Fråga: I boken jag läser står tre ord ensamma på en rad högst upp, vilket ser ganska konstigt ut. Är det rätt att göra så? Och är det detta som kallas för en ”horunge”? Finns det inget bättre namn för att beskriva det?
Svar: Horunge är en gammal typografisk term för att beskriva fenomenet när den sista raden i ett stycke hamnar överst på en sida (eller en spalt), på en ensam rad. Det finns inga särskilda regler kring detta, men det anses av många göra texten svårläst eller rentav ful.
Efter en kampanj som startades av Svenska Tecknare 2014 under vinjetten #ingenhorunge där folk fick rösta på ord som skulle ersätta det tveksamma ordet ”horunge”, gick Språkrådet 2016 ut med en officiell rekommendation för att ersätta det gamla ordet med ordet ensamrad. Andra populära förslag var busunge, sladdis och blindtarm. Ordet ensamrad har därefter accepterats av de flesta.
De allra flesta formgivare brukar anstränga sig för att undvika störande ensamrader, särskilt om raden bara består av ett eller ett fåtal ord. Det kan göras genom att anpassa mellanrummet (tillriktningen) mellan bokstäverna (även kallat spärrning), öka luften vid rubriker eller korta ett uppslag. Men detta bör göras först i det allra sista korrekturet, eftersom rader kan flyttas hit och dit beroende på vilka andra ändringar som görs i texten.
Ett liknande typografiskt ”fel” är en så kallad förstarad (tidigare enkel horunge), första raden i ett stycke som hamnar längst ner på en sida. Men det senare är sedan länge accepterat inom svensk typografi, skriver Christer Hellmark i typografibibeln Typografisk handbok.