“Går inte att överskatta Maj Sjöwalls betydelse för den svenska kriminalromanen”

Maj Sjöwall kallas efter sin bortgång “Sveriges första deckardrottning”. Tillsammans med sambon Per Wahlöö skrev hon tio romaner som kom att förändra deckargenren.
– Ingen av oss hade varit där vi är idag utan Maj Sjöwall och Per Wahlöö, säger deckarförfattaren Jan Arnald.

Författaren Anders Roslund säger till TT att Maj Sjöwall var en av de första som läste manus till hans och Börge Hellströms debutroman “Odjuret”.

– När jag och Börge lämnade in manuset 2002 var det Maj som sade “Det här är bra på riktigt”. Det var stort, större kunde det inte bli för mig och Börge. Hon var en av de allra första som läste manuset, hon, Ann-Marie Skarp och Jan Guillou.

TT: Hur var hon som människa?
– Jag sitter faktiskt och tittar på en bild av Maj. Det är sällan man blir berörd på det här sättet, jag känner mig lite tom. Hon var en fin, underbar äkta människa. Hon var liksom alltid på allvar och det är inte många som är det, säger Anders Roslund.

“Ett privilegium”

Anders Roslund säger att de båda kände ett släktskap som varsin del av en författarduo.

– Det var i en tid när dubbelförfattandet inte alls var så stort. Att då tidigt möta den person som har varit med och format detektivromanen. Jag känner att det var ett privilegium att få resa runt med henne och prata med henne. Att få värderas av och med henne i det här som vi tillsammans håller på med, säger han.

Flera personer som TT har pratat med menar att det inte går att överskatta Sjöwall/Wahlöös betydelse för den svenska kriminalromanen.

– De var inte de första som skrev om poliser, men de var de första som skrev realistiska polisromaner. De gjorde mycket research, åkte ut till platser och fotade, och satte sig in i hur en polisutredning gick till, säger kulturjournalisten Michael Tapper, som skrivit en doktorsavhandling om svensk kriminallitteratur.

Krasst och realistiskt

Ett exempel är från debutromanen “Roseanna”, som gavs ut 1965. Där gås ett obduktionsprotokoll igenom, bland annat med detaljer om vad som fanns i personens magsäck.

– Det tyckte kritikerna var osmakligt, och det var verkligen något nytt. Mycket mer krasst och realistiskt än de romantiserade privatdeckarna poliserna varit i litteraturen tidigare, säger Tapper.

Det är ingen tvekan om att Sjöwall/Wahlöö hade ett tydligt vänsterperspektiv – och gav det stort utrymme i böckerna, enligt Michael Tapper.

– De hade från början bestämt sig för att den politiska profilen inte skulle framkomma förrän den fjärde eller femte boken. Sedan kulminerar det i “Terroristerna” (1975), som behandlar vad de såg som Palmes svek mot arbetarklassen.

Perfekt samarbete

Under arbetets gång var det Wahlöö som först skrev en översikt, och sedan fyllde Sjöwall på med personteckningar och miljöbeskrivningar. Vid Wahlöös död 1975 säger Maj Sjöwall att hon inte vill fortsätta skriva kriminalromaner.

– Ibland är det så att man hittar ett perfekt samarbete helt enkelt, säger Michael Tapper.

Både i Sverige och i världen har många refererat till Sjöwall/Wahlöö som inspirationskälla.

– Den första som öppet deklarerade att det var Sjöwall/Wahlöö som fick dem att börja skriva var Jan Guillou, som fick upp ögonen för att man kan kombinera en hårdkokt intrig med politisk propaganda. Men alla stora deckarförfattare, Leif G W Persson, Henning Mankell, Stieg Larsson, det går inte att tänka sig dem utan Sjöwall/Wahlöö, säger Tapper.

Text: Ann Edliden/TT