Hur gör man när barn på skolan aldrig slutar fråga om man är en flicka eller pojke, eller när ens släkt kallar trans för trams? Ylva Karlsson har skrivit en bok om åttaåriga, ickebinära Månne – vars vardag är full av sårande små nålstick.

Månne är trött på att behöva förklara sig. Hälften av gångerna säger folk “hon” och hälften “han” – men alla har fel, för Månne är egentligen en “hen”. Den unga huvudpersonen i Ylva Karlssons Månen, varelsen och jag, illustrerad av Sofia Falkenhem, måste varje dag hävda rätten att vara sig själv, i ett samhälle där det mesta är uppdelat utifrån två konventionella kön.

– För många barn tror jag det jobbiga är de små nålsticken i vardagen, som inte är illa menade. Ingen menar illa när det står i matteboken att 24 barn gick i klassen och 12 var pojkar och hur många flickor fanns det då? Men det är ju en fråga som utesluter ickebinära, säger Ylva Karlsson, som i boken jämför situationen med ett blåmärke: har man gjort sig tillräckligt illa ömmar till slut också en lätt beröring.

“Hen” viktigt ord

Ett frö till boken såddes för ett par år sedan, när Ylva Karlsson läste Barnboksinstitutets kartläggning över representationen i barnböckerna. Hon blev chockad över hur få mörkhyade barn böckerna visade.

– Jag började fundera på vad det gör med människor att inte kunna identifiera sig eller spegla sig i någon annan.

Hon lärde också känna ett icke-binärt barn, som alltså identifierade sig som varken kille eller tjej. Ylva Karlsson har också lyssnat till andra transpersoners erfarenheter när hon skrivit om Månne. Flera av dem har fått frågan när de visste att de inte identifierade sig med sitt födelsekön.

– Många insåg att de var ickebinära när ordet “hen” dök upp. Man behöver ord för att förstå vem man är, och det spelar roll för barn i dag att det finns, säger Ylva Karlsson, som hoppas att hennes bok också ska kunna ge insikter.

– Jag ser på litteratur som att den kan vara både en spegel där man får syn på sig själv men också ett fönster, som man kan känna sig sedd igenom. Den kan också vara ett fönster ut och jag hoppas boken kan vara till glädje för den som vill förstå.

Magisk värld

På skolan tvingas Månne svara på frågor från de stora barnen om hen har snippa eller snopp. En morbror säger till sitt syskonbarn att “sluta tramsa”. Månne söker sin tillflykt till youtubern Pink_Rainbow_Girl, som ska visa hur man publicerar saker på youtube. Åttaåringen tänker lära andra om trans, för att slippa de eviga förklaringarna.

– Där kunde Månne få bli lite predikande – hen vill ju stå på barrikaderna.

Men när allt blir för jobbigt flyr Månne in i en egen magisk värld – och samtalar med månen eller med ett monster som plötsligt uppstod. Ylva Karlsson har ofta med fantasyinslag i sina böcker, och understryker att den magiska världen är verklig.

– Jag tycker om att använda sagan för att beskriva hur stor man är på insidan. Det är också ett grepp för att berätta att världen är en överraskande och skimrande plats, säger hon.

Eftersom Ylva Karlsson skildrar ett yngre barn var hon aldrig tvungen att förhålla sig till sexualitet, och till Månnes kropp, vilket underlättade. Det har ytterligare en bonus.

– Jag kunde undvika ett ge Månne ett könsorgan som kunde läsas som ett facit. Men jag vet att många som läser det här ändå kommer att tänka på att Månne “egentligen” är en flicka eller en pojke.

Text: Elin Swedenmark/TT

Fakta: Ylva Karlsson

Född: 1978

Bor: Bagarmossen, Stockholm.

Familj: Make och två barn.

Aktuell: Med Månen, varelsen och jag och Nappresan.

Bakgrund: Ylva Karlsson debuterade 1998 och har skrivit allt från bilderböcker till ungdomsromaner. 2009 belönades hon med Augustpriset för boken Skriv om och om igen. Hon har också fått priserna Heffaklumpen och Slangbellan.

Läser: “Jag gillar välskriven barnlitteratur och bra faktaböcker.”

Så drabbar coronakrisen: “Alla arrangemang har blivit inställda, jag kan inte ha releasefest eller lärarträff och jag kommer inte ut till skolorna heller och det känns tråkigt. Men jag sitter inte ekonomiskt trångt till, lite av en slump. Sedan påverkar det mig praktiskt. Jag hostar och måste jobba hemifrån och det funkar ganska bra så länge min tioåring inte är hemma för då måste jag agera lärare.”