Att vara same, renskötare – och homosexuell, det är fortfarande något av ett tabu. I sin debutroman Himlabrand skildrar Moa Backe Åstot unge Ánte, som försöker kombinera släktens traditioner med ett nytt sätt att vara same på.

I huvudet har hon levt med en grupp fiktiva personer sedan tonåren, och berättat deras historier. Men först relativt nyligen förstod Moa Backe Åstot att det var en särskild bok hon höll på att skriva – och att den var viktig.

Boken Himlabrand handlar om Ánte, som älskar att vara renskötare. Men han uppfylls också av allt varmare känslor för vännen Erik, och plågas av funderingar om hur han ska kunna kombinera de två sidorna av sig själv. Homosexualitet är nämligen fortfarande ett tabu inom det samiska samhället, enligt Moa Backe Åstot, även om allt fler börjar prata öppet om det nu.

– Samtidigt är det flera lager i berättelsen, det handlar också om att vara same och att tillhöra en renskötarfamilj. Det är ett mansdominerat yrke, där det finns en viss machokultur. Att bo på en liten ort där man känner nästan alla och alla har koll på varandra — med alla de sakerna som ligger över en, då är det fortfarande svårt för många att berätta.

Skildras inte

Moa Backe Åstot bor i Jokkmokk och är renägare, precis som huvudpersonen i sin bok, men det är inte hennes huvudsakliga syssla. Hon har också jobbat på fritids, och har samtidigt hela tiden skrivit.

Redan som liten gjorde hon böcker med sin mamma. Men de berättelser hon själv fick höra som ung handlade sällan om livet som same.

– Man kan känna igen sig ändå i böcker men det är viktigt att se att det finns berättelser som utspelar sig här. Det finns liv här. När det så sällan skildras i populärkultur blir det nästan att man som yngre dras till större städer eller längre söderut där ”det är där det händer”. Men det pågår ju lika många berättelser här och det förtjänar man att ta del av, säger hon.

Själv slukade hon böcker av Ann-Hélen Laestadius, en av få som skildrade samers liv. Och det är en särskild poäng för henne att nu skriva för andra unga samer. En lärare på Jakobsbergs Folkhögskola, där hon studerade skrivande, sade att hon kunde göra en vuxenroman av boken om hon ville.

– Som att det skulle vara något bättre. Men då kände jag tydligt att det vill jag inte. Jag vill att de unga ska få de här berättelserna.

Hon hoppas också att boken når svenskar, som kanske är ovetande om det förtryck som har drabbat samerna.

Utsatt grupp

Moa Backe Åstot fångar de förlegade åsikter som Ánte möter. Men hon har också försökt visa att det främst är de äldre som ger uttryck för sådana tankar.

– Det kan finnas väldigt gubbiga samtal och stämningar, säger hon.

För att förstå varför menar hon att man måste väga in samernas historia. Att sticka ut blir ännu mer hotfullt i ett minoritetssamhälle, där man genom historien har fått kämpa för att behålla sin identitet.

– Vi har varit en utsatt grupp under så väldigt lång tid. Jag är ingen expert men tänker att det påverkar gruppen så att man vill hålla ihop. Sedan har också Sverige bestämt hur samer ska vara. Det har kommit utifrån och det lever kvar inom gruppen, trots att det inte har varit något som vi har hittat på.

Till exempel har det funnits föreställningar om att “riktiga samer” ska hålla sig med renar. I en bok möter Ánte också den rasbiologi som samer har kontrollerats med. Men hans “áhkko”, farmor, konstaterar att dagens unga samer är det ingen som sätter sig på.

Stolt same

Moa Backe Åstot brukar prata om skillnaden mellan unga och äldre samer med sin mor. De äldre upplevde förtrycket inpå bara skinnet, och stora delar av kulturen och språket försvann – själv fick Moa Backe Åstot till exempel inte med sig språket som barn, utan pluggar det i vuxen ålder. Många i de äldre generationerna orkar inte prata om det som har varit.

– De tänker att de yngre ska förstå ändå, men det har man kanske inte fått en chans att göra om man inte har pratat om det. Man kanske har hört lite ytligt om rasbiologi men utan att veta hur det verkligen var, säger hon, och lägger till att dagens unga ändå har en helt annan kamplust.

– I dag är man glad över att vara same och vill verkligen ta vara på kulturen, till skillnad mot förut när man tyvärr har skämts och det har varit något väldigt fult att vara same.

Sätten att vara same på vidgas också. Alla lever inte likadant, och Moa Backe Åstot poängterar att det här bara är en av många historier som behövs berättas. Men hon ser att något börjar förändras bland de unga. De börjar gå emot normer, och fundera friare på sin identitet.

– Det börjar vara okej att vara som man är och vill vara.

Text: Elin Swedenmark/TT