Det vi upplever idag med coronaviruset är förvånansvärt likt det som hände i Neapel 1884. Livmedikus Axel Munthe stod i händelsernas centrum, skriver Anna Bråtenius.
Under det sena artonhundratalet drabbades världen av en kolerapandemi. Cholera asiatican, med ursprung i Indien, spreds via Egypten och anlände med båt till hamnstäderna Toulon och Marseilles försommaren 1884. De många italienska gästarbetarna i området flydde då koleran fick fart, och de tog med sig smittan till sitt hemland. Värst drabbat blev Neapel som vid denna tid var Italiens största stad med slumkvarter som helt saknade avloppssystem.
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
Dagstidningarna rapporterade först att kolerautbrottet var milt, men rubrikerna blev snart nervösa. Sjukdomsfallen i Neapel ökade oroväckande snabbt och läget på stadens sjukhus var kaotiskt. Efter en månads epidemi insjuknade och dog närmare 1 000 dagligen. Det totala antalet döda översteg 5 000.
Den tjugosexårige läkaren Axel Munthe följde oroat utvecklingen. Som artonåring hade han tvingats lämna Sverige och bege sig till kurorten Menton efter att ha hostat upp blod. Det milda medelhavsklimatet hjälpte mot lungsiktigheten och han blev kvar i Frankrike där han tog sin läkarexamen som den yngste någonsin. Efter många vistelser i Italien under sin tid utomlands tyckte han sig stå i tacksamhetsskuld till landet som bidragit till att förbättra hans hälsa. I september beslutade han sig för att, likt en förtida Läkare Utan Gränser, resa till Neapel tillsammans med sin grand danois, Puck, och hjälpa till. Trots att han riskerade att dö på kuppen.
Neapel var satt i karantän då Munthe anlände i början av oktober. Många frivilliga hjälpte till på de överfulla sjukhusen och han bestämde sig för att göra sina insatser i slummen. Det var där smittan rasade som värst och få vågade ge sig in i gyttret av gränder där hundratusentals människor levde i ofattbar misär och camorran härskade.
Tysken Robert Kock hade nyligen upptäckt kolerabakterien. Många trodde dock på den så kallade miasmateorin som hävdade att kolerasmittan spreds av giftiga dunster, och i ett fåfängt försök att sanera slängdes svavel på brasor som eldades i stadens gatuhörn. Neapels myllrande gator var tömda på folk och restaurangerna var stängda. Oro, vrede och misstänksamhet sjöd under ytan och det rådde kolerapanik.
År 2020 ligger gator i världen ännu en gång tomma och öde. Restauranger hålls stängda och märkliga teorier om vad som kan hjälpa mot coronasmittan strömmar emot oss från olika håll. Och på många platser i USA och Europa, jäser ett missnöje. Hur länge ska detta hålla på, vad ska man tro på av allt som rapporteras?
Munthe slet dag som natt i Neapel. Det var ont om mediciner och material och han kunde ofta bara försöka lindra sina patienters lidande. Han erfor att närvaro, hopp och en vänlig hand kunde ha en smärtstillande effekt. De som överlevde kände sig helade, antingen av honom eller någon madonna. Kolerans förlopp kunde vara förödande, de insjuknade dog ibland på några timmar. Liken kördes bort då det hanns med och dumpades i massgravar.
Hundra år efter Munthes insatser får läkarna kämpa för sina coronapatienter, utan botemedel och med brist på material. Ännu en gång kan en medmänniskas närvaro vara avgörande.
Vecka efter vecka passerade och Munthe blev fysiskt och psykiskt utmattad, precis som våra läkare idag. I början av november smittades Munthe själv av koleran. Då han tillfrisknade fortsatte han sitt volontärarbete i staden.
Napolitanarna saknade sitt vanliga liv och då epidemin påstods vara på väg att klinga av spreds glädjeyran. Men glädjen blev kort, smittan fick fart på nytt. Myndigheterna ville inte skrämma upp den plågade befolkningen och gav inte korrekt information om antalet nya fall.
Framtiden får utvisa hur coronavirusets framfart kommer att bli.
Efter knappt tre månader var epidemin i Neapel över. Antalet offer är ännu idag osäkert, troligen 10 000–20 000, det vill säga 2–4 procent av befolkningen. Munthe skrev tidningskrönikor om sina upplevelser under epidemin; pengarna han tjänade på dem donerade han till stadens fattiga.
Staden Neapel belönade Munthe för hans hjältemodiga insatser och skänkte honom en staty av guden Hermes som kan beskådas på Villa San Michele – egendomen som Munthe under mer än fyrtio år kom att kalla sitt hem.
Det har gått 136 år sedan den femte kolerapandemin härjade i Neapel, men det dr. Munthe var med om var på många vis förvånande likt det vi är med om idag. Pandemier får samhället att reflekteras som i en spegel enligt den amerikanske medicinhistorikern Frank M. Snowden. Detta resulterar i förändring. Neapels utbredda slum revs och området fick avlopp. Vad kommer att ändras när vi kommit igenom krisen med coronaviruset?
Om gästbloggaren
Anna Bråtenius har skrivit ett antal historiska barnböcker utgivna av bland annat Bonnier Carlsen, en barnpjäs för Dramaten, och romanen Så som vågorna slår mot stenig strand. Den fotoillustrerade boken Livmedikus Axel Munthe – Konsten att leva släpptes på MasOlle förlag i mars 2020, i samarbete med fotograf Susanne Martinelle. Den handlar om Munthes arbete under kolerapandemin 1884, hans moderna syn på hälsa, bygget av Villa San Michele, hans fyrtioåriga relation till drottning Victoria, skapandet av den internationella bästsäljaren Boken om San Michele (1929), och mycket annat.
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
