Rookie 3 B med Ellen Skarp om ett halvt sekel i bokens tjänst: Ryktet om bokens död är betydligt överdrivet

Under en lång karriär har Ellen Skarp hunnit med allt från att ha varit chef på en bokhandel till att ha suttit i Bokias inköpsgrupp. Hon väljer böcker med hjärtat och svär på att det är omöjligt att avgöra om en bok blir en framgång eller inte. Conny Palmkvist träffar henne en solig vårdag.

Så länge jag kan minnas har jag mött människor i bokbranschen, som verkar bära en sorts inre glöd. När man möter dem dras man automatiskt in i samtalen om böcker och författare, och allt de säger känns som en självklar sanning. Både positiva och mindre positiva omdömen levereras med samma inlevelse, och de har oftast koll på varenda roman som kommer ut, även om de inte läser dem alla.

Jag träffar livslånga bokhandlaren Ellen Skarp på ett café mitt i Helsingborg en dag när solen skiner från en klarblå himmel. När jag inledningsvis säger till Ellen att vi också måste ta en bild till intervjun suckar hon och ler, som om just den delen inte ligger henne lika varmt om hjärtat.

Något hon bekräftar nästan omgående. Det är böckerna som är det viktiga och helst vill hon bara förmedla dem utan att dra för mycket uppmärksamhet till sig.

– Jag har jobbat med böcker i ett par år nu, säger hon och sätter ner kaffekoppen. Det är nästan … ja, herregud … femtio år. Ett halvt sekel. Jag började i Sundsvall 1968, efter att ha läst ett år franska på universitetet i Uppsala. Det fanns en liten bokhandel i stan, som jag jobbat sporadiskt på tidigare och nu hade de ett längre vikariat.

Sagt och gjort, hon hoppade på det jobbet och tog ett sabbatsår. Det sabbatsåret pågår fortfarande, som hon säger, och tiden har gått fort. Hon minns det som igår hur hon fick börja med att sortera kartor och damma i butiken. På det sättet påbörjades en karriär som fortsatt genom livet.

– Men jag tror jag kände direkt hur rätt det var när jag steg in i bokhandeln första gången, säger Ellen med ett skratt. Det berodde naturligtvis på att jag älskade böcker, men också på att jag var väldigt förtjust i det här med god service och att sälja.

Början på en karriär som fortsatte i Skåne

Nu var det inte bara böckerna hon hittade i just den här bokhandeln i Sundsvall, utan även sin framtida man. Tillsammans flyttade de ner till Helsingborg 1975 och då kändes det naturligt att försöka hitta ett liknande jobb där. Hon fick tips om Killbergs och blev anställd där direkt, även om hon var en aning skeptisk till en början. De flesta i personalen var så gamla, till skillnad från hur det hade varit i Sundsvall.

– Bokhandlaren där uppe var sträng och duktig, säger hon. Och han var mån om att hela tiden ta in unga människor eftersom han såg potentialen hos dem. Att de skulle kunna utveckla verksamheten. Så var det inte här i Helsingborg på den tiden. Men det blev ju bra ändå och jag stannade kvar, vilket jag är glad över.

Genom åren är det många som misstagit bokhandeln för hennes egen, att hon ägde den. Antagligen på grund av att hon satte en så stor prägel på verksamheten och byggde upp den på sitt sätt fram till pensionen för ett år sedan. De sista femton åren var hon butikschef och kunde på det sättet påverka butiken än mer.

Att hon pensionerat sig har dock inte påverkat kärleken till böckerna och hon arbetar fortfarande mycket med dem. En dag i veckan är hon på Höganäs bokhandel och har boksamtal och någon dag i veckan jobbar hon i bokhandeln i Båstad.

– Böckerna har funnits runt mig hela livet och så kommer det alltid att vara, säger hon. Favoritgenren är biografier och då gärna om kvinnor. Är de sedan franska också, så är det ännu bättre. Men sedan är det förstås också så att jag efter många år i yrket har koll på böcker inom alla områden. Även om jag inte älskar alla genrer lika mycket så är jag allmänbildad och kan diskutera de flesta böcker som jag stöter på.

Det innebär att hon alltid har ett tips på lager, eller till och med kan avråda någon från att köpa en viss bok. Det viktiga är att personen får rätt bok med sig hem.

Hon berättar också att många blir förvånade när hon säger att hon inte är så litterär av sig. Nej, det behöver inte vara de tunga namnen som står på omslaget för att hon ska kunna koppla av och njuta av innehållet. Hon korsar gärna gränser och provar läsa det mesta för att se om det kan vara något, ett drag som gjort att hon hittat många pärlor genom åren.

Efter lång tid i branschen är minnena många

Något hon ofta funderar över är alla författare som hon mött, varav många är borta nu. Historierna är många och berättas ofta och gärna.

– En av mina tidiga favoriter var Gabriel Jönsson, säger hon. Han var en riktigt skånsk författare som bodde på Ven och skrev allt från romaner till visor. Och vet du – en gång var operasångerskan Birgit Nilsson i bokhandeln och signerade. Det var kul. Mitt i alltihop kom hennes man fram till mig och knackade mig försynt på axeln. Då visade det sig att det stod ett litet fönster på glänt i andra änden av lokalen, säkert femton meter bort. “Det drar på fru Nilsson”, sa han. “Det gillar hon inte.” Så vi fick se till att stänga det igen.

Hon skrattar gott åt minnet. Annars har hon en tveeggad känsla angående det här med att kändisar ses som författare och drar mer folk än mer traditionella författare till möten i bokhandeln. Det är en förändring som kommit de senare åren och numera är det ofta just kändisarna som åker runt och signerar i butikerna runt om i landet.

När hon sagt det säger hon också att hon motsäger sig själv som handlare där, eftersom hon så klart vill sälja böcker. Det ingår i yrket. Men visst måste man väl få tycka att det är synd att inte riktiga författare drar lika mycket folk?

– Klart det är roligt att sälja en bok, säger hon. Men samtidigt ska man minnas att en stor försäljningsframgång ofta drar ljuset från många andra böcker. Det tycker jag är synd. Det kan vara stor skillnad på en bästsäljare och på en bra bok. Ja, jag tycker det är synd att det blivit en sådan bestsellerism kring allt nu. Det står jag för. De små udda böckerna förtjänar en chans de också.

Att försöka förutspå framtiden går aldrig vägen

Något hon också är helt säker på efter alla sina år i branschen och efter lång tid i Bokias inköpsgrupp, är att man aldrig kan veta vad som kommer sälja på förhand. När hon var aktiv där satt gruppen en hel vecka och lyssnade på säljare. Nästan samtliga svenska förlag var på plats under de dagarna, för att få presentera sina nya böcker och debutanter. En fantastisk upplevelse, som hon kan sakna. De fick inte bara möta de nya böckerna före alla andra, utan också träffa författarna.

– Ja, det jag tar med mig därifrån var glädjen att träffa alla människorna vid den tiden varje år, säger Ellen. Men också att man aldrig vet vad som kommer att sälja och inte. Det gjorde oss rätt skeptiska till det mesta ibland. Jag minns hur Norstedts ett år kom och sa att de hade hittat en fantastisk författare. En spänningsroman som de gillade så mycket att de tecknat ett kontrakt på tre böcker med författaren. Fast det imponerade inte på oss. Vi suckade mest och såg på varandra och tänkte väl … en spänningsroman till. När är det nog, liksom …

Vem var då författaren som de suckade diskret åt innan de läst boken och som Norstedts hyllade den där dagen under införsäljningen? Det var Stieg Larsson, och den första delen i Millennium-trilogin, Män som hatar kvinnor. En bok som sedan tog först Sverige med storm, och sedan resten av världen. Försäljningen har slagit det mesta i branschen och succén fortsätter år efter år, även så här långt efter att den första delen kom ut.

På samma sätt pratar Ellen om Liza Marklund, som presenterade sin första bok själv, och som inköpsgruppen först trodde var en eländesbok. En term de använde för böcker som grävde ner sig i elände och var svår att sälja. Men där hade de fel. Romanen Gömda blev en enorm succé och Liza Marklunds genombrott.

– Sedan minns jag förstås Fredrik Backman, säger hon. Efter hans debut En man som heter Ove kom han för att signera hos oss på Killbergs i Helsingborg. Det var hans första signering. Jag minns att jag såg en lite blyg kille komma in med mössan nerdragen över öronen. Han gick fram till mig och hälsade, sa att han skulle signera hos oss. När jag sedan intervjuade honom flera år senare var han helt förändrad och enormt öppen och oblyg i samtalet med publiken. Vi fick nästan inte stopp på honom.

Också åt det skrattar hon gott. Ett fint minne. Men hon poängterar också att en sådan framgång med en debut alls inte är självklar. Backman var en lysande krönikör, och tog steget över till romanerna och lyckades fantastiskt. Att försöka förutspå den typen av framgång är lika svårt som det var i fallet med Stieg Larsson.

– Men förlagen försöker förutspå framtiden ändå, säger Ellen. Ofta genom att försöka kopiera sina tidigare framgångar och ge ut liknande böcker. När en så stor bok som En man som heter Ove slagit igenom rasslar det till och hyllorna i butiken fylls av liknande titlar. Något som sällan lyckas. Kanske aldrig. Och vi blev så trötta på dem i bokhandeln också. Förlagen borde ta sitt ansvar där ibland.

Undantagen som bekräftar regeln
Sedan har det förstås funnits gånger då det fungerat bra att hänga på trenden kring vissa sorters böcker. Som Sudoku-böckerna, där vartenda förlag gick från att inte ha hört talas om saken till att ge ut bok på bok på bok …

– Det konstiga är att de sålde allihop, säger Ellen och dricker upp kaffet. Folk var helt galna i Sudoku.

När jag frågar om hon minns fler böcker som oväntat blev en framgång tvekar hon inte en sekund.

– Ta en bok som Ved av Lars Mytting. Den handlar om ved, ur alla tänkbara vinklar. Enormt svårsåld. Du kan tänka dig hur skeptiska vi var i inköpsgruppen den gången. Men … vi hade återigen fel. Den sålde enormt och är väl lite av en klassiker nu. Det bästa tipset är att försöka ha ett öppet sinne.

Och vem borde veta bättre än Ellen Skarp? För nöjes skull räknade vi ut att hon läst uppemot 4 000 böcker under sitt yrkesliv. Hon har böckerna i blodet, precis som systern Anne-Marie Skarp. Systern, som är gift med Jan Guillou och förlagschef på Piratförlaget, har en lika lång bana i branschen hon.

Därför blir bokpratet också en naturlig del av livet när de träffas. Det händer att de byter boktips med varandra.

– Fast … egentligen dricker vi nog mest vin och har det bra när vi ses, säger Ellen och ler. Allt kan inte handla om böcker hela tiden, även om vi båda älskar att läsa. Vi växte upp med böckerna nära oss. Mamma läste alltid. Pappa också, efter att han pensionerat sig. Vi fick det med oss från unga år och det har suttit kvar.

Boken kommer att leva för evigt

Och att boken skulle vara död håller hon inte alls med om. Struntprat! Det är ett rykte som följt med år efter år och som det inte finns någon sanning i. Möjligtvis ser hon att marknaden krymper för den fysiska boken, men att den lever kvar vid sidan om sina digitala versioner framöver.

Annars hyser hon en dröm om ett litet pensionat i Frankrike, gärna i Provence. Sluta jobba tänker hon inte göra, även om det är skönt att vara ledig från böckerna en liten stund då och då. Något annat jobb än det här med att sälja böcker har hon inte önskat sig – varken förr i tiden eller efter pensionen.

Med det beger vi oss mot parken en bit bort för att ta den där bilden vi pratat om när vi träffades. Solen står lite högre på himlen och diskussionen om böcker fortsätter hela vägen bort, och intill den stund då vi skiljs åt 25 minuter senare.

Jag står kvar en stund under träden och känner mig märkligt upplivad. Antagligen för att böcker och samtalen om dem har den inverkan på oss människor.

Och sedan är Ellen Skarp en varm auktoritet på området. Femtio års erfarenheter från branschen är en djup brunn att gräva ur och guldkornen många. Helt säkert är att hon är och förblir en av Sveriges mest spännande bokpersonligheter.