten som har läst mina böcker. Jobbar man som polis har man ofta höga krav på deckare. Det är kanske det finaste betyg man kan få, om polisanställda som jobbar med detta tycker att man har skrivit en spännande och trovärdig bok.

Pennan främsta vapnet

Även som författare rör Simon sig inom samma område som han gör varje dag i sitt yrkesliv. Men tröttnar han inte ibland på att omge sig med människohandel och prostitution?

– Det står mig upp i halsen ibland, erkänner han. Jag jobbar ju inte med blommor precis, utan det är mycket elände. Men det är meningsfullt. Vissa reaktioner jag har fått har varit så starka och minnesvärda.

Ett starkt minne är den gången då han blev kontaktad av en ung tjej som berättade att hon inte mådde bra och hade tänkt börja sälja sex. Men hon hade råkat passera en bokhandel och sett en av hans böcker. Hon sträckläste den och därefter kom hon på andra tankar.

– En annan gång skrev en man som köpte sex till mig och berättade att han hade bokat tid för att söka hjälp för sitt sexmissbruk. Då märks det att mina böcker gör skillnad, de når ut till människor.

Läser du själv kriminalromaner eller tittar på krimserier?
– Nej, jag läser faktiskt mycket fantasy. Älskar att läsa sagor och om fantasivärldar. Det har nog lite att göra med att jag får för mycket av brott och kriminalitet i min vardag, så jag gillar att bli uppslukad av en helt annan verklighet.

Simon har nu gått ner i tid till 80 procent från jobbet som kriminalinspektör, för att ha mer tid åt skrivandet. Han har en skrivdag i veckan, och som regel skriver han fyra timmar varje ledig dag. Eftermiddagarna ägnar han åt att läsa. En stabil rutin som fungerar.

Kontraktet med Harper Collins löper över tre böcker, men Simon siktar på att skriva tio. Hur många det kommer bli i slutändan återstår givetvis att se, men klart är att det blir fler.

– Det har varit en väldigt märklig resa, säger han. Från början var det nog ingen som trott att jag skulle bli författare. Många tror kanske att polisens främsta vapen är pistolen, men för mig är det pennan.

Fotnot: Denna intervju är tidigare publicerad i Magasinet Boktugg.

Alla Simon Häggströms böcker