De svenska dialekterna samlar tre av Fredrik Lindströms största intressen: Språk, historia och humor. Till sin nya bok “100 svenska dialekter” har han spelat in färgstarka personligheter från hela landet.

“Möshumla” – trög och korkad person på östgötska, “pumla” – julgranskula på norrbottniska och “skumvin” – mousserande vin på finlandssvenska.

Ombedd att nämna några av sina favoritdialektord blir Fredrik Lindström först ställd. Lite senare mejlar han tre som han gillar, oklart hur ofta de används i dag.

För språket förändras, det måste det få göra, konstaterar han. Kommunikationen är det viktiga, och ett “bah” i stället för “bara” är inget som får honom att förfasa sig.

– För den som vill bevara svenskan är det ett hot, för mig är det precis tvärtom, jag tycker det är ett tecken på att svenskan fortfarande lever.

Började busringa

Fredrik Lindström, i grunden språkhistoriker, avbröt sitt avhandlingsarbete om Mälardalsdialekterna kontra riksspråket i början av 1990-talet och började busringa för radioprogrammet “Hassan”. Med tv-serier som “Värsta språket” och “Svenska dialektmysterier” klev han fram som populärvetenskaplig dialektexpert, inklusive imitatör. Men det betyder inte att han vill konservera.

– Jag kan nog säga att jag inte tycker om ordet “bevara”, då ser man språket som ett självändamål och frigör det från människan och hennes samhälle. Jag är mer nyfiken på vad som händer om den svenska geografiska strukturen ändras och människor börjar flytta ut på landsbygden igen och jobba med hjälp av sina datorer. Får vi nya dialekter då?

– Jag är på ett plan extremt osentimental, jag kan inte blanda in mina känslor i det här, då blir jag inte objektiv, då blir jag inte vetenskaplig.

Trycka på knappar

Däremot vill han förklara och underhålla. I boken 100 svenska dialekter är de språk- och dialekthistoriska fördjupningarna kompletterade med ljudinspelningar. För läsaren är det bara att trycka på en knapp och sedan lyssna till exempelvis Jan Malm som berättar om en mopedkrasch på uråldrig älvdalska eller på ståuppkomikern Melody Farshin från Stockholmsförorten Husby, som pratar betydligt yngre “orten-språk”.

– Av 100 inspelningar har vi gjort långt över det dubbla, jag stred för att vi skulle ha karaktärer och goda berättare, helst någon som drog en skröna.

TT: Riskerade ni inte att samla många kufar?
– Den fällan tycker jag inte att vi gått i, vi har några kufar, av 100 kanske 10 eller 15, men visst, det finns ett samband. De som väljer att stå utanför talar också i regel mer dialekt. Och för att hitta kvinnor som talar dialekt har vi fått jobba ganska hårt.

– Unga killar definierar sig mer med hembygden. Tjejer har siktet ställt lite längre bort.

Dåtidens uttalshygien

På 1800-talet talade man om att utrota dialekter, om uttalshygien, framhåller Fredrik Lindström: byggandet av nationalstaten pressade människor att överge sina regionala identiteter.

I boken citerar han forskning som visar att stolta värmlänningar i Torsby har bevarat mer av sin dialekt än mer storstadstillvända hälsingebor i Edsbyn. Ändå står dialekterna rent allmänt högre i kurs i dag än för bara 40 år sedan, menar han, och ser utgivningen av sin bok som ett uttryck för det. I takt med att rikssvenskan brett ut sig har pendeln vänt och de dialektala färdigheterna har i stället blivit alltmer attraktiva.

– Folk börjar tycka “fan vad tråkigt att jag inte har någon dialekt eller härstamning”. Idealet för den nutida människan är att kunna prata rikssvenska på jobbet, men på fest kunna koppla om och ha en dialekt i bagaget, ta fram roliga ord.

Helig vrede

Den som en gång har haft en dialekt vet också vad som händer i stunder av helig vrede. Folkmålen är våra ursprungliga språk historiskt, men också emotionellt. Språkmelodin sitter i samma hjärnhalva som våra känslor, skriver Lindström. Ilskan väller med andra ord fram på dialekt.

– Ju mer känslomässiga vi blir desto mer kommer den fram. Så är det för mig också, jag börjar tala väldigt mycket sörmländska om jag blir till exempel arg, eller chockad eller upprörd, det är väldigt starka mekanismer.

Text: Erika Josefsson/TT

Fakta: Fredrik Lindström

Född: 1963 i Eskilstuna.

Bor: I Stockholm.

Familj: Tre döttrar, varav två bor hemma.

Sysselsättning: Programledare – domare i “På spåret”, underhållare, språkföreläsare och författare.

Aktuell: Med den nya boken 100 svenska dialekter, som han har skrivit och spelat in tillsammans med Mats Karlsson och Emil Paulsrud.

Läser just nu: “Språken före historien” av Tore Jansson.

Lyssnar på: Stan Getz.

Framtidsprojekt: Har planer på en bok om det svenska språkets historia.

Favoritdialekt:

– Det måste nog bli åländska eller österbottniska. Det är oerhört karaktäristiska dialekter med ett härligt tonfall och som liknar uppländskan lite mer än vad den övriga finlandssvenskan gör.

– Vad glad man blir om man träffar någon från till exempel Vasa, Lumparland eller Jakobstad som pratar sin hemdialekt, det är helt ljuvligt!

Fakta: Tio svenska dialektord/uttryck

ha gröd/gröt i hossorna – när strumpskaften korvar sig (Sydsverige)

kvabbelmagad – äckelmagad (Blekinge)

dolla seg – ta en tupplur (Träslövsläge, Halland)

tännika – häftstift (Småland)

dörvel – örfil (Öland)

pissdank – smalt ljus (Gotland)

pjöller – prat (Norrland)

gaffsen – skamsen, häpen (Medelpad)

dörsk – nedstämd, dåsig (Västerbotten)

hir – hissna, pirra, kittla (i magen) (Lappland)

Källa: 100 svenska dialekter (Bonnier Fakta)

Om boken i artikeln

100 svenska dialekter

av Lindström, Fredrik

• Förlag: Bonnier Fakta
• Utgiven: 2019-11-01

Hur låter skånska? Varför låter göteborgare goa och glada? Varför finns det över huvud taget dialekter? Och varför säger man i vissa delar av Sverige ett apelsin, när det borde heta en apelsin. Läs mer »