Katarina Emgård skapar fiktion i herrgårdsmiljö – gärna noveller

Science fiction från den skånska landsbygden.  Katarina Emgård inspireras av synen på vår samtid och drivet att berätta sin story i sina fiktiva noveller. 

Gårdsplanen framför Pålstårps gård är täckt av tjockt singel som knastrar under fötterna. Det stora gula boningshuset ligger i utkanten av Helsingborg med framsidan vänd mot Öresund. Takhöjden inomhus är långt över standardmåtten. En gammal gunghäst vilar sina medar mot trägolvet, matsalsbordet i salongen är rustikt och ser tungt ut och i en hörna av arbetsrummet står två biofåtöljer i vinrött tyg. Det är ett osannolikt fascinerande hus Katarina Emgård bor och arbetar i. Varje detalj verkar bära på sitt lass av minnen och det är nästan vördnadsfullt att få sjunka ner i den gamla soffgruppen placerad mitt i vardagsrummet. Men trots den anrika miljön skriver Katarina om allt annat än historiska tider.

– Jag har alltid skrivit fantastik, berättar hon med ett leende och sveper ett varv med blicken över rummet. Min far var ett fan av science fiction och här finns massor av gamla klassiker från femtiotalet. Det ligger i generna antar jag – min bror arbetar som Narrative Director på DICE. Själv har jag alltid velat berätta berättelser och innan jag själv började skriva skapade jag kläder. Mest var det olika maskeradkläder – det var nästan som att jag redan då byggde olika karaktärer fast i tyg. I skrivandet upptäckte jag att det gick mycket fortare att berätta en historia än när man syr en dräkt och på den vägen är det.

Det är fem år sen hon tog tag i skrivandet på allvar. Sedan dess har hon gett ut sex stycken noveller i olika antologier och idag arbetar Katarina uteslutande som författare och skribent.

– Jag rör mig alltid inom fantastik, men om slutresultatet lutar åt skräck/science-fiction eller fantasy brukar jag låta förläggaren bestämma. Det blir den genren som behövs för att förstärka berättelsens intentioner. Trots att det är fiktion använder jag sci-fi som forum för att kunna ifrågasätta det samhälle vi lever i idag, säger Katarina. Klimatet i världen verkar påverka människors behov av fiction. Å ena sidan tenderar vi att skapa monster när vi känner rädsla för omvärlden – som ett sätt att hantera ett hot. Å andra sidan väcker samma rädsla vår fantasi och nyfikenhet. När världen är ond behöver vi något helt annat att fly in i.

Katarinas noveller är fristående från varandra men hennes huvudkaraktärer är alltid kvinnliga. Den feminina sidan av fantastik är en minoritet i genren men det är inte bara för att stabilisera jämställdhetsbalansen Katarina har valt att ha kvinnor i huvudrollerna. Snarare är hon ute efter en avdramatiserande normalisering – det ska inte spela någon roll om det är en kvinna eller en man.

– Denna genren är fortfarande dominerad av manliga författare. Jag vill nå till punkten där man inte ens längre reagerar över när den centrala karaktären är kvinna. Mitt sätt kan ta sig flera uttryck, som i en novell där jag låter en kvinnostämplad syssla som att sy bli ett vapen. Mina historier är alltid feministiska med en stor portion svart, på gränsen till makaber, humor.

Antologierna hon medverkat i är samtliga förlagsutgivna men förlagen har varierat efter novellernas innehåll – Affront, Swedish Zombie och Epok är några av dem. Ett par gånger har hon blivit tillfrågad att delta, andra gånger har hon skickat in bidrag.

– Novellen som sådan mår bättre idag än för tio år sen, säger Katarina. Folk har inte så mycket tid och noveller går fort att läsa. Men det är svårt att överleva som enbart novellförfattare. Även om formatet utvecklats mycket har det en bit kvar innan det har samma status som boken.

I en bokbransch som Katarina beskriver som hierarkisk tror hon att egenutgivning är svårt.

– Tyvärr är det som om det behövs någons godkännande när man ger ut en bok, säger Katarina. Det hade varit kul om det fungerade att ge ut själv men jag tror det ofta är svårt.

Vägen mot att kunna arbeta som författare med en försörjning är inte spikrak – något som inte heller är ett måste för henne då hon hellre livnär sig på andra skribentuppdrag än tummar på sina berättelser. Innan Katarina började med novellskrivandet studerade hon Creative Writing på Malmö Högskola. Nu sitter hon bakom stora fönster vid skrivbordet i arbetsrummet och jobbar på ett bokprojekt som nästa steg.

– Det känns som att man måste ha gett ut en bok för att kunna söka stipendier, säger Katarina. Det viktigaste är ändå att få berätta min story, jag kan omöjligt anpassa mig efter läsarna. Mina historier är ganska jordnära men med en twist. Det är inte så mycket utomjordingar utan mer en surrealistisk åskådning av samtida ämnen.

Den kommande boken ska skickas till ett förlag. Katarina är väl medveten om allt kringarbete en egenutgivning innebär och känner att det inte är hennes kopp med te. Hon ser hellre en fördelad arbetsbörda om hon lyckas:

– Jag kommer satsa på att ge ut via förlag. Då kan jag göra det jag är bra på – att skriva. Så får de göra det de förhoppningsvis är bra på – att marknadsföra.

Foto: Sarah Perfekt