Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …
Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.
Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.
Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant. (Wikipedia).
4.
Matilda hade nästan bestämt sig redan innan hon läst klart första sidan, men hon fortsatte ytterligare en bit. Författaren kunde skriva rent språkligt. Hon gissade att han var en äldre man, förmodligen pensionär som ägnade sina dagar åt drömmen att bli utgiven. Men det hände liksom ingenting. Dessutom tyckte hon att det var lite gubbsjukevarning på berättelsen eftersom det som beskrevs mest ingående var kvinnornas kroppar.
Hon önskade nästan att den hade hamnat i oturshögen så att hon hade sluppit läsa.
“Det här är ett manus man inte kan lägga ifrån sig, man måste kasta det”, sa hon högt för sig själv och insåg att hon lät lika cynisk som Jonathan.
Nej, det var respektlöst. Hon om någon, uppvuxen i en författarfamilj borde veta bättre. Alla månader av hårt arbete som låg bakom varje pappershög i det lilla rummet gav henne lite dåligt samvete. Hon tänkte på förlagskunskapskursen och besöket på Albert Bonniers förlag där en förläggare sagt att de fick in femtusen manus varje år. Var det verkligen femtusen? Hon var osäker.
Några timmar senare började hon bli trött i ögonen. Hon hade skapat en liten hög med manus som skulle refuseras. Det var dags att mata dokumentförstöraren. Den var i alla fall såpass stor att det gick att lägga in tvåhundra ark åt gången.
För varje manus lade hon följebrevet åt sidan så att hon skulle kunna skicka ut ett refuseringsbrev. Hon hade hört talas om standardrefusering men kunde aldrig ana att de faktiskt hade förtryckta. Det visade sig vara ett av Magnus skämt. Brevpappren var helt blanka och hon skulle själv få formulera refuseringarna.
Det var när hon stod med ett av följebreven i handen som hon insåg sitt misstag. I slutet av brevet stod det nämligen en adress och en uppmaning om att återsända hela manuset eftersom det inte fanns någon kopia. Den gubbsjuke författaren hade skrivit sitt manus på en skrivmaskin. Det manus som låg i dokumentförstöraren var det enda existerande exemplaret av den usla smörja han skrivit.
Matilda kastade sig över dokumentförstöraren och tryckte på alla knappar för att få tyst på de vassa metallhjulen som snurrade och tuggade i sig pappersarken och förvandlade dem till strimlor, ett par millimeter breda och några centimeter långa. Det skulle vara helt omöjligt att klistra ihop dem igen som hon en gång sett i en film där de pusslade ihop långa remsor till hela ark.
“Shit!” sa hon högt och ryckte upp bunten ur dokumentförstöraren.
Slutet var borta. Säkert en del av upplösningen om det nu funnits någon sådan. Hon visste inte hur många sidor som förvandlats till papperssallad. Det var bara att gå in till Magnus och erkänna. Snygg start på praktiken.
Sofia Juvelerkvist läste meddelandet från sin mamma. Mormor Märta var död men budskapet var att hon inte skulle prata med media. Vilket var ganska svårt att undvika eftersom hon satt mittemot en reporter från Dagens Nyheter.
“Men då kanske vi är färdiga?” sa Sofia och log.
“Ja, det var väl allt. Men vi vill förstås ha lite bilder också”, sa reportern och plockade fram sin mobiltelefon.
Det skulle alltså inte bli någon stor bild på Boklördag, då hade de skickat en riktig fotograf. Nåja. Just nu ville hon bara komma därifrån innan …
Sofia såg att reporterns ansiktsuttryck förändrades då hon läste på sin mobiltelefon. Det var inte kamerans inställningar.
“Ursäkta, men jag måste fråga om du hört nyheterna om din mormor?”
“Nej … vad menar du?” sa Sofia långsamt.
“Hon har tydligen dött i en flygolycka”, sa reportern.
“Flygolycka? Jag tror inte att mormor skulle ut och resa någonstans”, sa Sofia.
Reportern tog upp telefonen igen.
“Förlåt, det står flygelolycka. Jag ber om ursäkt. Det här blev fel. Och du har inte hört något?”
“Nej. Det här låter … jag vet inte. Jag tror det är bäst att vi avslutar. Jag måste ringa mamma och höra om det är sant.”
“Du kanske har något citat till mig i alla fall?”
Hur hon än gjorde skulle det här bli fel. Om hon lät reportern skriva “ingen kommentar” skulle det framstå som hjärtlöst och mamma Margareta skulle säkert skälla på henne för att hon inte sagt något snällt istället. Och om hon sa något skulle det också bli fel.
“Det känns konstigt att uttala mig när jag inte ens har fått ett dödsbesked”, sa Sofia.
Reportern sträckte fram mobilen framför hennes ansikte. Rubriken på skärmen skrek ut “FÖRFATTAREN OCH 100-ÅRINGEN MÄRTA DÖD I FLYGELOLYCKA”.
Hon tog sig för munnen. Det här skulle tidningarna frossa i de närmsta dagarna.
“Skriv att mormor Märta var en av mina stora förebilder och inspirerade mig att börja skriva. Det är väldigt sorgligt och familjen ber om respekt och möjlighet att få sörja i fred”, sa Sofia.
Reportern tvingade till sig några bilder. Sofia Juvelerkvist tänkte att den här intervjun förmodligen inte skulle hamna på kultur och nöje utan på nyhetsplats. Men att hon hade en ny bok ute hade förmodligen inte samma nyhetsvärde som att …
“Tror du att det var mord?”
“Va?”
“Eller självmord? Verkar det inte lite osannolikt?” frågade reportern.
“Låt oss säga så här. Om jag i en av mina deckare hade låtit en mördare släppa en flygel i huvudet på sitt offer så hade alla litteraturkritiker avfärdat det som orealistiskt”, sa Sofia och ångrade sig i samma stund.
Både hon och reportern visste att inga litteraturkritiker skulle befatta sig med hennes kriminalromaner. Oavsett hur mycket de sålde.
Matilda vågade inte möta Magnus blick där han satt bakom sitt skrivbord och läste skrivmaskinsmanuset.
“Mmm … han kan skriva. Ett härligt språk. Påminner lite om … Klas Östergren kanske”, sa Magnus.
Matilda fattade ingenting. Hon tyckte det var rent skräp. Men vad visste hon. Kunde hon verkligen ha så fel eller var det bara något med gubbmaffian, som i Svenska Akademien att de där äldre männen stöttade varandra.
“Förlåt, det var inte meningen. Jag trodde allting var utskrifter”, sa Matilda.
“Nej, det kommer ju fortfarande pappersmanus från äldre genier som inte gillar datorer. Och från dem som inte litar på mejl, du vet som Edward Snowden. Det är så mycket övervakning numera och en del författare föredrar att manus inte cirkulerar på internet”, sa Magnus och fortsatte samtidigt läsa.
Tyckte han verkligen att det var bra?
“Det här måste vi ge ut. Men, hur mycket har försvunnit? Hur många sidor saknas?”
“Jag vet inte. Hundra kanske?”
“Hundra sidor? Vad har du gjort? Det här är ett mästerverk, kanske det bästa jag läst på flera år. Jag tror det är en pseudonym, det här är för bra för att vara en debutant. En unik röst. Känns som en Augustpriskandidat.”
“Nej, nu måste jag protestera. Det där kanske var bra på 1970-talet men efter meetoo så kan Silverfisk omöjligt ge ut den boken”, sa Matilda.
Han tittade upp och log.
“Du har rätt. Bara skojade, det här är usel dynga, tack och lov. Men författaren själv förstår ju inte det och kommer att bli vansinnig när vi returnerar det. Inte alls bra. Vad gör vi åt det? Kanske låter det ligga? Eller lägger det i ett kuvert som vi förstör lite så att vi kan lägga skulden på PostNord? Alla vet ju att de är slarviga”, sa Magnus fundersamt.
“Tror du inte han genomskådar det?”
“Du har rätt. Vi har inget val. Vi får hitta en annan syndabock. Vad säger du, ska vi lägga skulden på Norstedts eller något av Bonnierförlagen?”
“Va? Hur skulle det gå till?”
“Kolla här på följebrevet, det är inte adresserat till oss.”
“Nej, men han vet väl att han skickat det till Bokförlaget Silverfisk och inte till någon annan? Framför allt om han nu bara har ett enda exemplar av manus så är han väl inte så dum att han skickar det till ett förlag och sedan glömmer bort det? Han skulle nog tycka det vore lite konstigt om vi skickade ett refuseringsbrev och undertecknade det med något namn på Albert Bonniers förlag?”
“Vi ska inte skicka refuseringsbrevet. Det ska våra kollegor på Bonniers göra.”
“Vad menar du?”
Magnus samlade ihop manuset och lade följebrevet överst. Därefter knöt han ihop allt med snöret som Matilda hade sparat.
“Nu lägger du det i ett kuvert och addresserar det till Albert Bonniers förlag och postar det.”
“Tror du inte de kommer att tycka att det slutar lite konstigt? Att det saknas sidor?”
“Varför det? Dessutom tvivlar jag på att de kommer att läsa hela. Du läste inte hela och jag hade heller aldrig gjort det. De kommer att refusera det direkt och sedan är det deras problem. Det funkar alltid.”
“Alltid? Har du gjort så här tidigare?”
“På den frågan svarar jag: ingen kommentar. Bättre att du inte vet något. Men det är preskriberat nu. Du får själv välja, skicka det till Norstedts eller Albert Bonniers.”
Fortsättning följer >>
