Lisa Bjurwald för fram samhällskritik i deckarformat

24 augusti släpptes Tills bara aska återstår – Lisa Bjurwalds första fiktiva roman. Efter 20 år som journalist och med tre hyllade fackböcker bakom sig bryter hon nu nya marker för att använda deckargenren som en ögonöppnare i samtiden.

Luften är varm av begynnande indiansommar när jag en tisdagseftermiddag ringer upp Lisa Bjurwald. Solens strålar är sneda på ett sätt som tydligt skvallrar om att årstiderna snart tänker skifta. Pocketdeckare och sandstrand är post datum och framför oss hägrar istället schablonbilden av stora fåtöljer, tepåsar och tjocka romaner i dämpad belysning. Den 24 augusti släppte Lisa sin första fiktiva roman, en thriller som trots en svindlande osannolik handling baserar sig helt och hållet på den verklighet vi lever i här och nu. För bortom det som de flesta av oss vill se utspelar sig otroligt tragiska scener och det är de Lisa gjort till sin story.

– Jag har arbetat som journalist i 20 år, säger Lisa, jag började på Expressen redan som 16-åring. Ämnesmässigt har det varierat kraftigt men det finns en röd tråd i min journalistik och den är samhällsengagemanget. Jag vill att det jag skriver ska göra skillnad. Tills bara aska återstår handlar om ett brännande hett samtidsämne som jag vill lyfta upp till ytan.

Bokens huvudkaraktär Rebecka Born är en specialpolis som arbetar inom Sektionen för särskilda hot och det är hon som leder läsaren in historiens mörka vindlar. I sin linda var materialet tänkt att samlas i en dokumentär reportageserie.

Lisa har sedan tidigare gett ut fackböckerna Skrivbordskrigarna – Hur extrema krafter utnyttjar internet (2013), Europas skam, Rasister på frammarsch (2011) och tillsammans med journalisten Maria Blomquist God dag kampsyster! Kvinnorna i extremhögern (2009), tre böcker som hyllats av kritikerna. Men trots tacksamhet och glädje över den uppmärksamheten har Lisa en viss skepsis inför fackböckers snäva mottagarkrets. Journalisten i Lisa bär sina ämnen nära hjärtat med både skärpa och engagemang, och vill att så många läsare som möjligt ska ta del av vad hon vill berätta, något som är svårt i fackboksformatet.

– Men så här, förklarar hon. En fackbok räknas som en bestseller när den sålt i 3000 exemplar. Samtidigt kan ett skönlitterärt verk sälja i hundratusental, kanske till och med över miljonen. Det fiktiva formatet är ett medvetet val från min sida. Jag kände att jag måste ta till skönlitteraturen som grepp för att nå fler läsare med detta ämne som är så otroligt märkligt och osannolikt men ändå pågår hela tiden. En fackbok hade aldrig gjort vare sig storyn eller personerna i den rättvisa.

I sitt rika erfarenhetsbagage har Lisa bland annat med sig ett förflutet som journalist på Expo. Kämpaglöden att bena ut verkligheten och skärskåda omvärlden bär hon med sig och upplever sitt driv gemensamt med det som Stieg Larsson hade.

– Han brann för att belysa kvinnors utsatthet, säger hon med eftertryck och berättar att hon från Stieg Larssons fond fått stipendium som hon använde i researcharbetet till boken.

– Det var en lång resa, forsätter Lisa. Jag flyttade till sydeuropa under ett halvår, reste runt och grävde i ämnet. På vägen fick jag tag i polisdokument som jag tack vare stipendiet kunde betala för att få översatta. Jag förstod direkt att jag måste göra något av det starka materialet.

Skildringarna av delar i boken är princip identiska med verklighetsförloppet – Lisa har bara ändrat namn och platser för att de ska passa in i handlingen. Äktheten i historiens grund skapar en nerv och stämning som fick både lektörer och hårdhudade journalister som provläste manuset att bli djupt berörda.

– Fallen är autentiska men våldet är sparsamt återgivet, säger Lisa. Det får inte bli övervåld, jag vill absolut inte bre på bara för att. Det finns många sätt att skriva deckare på men för mig är det viktigt att det inte bara blir ännu ett mord och sen går polisen hem och lagar köttfärsås till barnen för att skapa någon sorts balans i storyn. Det har blivit en trend i Sverige att det ska vara så subtilt men jag tycker visst att man ska kunna chocka läsaren, inte vara övertydlig men specifik. Mindre diskbänksrealism och mer action!

Tills bara aska återstår är tänkt att vara första boken i en serie. Men hade Lisa inte haft ännu ett starkt ämne som är aktuellt för vårt samhälle hade det inte blivit någon uppföljare.

– Tack gode gud för att jag känner så, skrattar Lisa. Ibland verkar det finnas förväntningar på att deckarförfattare som rutin ska pytsa ut nya böcker med lagom stora mellanrum, men det sättet vore en mardröm för mig. Jag vill föra fram samhällskritik i deckarformatet och ämnet för bok två är hett med en helt unik vinkel. Det handlar om kvinnor som både offer och förövare. Idag behandlas kvinnor som är drivande i brottsliga sammanhang som offer vilket också visar sig i domarna. Som feminist är det extra intressant att kunna granska ojämlikheten som råder även där.

I maj sa hon upp sig från halvtidstjänsten som redaktör och kastar sig nu ut i livet som författare i kombination med sin roll som föredragshållare.

– Just nu är jag extremt hoppfull. Ibland måste man helt enkelt våga satsa, säger Lisa och rösten är fylld av entusiasm. Boken har redan börjat klättra på topplistan hos Storytel såg jag. Under tiden jag skrev Tills bara aska återstår kom jag ibland in i flow när jag såg scener framför mig nästan filmiskt och bara skrev och skrev. På bok nummer två har jag skrivit tre sidor – och de kommer säkert att vara nerstrukna till en innan helgen, skrattar hon och forsätter:

– Jag försöker utarbeta ett mer praktiskt arbetssätt denna gång med tydligare storyline och struktur från början. Men man måste få prova sig fram och det är viktigt att gå på känslan. Det konstnärliga i skönlitterärt skrivande är så härligt- något jag saknade när jag skrev fackböcker.

Tills bara aska återstår är utgiven på Bladh by Bladh förlag.

Foto: Martin Brunn