Lina Johansson kastade sig in i förlagsbranschen på vinst och förlust, med en stark drivkraft och en dos hybris. I ett gästblogginlägg berättar hon om sina erfarenheter av att förhandla med en agent, översätta ett manus, starta förlag, välja distributör, producera och sälja in en bok. Alltihop för första gången.
Sämsta möjliga pensionsplan är att starta ett förlag baserat på sina egna intressen. Det tar alla pengar och all tid, och försöker man bolla en heltidsanställning samtidigt åldras hjärtat i förtid.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
Men det är ändå värt det.
Mitt förlag tog sin början i en fundering en seg sommar över vad jag skulle ångra bittert senare i livet om jag inte tog tag i saken. Jag hade, lite oväntat, bytt bana i livet. Det jag trodde skulle vara himmelriket och grönare gräs visade sig vara allt annat än det. Andra saker i livet funkade inte heller, och det frammanade tankarna på vad jag skulle göra med livet. Vad vill jag? Vad känns vettigt? Vad tror jag på?
Det enda jag kunde pinpointa var att jag skulle vara jävligt sur, och ganska bitter, om Octavia E. Butler äntligen lanserades i Sverige, och jag inte hade något finger med i spelet. Det är ett författarskap som betytt oerhört mycket för mig personligen och som blivit relevant, på allra sämsta tänkbara sätt.
Innan den sommaren hade jag gått sista terminen på Förlags- och bokmarknadskunskap. Utbildningen, tillsammans med praktik och efterföljande anställning, ledde till att jag faktiskt letade fram lappen med den där mailadressen jag haft i fickan ett par år. Merrilee Heifetz, agent på Writers House i New York. Via en djupgoogling några år tidigare hade jag lyckats hitta hennes e-mailadress.
Med föga hopp om svar skickade jag iväg ett mail. Jag hade inget förlag vid tidpunkten, jag hade aldrig förhandlat med en agent och jag hade ingen aning om vad det innebar att ge ut översatt litteratur. Jag har aldrig haft ett ekonomiskt kapital eller ens ekonomisk säkerhet, eller för den delen översatt litterärt. Men jag har alltid varit begåvad med en lagom dos hybris och fuck it-inställning till livet. Jag hade i alla fall startat ett separat google-konto för just detta.
Jag presenterade mina intentioner: ”I am starting a small quality publishing house specialising in science fiction and genre literature written primarily by women.”
Ni ser, klockren plan för att kunna dra sig undan i fyrtioårsåldern på en strand med en drink i handen.
Jag fortsatte: ”Science fiction has seen a resurgence in Sweden, and I want to be part of bringing the best stories out there to the Swedish readers. Quality science fiction has reached a new golden age, and the time is ripe to infuse the market with the modern classics.”
Och det här tror jag fortfarande på. De senaste tio åren har det skett en monumental förändring. Det är bara ett par år sen Lars Gustafssons böcker beskrevs som ”så kallad science fiction” i SvB:s bokkatalog. De stora förlagen har för det mesta beröringsskräck när det gäller fantastik. Men det har skett något. Norstedts har översatt N.K. Jemisins Den söndrande jorden-trilogi, t ex, även om de kämpar hårt för att säga att det inte ”bara” är fantastisk. Jag har suttit på ett större förlag i Stockholm och hört förläggare säga ”Vi ger inte ut fantastik, vi ger ut kvalitetslitteratur”.
Det går att hålla hur många brandtal en vill om fantastik, science fiction, inneboende kvaliteter, läsmodus, läsförståelse, etc. Men jag har tappat intresset för det. Vill man inte förstå, förstår man inte.
Jag hade dessutom arbetat på SF-bokhandeln i ett decennium – Sveriges enda bokhandelskedja som det gick bra för, och uppåt för, under finanskrisen på 00-talet. Jag har på nära håll sett vad det är som gör att fantastik är en importbokmarknad i Sverige. För tro mig, det är oerhörda mängder pengar folk lägger ner i sina läsintressen. Folk reser över halva landet för att få handla kassar efter kassar med böcker. För att fantastiken är avhängig backlist. Och den anglosaxiska bokvärlden är så väldigt mycket bättre på att hålla böcker i tryck, och förvalta den sortens författarskap.
När Margaret Atwoods Oryx och Crake-trilogi kom ut på svenska gick det dels alldeles för lång tid mellan delarna, dels kunde läsare inte hitta delarna i samma format samtidigt. När andra boken kom ut som inbunden, hade den första boken för länge sen tagits ur tryck.
Det går inte att stoppa en fyrkantig plupp i ett runt hål. Är det en genre där folk mest läser på svenska och är vana vid en långlivad backlist, flera format i samexistens och synkad utgivning, så är det kört om man följer samma gamla fotspår.
Men tillbaka till mitt mailande. Jag fick ett svar från den nordiska representanten. Och satte hjärtat i halsgropen. Hon undrade lite mer om mitt förlag, jag byggde ett drömslott av utgivningsplaner, och sen bad hon mig lägga ett bud.
Där var den första stora tröskeln. Ett bud? På vad? Hur? Jag hade aldrig suttit med kontrakt tidigare, och utländska rättigheter hade inte tagits upp på utbildningen. Jag panikmailade en kompis som precis börjat som litterär agent och bad om de mest basala tipsen. Vad är rimligt för en 30 år gammal sf-bok? Vad är rimliga royalty-satser?
Det vet jag fortfarande inte. Men jag svarade något i alla fall, och sen gick tiden. Jag hörde av mig och frågade hur det gick, och fick dagen senare ett mail om att allt hade godkänts av agenter och rättighetsinnehavare. (Också ett säkert tecken på att jag nog låg ganska högt i mitt bud.)
Lite oväntat stod jag sen där med rättigheterna till två böcker. För att citera mig själv i ett mail till en vän: ”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH”
Dags att omvandla min enskilda firma till ett förlag alltså. Sen ett par år tillbaka hade jag tryckt knappar och levererat åt bokhandeln jag jobbade på. Det gick inte lika smidigt som att få rättigheterna – efter otaliga kuvert fram och tillbaka ringde någon upp (från Bolagsverket? Skatteverket? Verksamt? Vad vet jag) och frågade ”Vad vill du? Vad ska du göra? Då fyller jag i det här då, tack, hej.”
Och då hade jag i alla fall ett förlag, på pappret. Men för att ge ut en bok behövde jag en text också. Jag satte mig ner och började översätta, och tyckte det gick ganska bra. Sen kom jag in på Valands magisterutbildning i skönlitterär översättning ett halvår senare, och fick veta att det inte var så bra. Ganska obra, faktiskt. Få saker är så gynnsamma för en klen översättare med eget nystartat förlag som fem skarpa medkursare/översättare/läsare och en erfaren översättare som nagelfar alla ens ord och petar sönder exakt allt. Skillnaden på mitt översättande, och Liknelsen om sådden, är som natt och dag tack vare de åren. Stödet och hejaropen har varit ovärderliga också.
Så till slut hade jag en text. Som jag behövde få ut på något sätt. Jag fick ett par tryckeritips från en föreläsare på utbildningen, och hörde av mig till dem. Vänligare själar har jag aldrig mött – att de inte kastade ut mig som kund baserat på antal offerter jag begärde utifrån olika papperstyper, foliering, omslagskartong med mera är ändå lite konstigt.
Men då hade jag ett tryckeri. Då behövde jag distribution också, ”bara”. Det är svårt att få en överblick över de olika alternativen. Jag utgick från den skrala förhoppningen att Ugglan och/eller Akademibokhandeln skulle vilja ta in boken (det ville de inte) och valde distributionssätt utifrån deras begränsningar. Den enda översiktsinformation som fanns att hitta var en pdf på en blogg från en egenutgivare som radade upp de olika distributörerna och avtalsmodellerna och jämförde dem med varandra. Guld värt, om än något daterat dokument.
Jag velade länge, men tills sist drabbades jag av ett fuck it-moment och kontaktade bara en av dem och sa vad jag ville. Kontrakt skrevs, och så hade jag distributör.
Sen skulle det till en faktisk bok också. Med omslag, formgivning och sättning. Min lagom stora hybris sade mig ändå att jag inte var rätt person för det. Det är så oerhört viktigt att en bok är välproducerad. Har man wordart på bokomslaget är det skit samma hur bra själva texten är. Som tur är hade jag begåvade vänner i bekantskapskretsen vars kunskaper jag kunde åkalla. Mot en någorlunda rimlig ersättning – för är det något kulturbranschen inte behöver så är det vidare utarmning av värdet på det som kunniga utövar.
Det gräver också enorma hål i fickorna. Utgivningen dröjde något (ett år) för att jag helt enkelt var pank.
Men – kontraktet på rättigheterna gick ut, jag kände ångestsvetten lacka, kontraktet förlängdes, och processen gick in i sin slutfas. Själva översättandet av boken tog från september 2017 till juli 2018. Sen rörde jag inte texten förrän i april 2019 igen. Men då gjorde jag en rejäl redigering av texten från pärm till pärm, den åkte till språkgranskare, den granskades igen något lättare, den åkte till korrekturläsare, den lästes igen något lättare, den sattes i form, jag läste den igen och kom med de sista 165 småändringarna bara …
Detta hände från april 2019 till och med början av juli samma år. Samtidigt som jag hade börjat jobba heltid, för första gången i livet.
Till slut skickades den in till tryckeriet, som kom tillbaka med ett onlinekorrektur. Jag stirrade länge på mailet tills jag frågade en vän ”Vafan är ett onlinekorrektur? Vad är det meningen att jag ska göra?” Tydligen kollar man att allt ser bra ut innan tryck. Jag var bara lite less på korrektur vid det laget.
Men allting åkte iväg, och saker hände utanför min kontroll. Veckan innan bokmässan anlände boken till distributören, och jag fick hem en kartong med böcker. Jag var för stressad för att kunna njuta av det, men det är något speciellt som existerar på grund av ens ansträngningar.
Jag fick fira i goda vänners lag med en släppfest på Litteraturhuset under bokmässan (en fest som dessutom roddades av kära vänner och familj, annars hade det inte blivit något annat än jag som hade stresskrikit på scen oavbrutet och hyperventilerat i folks allmänna riktning).
Och sen fanns boken ute i världen. Bibliotekarier – jag älskar er. Och alla boknördar, och fristående bokhandlar som beställer in böckerna utan att veta något om förlaget. Det har varit en stark fördel att ha varit en del av SF-bokhandeln – jag visste att intresse fanns, de visste vem jag var, vikten av författarskapet osv.
Och sen kom en fantastisk Btj-recension i november, lite före min födelsedag. Och veckan efter min födelsedag kom ett mail från Kulturrådet – Liknelsen om sådden blev tilldelad litteratur- och distributionsstöd. Det, om något, kändes som ett erkännande. Boken bär sig själv ekonomiskt, jag har en peng över till nästa bok, De levandes böcker, och livet flyter på rätt bra just nu (peppar peppar).
Men, nästan störst av allt är att jag tilldelades ett resestipendium i höstas och ska besöka The Huntington Library i vår, och få sitta med Octavia E. Butlers arkiv i tre veckor. Även det var för några år sen en ouppnåelig dröm.
Det går, alltså. Det omöjliga är inte omöjligt. Det är fortfarande ingen pensionsplan direkt, men det känns värt att göra.
Det finns inget nytt under solen – men det finns andra solar. /Octavia E. Butler
Om gästbloggaren
Ovipress är ett Malmöbaserat förlag, som ger ut bortglömda guldkorn ur science fiction-genren. Bakom Ovipress står Lina Johansson, översättare och redaktör. Första titeln, Liknelsen om sådden av Octavia E. Butler, kom ut i september 2019.
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
