I ett gästblogginlägg berättar författaren Patric Eghammer om sina funderingar kring att låta bruksorten Olofström ta stor plats i hans senaste bok.
Livet som litteratur
Även om romaner oftast utspelar sig på platser som finns i kartboken är de påhittade vilket kräver fantasi, och fantasi är något fint. Roman smäller högre än självbiografi. Att enbart intressera sig för berättelser based on a true story signalerar obildning och dålig fantasi. Sådana tankar gjorde mig då och då en aning orolig när jag skrev på min senaste bok Hem till Holjekroken, som inte alls är någon regelrätt roman. I stället skildrar jag helt utan förklädnader bruksorten Olofström under 70-talet och första halvan av 80-talet. Gator, villaområden, affärer med mera och personer är nämnda vid deras rätta namn i de 999 minnesfragmenten, inspirerade av Peter Englunds Jag kommer ihåg. Så vilka skulle vara intresserade av att läsa min bok, när den kom ut, förutom mamma och min bror och möjligen några av invånarna i Olofström?
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
När jag började skriva under gymnasieåren önskade jag mig bort. Bort från mig själv och till något jag hade för mig skulle anses spännande och relevant för andra. Mina egna upplevelser på hemmaplan, tänkte jag, var ointressanta i andras ögon. Jag var tvungen att förställa mig. Och det blev ju pannkaka. Ljugandet skorrade falskt. Efter några trevande men misslyckade litterära försök att efterlikna det bacchanaliska flödet i Ulf Lundells Jack, hittade jag ett ämne i mig som brändes och ville ut: mitt eget liv som tolv-, trettonåring. Musik hade just visat sig vara magi, kärleken likaså, men att blotta sina innersta känslor för Flickan hade varit en övermäktig uppgift.
Många år senare gick jag skrivarkurs på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Där upprepade författaren, läraren tillika rektorn Stewe Claeson, att det enda som var förbjudet att säga under textsamtalen var “det var ju så det var”. Krävde berättelsen att man gjorde våld på sanningen, så skulle man göra det. Men även om man fiktionaliserar, tänjer på sanningen och rentav ljuger, vilket författare är i sin fulla rätt att göra, tror jag att man i någon mån måste bottna i det självupplevda. Det var inte förställning Stewe hade menat när han uppmanat oss att hitta på.
På den nyskapande jazzgitarristen Bill Frisells Instagramkonto läste jag nyligen en text om Marlon Brando. Brando menade tydligen att all konst är “autobiography made flesh”. Vi minns saker som vi vill återskapa och dela med oss av, till exempel vår mammas hand på vår panna när vi var sjuka. Det spelar enligt Brando ingen roll om vi är skådespelare, bildkonstnärer, musiker eller författare. Jag tror att det ligger något i denna tankegång. Men vårt minne är bedrägligt. I hjärnforskaren och författaren Pontus Waslings bok Minnet – fram och tillbaka (2013), lär jag mig att våra minnen är en konstruktion. De omvandlas ständigt för att passa in i vår livsberättelse. Vår “hjärna sköter berättandet på samma sätt som när en skicklig författare bygger upp en historia”. Vi människor är av naturen historieberättande varelser.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
Ändå är det inte alls enkelt. Att kopiera verkligheten rakt av skapar ingen litteratur med automatik, hur sant och äkta stoffet än må vara. Och förresten går det inte att kopiera verkligheten. Ord är ord och kan endast påminna oss om den. Den författare som enbart påminner läsaren om en by, en trakt, en stad och människorna som lever på platsen, blir i bästa fall uppmärksammad lokalt. Det ska till något mer. Jag tror att alla som har försökt berätta något i ett socialt sammanhang känt av detta, att det är omskapandet eller framförandet som är konsten, eller åtminstone en stor del av den. Ordvalet, dramaturgin, detaljerna, pauserna. Ibland fångas lyssnarna, ibland tycks de inte ta minsta notis. Harry Martinson skriver om detta i sin essä “Om folksagor” (Gyro, 1986). Han menar att folksagorna i sig är värnlösa och helt beroende av sin berättare. Därför blir de ibland mästerverk och ibland endast dåliga kopior.
Ännu tvivlande på att det fanns någon som skulle vilja läsa (förutom mamma och min bror Johan), skickade jag iväg mitt manus. Det nystartade förlaget Ekström & Garay nappade. I lektörens utlåtande lyftes det intressanta berättarperspektivet fram. Även korrekturläsare och sättare gillade min text trots att de aldrig satt sin fot i villaområdet Holjekroken eller i Olofström överhuvudtaget. Men de uppskattade berättelsen, formuleringarna och tidsandan som skymtade fram. I skrivande stund inser jag att detta blivit min hållning, insikten om att en författare bör vända blicken in mot sig själv och inte förställa sig. Det betyder förstås inte att man måste skriva mer eller mindre självbiografiskt. Egentligen är det lika utmanande och svårt (och fint) att hålla sig närmare verkligheten som att fabulera. De banalaste detaljerna ur verkligheten måste ha en funktion och relevans i sammanhanget och inte bara bli mördande tråkig uppräkning likväl som de mest skruvade och fantasifulla lögnerna måste uppfattas som trovärdiga. Detta må gälla både för en roman om livet i en avlägsen galax såväl som en fragmentarisk skildring om ett svenskt brukssamhälle.
Om gästbloggaren
Patric Eghammer är född och uppvuxen i Olofström i Blekinge. Han är utbildad i musik, svenska och kreativt skrivande och jobbar för närvarande som svensk- och SVA-lärare på vuxenutbildningen i Karlskrona. Vid sidan av lärarverksamheten är han musiker och skönlitterär författare. Hem till Holjekroken är hans sjunde bok.
