Första kapitlet: En grav för två av Anne Holt

En grav för två är den första boken med Anne Holts nya hjältinna, Selma Falck. En aktuell och insiktsfull spänningshistoria där den norska folksjälen står på spel. Här kan du provläsa början av boken.

Torsdagen den 7 december 2017

Selma Falck

Om Oslo var en kropp så var detta stadens ändtarm.

Just den här lägenheten.

Detta rövhål till vardagsrum.

Det var litet och iskallt. Den gråbruna jutevävstapeten på väggarna hade lossnat i hörnen, och det billiga laminatgolvet var fullt med fläckar. Särskilt under fönstren. Selma Falck satte sig på huk och rörde försiktigt vid en av de mörka halvmånarna. Ytskiktet gav långsamt efter med ett fuktigt ljud.

Spårvagnen hade skramlat förbi var fjärde minut sedan hon började bära in flyttlådorna. Fönstren var folierade, eventuellt för att förhindra insyn. Det kunde lika gärna vara för att hindra dem från att ramla ut; tydliga krackeleringar syntes bakom plasten. Rummet blev ännu mörkare varje gång spårvagnar eller långtradare körde förbi utanför. Det började bli sent. Trots att någon utöver fönsterremsorna hade förseglat springorna kring karmarna med emballagetejp stack en allt mer besvärande stank av avgaser i näsan.

Lådorna stod staplade i två torn vid väggen in till sovrummet. Högst upp på det ena låg Darius och blängde på henne, hopkrupen som redo till språng och med svansen långsamt svepande från sida till sida.

Selma Falck satte sig i den enda möbeln i vardagsrummet, en röd soffa från sextiotalet. Den stod där sedan tidigare och luktade svagt av eldningsolja och ostbågar. Hon hoppades i alla fall att det var ostbågar. Darius sköt plötsligt rygg och fräste ilsket men blev stående ovanpå den vingliga traven i andra änden av rummet.

Det hade gått tre veckor och tre dagar. Sedan dess hade Selma ideligen ertappat sig med att titta på klockan utan anledning, som om hon med en blick kunde få tiden att stanna. Eller allra helst vända. På måndag, exakt fyra veckor efter att Jan Morell ovanligt allvarlig kommit in på hennes tjänsterum, gick fristen han hade gett henne ut.

Det återstod bara fyra dagar.

Snart skulle hon ha förlorat nästan allt hon någonsin hade ägt.

Utom bilen, som hon aldrig tänkte släppa ifrån sig, och katten som Jesso hade hotat att ta med sig. Darius hoppade ner från lådstapeln och slank ljudlöst in i sovrummet. Något välte där inne. Någonting gick sönder.

Selma blundade. En ambulans susade förbi. Sirenen skar tvärs igenom väggen. Hon höll för öronen utan att det hjälpte ett dugg. När hon återvände till verkligheten stod Darius mitt på vardagsrumsgolvet.

Ögonen glittrade. Svansen svepte fortfarande fientligt från sida till sida. I munnen hade djuret en mus med tillräckligt mycket liv i sig för att den kala svansen skulle röra sig med små ryck. Katten gäspade, och muskräket föll ner på golvet där det blev liggande som i kramp.

Selma Falck hade inte gråtit sedan lördagen den 13 december 1986. Om sex dagar skulle det vara exakt trettioett år sedan, och förvåningen var därför stor när hon trodde sig känna en antydan till tårar på sin vänstra kind. Det borde vara en fysisk omöjlighet. Häpnaden fick henne att resa sig för att leta rätt på en spegel.

Medaljen från den gången för länge sedan hade hon lagt ut på eBay för två veckor sedan. Inte en kotte hade visat minsta intresse. OS-medaljen från två år senare skulle antagligen ha varit ett säkrare kort, men än så länge tvekade hon inför att göra sig av med den.

Hon grät inte, sa fickspegeln som hon hittade i väskan.

Här kunde hon bara inte bo.

Hon var tvungen. I det här råtthålet. Eller mushålet, det var redan bevisat, och när hon för första gången tittade upp i taket såg hon en fläck så stor och gråblå att hon fick kväljningar.

Och kräktes.

Spyan matchade mattan framför soffan.

Inom den frist som Jan Morell hade gett henne hade hon lyckats realisera värden för drygt tretton miljoner kronor. Av den summan hade hon kvar 23 876 kronor och 32 öre, utan någon tillstymmelse till koll på när hon skulle kunna tjäna några pengar igen.

Det var lyckligtvis ingen som visste var hon befann sig. Inte Jesso, som antagligen struntade blankt i det. Inte barnen, som båda två tydligt hade gett uttryck för att de aldrig mer ville träffa henne, aldrig någonsin, när hon hämtade några få till­hörigheter som hon packade ner i lådor från Clas Ohlson innan hon åkte därifrån i en skåpbil som hon hade lånat av poker­turken. Inga vänner visste var hon bodde, även om ryktena om hennes sjukdom uppenbarligen hade spritt sig och lett till femtiotvå sms och obesvarade samtal bara de senaste dygnen. Selma Falck hade inte cancer. Inte vad hon visste. I distraktion, eller egentligen mest desperation, hade hon bara behövt ta till lite i överkant när vantrogna kolleger inte kunde förstå varför hon så plötsligt var tvungen att sälja. Hon hade inte använt c-ordet, men utifrån vad hon med sorg i ögonen och darrande underläpp hade berättat var det inte särskilt konstigt att de andra drog fel slutsatser. Tanken fick illamåendet att välla upp igen. Hon skakade kraftigt på huvudet, svalde och bestämde sig för att glömma spegeln och i stället hitta något att få bort både den nästan döda musen och den gröna sörjan på mattan med.

Ingen fick veta var hon höll hus.

När det ringde på dörren och hon redan var halvvägs över vardagsrumsgolvet ryckte hon till så häftigt att Darius sköt rygg igen. Den halvdöda musen kravlade hjälplöst mot dörren, som om den trodde att räddningen fanns där ute. Selma gick tvekande åt samma håll, utan att riktigt ha bestämt sig för om hon skulle öppna.

Någon knackade hårt och otåligt.

Det var ingen som visste att hon var här.

Det ringde på en gång till.

Cellen

Dagarna var inte längre hans egna.

Rummet saknade fönster. En LED-lampa i taket var tänd dygnet runt. Ingen synlig sladd. Ingenting som han kunde slita loss. Sängen var av betong och fastgjuten utmed en av väggarna. Han hade inte ens en madrass, bara lite halm som redan hade tovat ihop sig och börjat lukta.

Någon filt hade han inte heller fått. Inte ens kläder. Han frös inte, det var varmt här inne, men han hade fortfarande inte vant sig vid att sova utan någonting på eller över sig. Slumrade till lite då och då.

Sov aldrig.

Han var fortfarande för vettskrämd.

Vatten fick han ur ett hål i väggen. Det var inte större än att han kunde täppa till hålet med tummen; han gissade på ett halvtumsrör. Vattnet sipprade konstant. Eftersom han inte hade någon mugg var han tvungen att dricka direkt från väggen, där den eviga strömmen av väta efterhand hade efterlämnat ett gulbrunt spår. Det började bli ansträngande. Rakt under hålet, nere på golvet, satt ett galler över ett avlopp. Där pissade han. Sket också, de gånger det gick att få ut något. Springorna i gallret var bredare på mitten. Då och då hade han tur och träffade rätt. Andra gånger blev han tvungen att peta ner sin egen avföring med foten för att bli av med den. Putta till den, och ibland trycka ner den.

Någon gång emellanåt fick han mat, genom en lucka i metalldörren. Bröd för det mesta. Småfranska. Enstaka gånger med pålägg. Aldrig något varmt, aldrig något som måste serveras på tallrik eller ätas med gaffel eller sked.

Dagarna hade försvunnit. Nätterna fanns inte längre.

Ljuset plågade honom och hade stulit tiden. Han kunde ha varit där i en vecka, två veckor, ett år.

Inte ett år.

Men länge. Flera dagar i alla fall, han borde ha försökt hålla räkning på tiden från det att han vaknade utan att ha någon aning om var han var. Han visste inte varför han var här. Hade helt enkelt ingen aning. Han skrek till figuren som kom med mat. Vrålade och slog knytnävarna blodiga mot det grå stålet i den låsta dörren. Där ute var det alltid tyst, och luckan var för liten för att man skulle kunna skymta mer än skuggor på andra sidan.

Mannen måste känna honom. Det måste vara en man. När han vaknade och var fånge hade han haft ont i knävecken och upptill på ryggen, som om någon hade burit honom. Släpat honom en bra bit; hälarna var ömma. Det måste ha varit en man, och han måste känna honom.

Det fanns ingenting här inne som han kunde ta livet av sig med.

Han önskade det mer än något annat, han föredrog döden framför detta och hade försökt köra huvudet i väggen med alla krafter han hade. Flera gånger. Det enda han uppnådde var sår och bulor. Han hade stoppat munnen full med halm men hela tiden hostat upp alltihop igen. En reflex, antog han. Han hade fuktat det förbannade gräset, gjort det plaskvått och tryckt in det i näsa och svalg så hårt han kunde; han hade nästan lyckats, men när rummet började bli rosa, huvudet lätt och han segnade ner på britsen kom hostattackerna och tvingade upp alltihop igen.

Varenda gång.

Den som höll honom fången måste känna honom.

Den som höll honom fången måste veta att han skulle välja döden framför detta. Och det värsta, det allra värsta, var att varje gång främlingen hade kommit med maten – bara då och då enligt ett mönster som var omöjligt att förstå sig på – hördes det skrapande, mekaniska ljudet bakom en av väggarna.

Som sedan kom närmare och gjorde rummet allt mindre.

Skidåkaren

I den långa raden av mer eller mindre betydelselösa händelser som ett liv består av skulle den här dagen få passera som en försumbar bagatell, tänkte Hege Chin Morell. Med tiden skulle hon se tillbaka på de här dagarna, på veckorna som låg framför henne och detta overkliga ögonblick, och likgiltigt rycka på axlarna.

A bump in the road. Ett besvärande men överkomligt hinder på vägen mot ett lysande OS i Pyeongchang.

Hon var tjugofyra år gammal och hade bestämt sig för att allt det som pågick egentligen inte hände. Det var för absurt. Så uppenbart felaktigt. Någonting hade gått snett, och detta något skulle identifieras. Misstaget skulle rättas till. Det var bara en tidsfråga, hade hon försökt intala sig under de mer än tre dygn som gått sedan hon fick det obegripliga beskedet.

Varje minut i detta helvete var sextio sekunder för mycket.

Människorna framför henne blev till en gråblå, skränande massa. Hon blundade sakta och koncentrerade sig på att se en segerrik målgång framför sig. En julgran, ett svanhopp ner i saltvatten. Moderns ansikte, otydligare allteftersom åren gick, leendet som Hege inte längre kunde fånga annat än i små minnes­glimtar. Mammas blå ögon och de långa, ljusblonda lockarna, så annorlunda än Heges svarta, raka kalufs att mor och dotter hade gjort zebrarandiga flätor av bådas hår när hon var liten och fick somna i mammas armveck om nätterna blev för mörka.

Det fanns stora ögonblick bland alla de små i livet.

Segrarna. Medaljerna.

Det allra största mindes hon förstås inte. Någon, antagligen hennes biologiska mor, hade lämnat henne utanför det alldeles rätta barnhemmet. Det fanns ett foto av Hege, knappt två månader gammal, liggande i en korg och med skorv i det lilla hår som fanns. Hon var invirad i rena tygstycken och hade sällskap av en grön nalle av hårdplast. Hade hon hamnat någon annanstans, vid ett annat tillfälle, skulle det inte ha blivit just Jan och Katinka Morell som några månader senare hade tagit med det bleka, av eksem plågade spädbarnet hem till Vetta­kollen i Oslo på andra sidan jordklotet. Att den biologiska modern, eller vem det nu var, hade ställt henne ifrån sig en tidig morgon under den halvdöda pilen utanför den gamla missionsstationen var en lyckträff i livet, och lilla Chin skulle få lära sig att åka skidor.

Hennes biologiska mor hade gjort det värt att komma till världen genom att överge henne.

Fyra VM-titlar och nästan tiotusen träningstimmar senare visste Hege att livet bjöd på både med- och motgångar. Hon hade lärt sig att ta bådadera med ett lugn som förvirrade den norska publiken.

Det fanns stora ögonblick, det visste Hege Chin Morell. Och det fanns små. Livet var en kedja av starka och svaga länkar, av gott och av ont, av oväsentligheter och historiska stunder och allt som fanns mellan födelse och död. Kedjan var lång, och den här stunden, denna absurda period, måste helt enkelt genom­levas. Hege var tvungen att hålla sig upprätt, och hon sträckte på ryggen ytterligare ett snäpp vid tanken.

Någonting var helt uppåt väggarna, och det skulle komma att rättas till.

Hon öppnade ögonen igen och stirrade på en punkt högt ovanför huvudena på de nästan fyrtio journalister och fotografer som infunnit sig. Fyra allvarliga män satt på rad bredvid henne, tre av dem med knäppta händer och nedslagna blickar. Bordet täcktes av en mörkblå duk som matchade hennes tröja, ett plagg som för första gången på sex år saknade sponsornamn. Till och med märkesloggan var övertäckt med en tejp­remsa. De sedvanliga fruktfaten och flaskorna med smoothies och mineralvatten som brukade vara strategiskt utplacerade på bordet för att fångas av kameralinserna syntes inte heller till. En ensam, namnlös tillbringare stod på duken. Det var bara Hege som hade fått ett glas.

Glaset var tomt.

Ett intensivt sorl av spekulationer hade plötsligt tystnat när hon kom in. Kamerorna surrade och klickade, några fortsatte att viska sinsemellan, men längdskidåkningsförbundets ordförande Bottolf Odda behövde inte höja rösten när han mixtrade lite med mikrofonen och harklade sig.

– Välkomna till den här presskonferensen, sa han. Vi går väl rakt på sak.

En fotograf snubblade på någon annans ben och ramlade raklång. Ordföranden tog ingen notis om honom.

– Skälet till att det norska längdskidåkningsförbundet har kallat till den här presskonferensen är att Hege har hamnat i en …

Han svalde.

– Det har uppstått en situation, började han om. Hege Chin Morell har tidigare i höst lämnat ett positivt dopingprov.

Nu tystnade till och med kamerorna.

– Som måste vara felaktigt, sa skidåkaren högt. Jag har inte dopat mig. Det måste ha blivit något fel med proverna.

Fotograferna började på nytt knäppa som besatta.

Fadern

Det luktade snusk på något obestämbart sätt i trappuppgången. En jordaktig stank blandad med tung trafik, tänkte Jan Morell medan han väntade på att någon skulle öppna.

Han tyckte sig höra ljud, men det var svårt att avgöra om de kom inifrån lägenheten eller från den bullriga staden utanför. Det var frestande att lägga örat mot dörren. Två ojämna, till synes ditklistrade remsor av obestämbar färg, diagonalt över träet, fick honom att avstå.

Det hade varit ovanligt svårt att hitta adressen. Sådant tog sällan mer än en halvtimme. Jan Morells privatdetektiv, eller säkerhetskonsult som det stod på lönespecifikationen, hade ägnat ett och ett halvt dygn åt att hitta en norsk turk i Ensjø.

I en skum lokal utförde killen biltvätt och småreparationer på dagarna och arrangerade pokerspel på nätterna. Han hade varit motsträvig, framgick det av de kortfattade anteckningarna. Vad säkerhetskonsulten hade gjort då ville Jan Morell helst inte veta. Det slapp han. Poängen i rapporten var att Selma Falck hade fått hyra den här bostaden i tre månader framåt för en ren spottstyver. Strängt taget handlade det om att låna den. Turken var en före detta klient till henne och av allt att döma en ytterst tacksam sådan.

Precis som Jan Morell. Och även om han inte var särskilt tacksam längre var han åtminstone före detta så att det förslog.

Ingen öppnade.

Jan Morell tyckte sig höra en katt jama. Han knackade hårt på den smutsiga dörren och ringde på ytterligare en gång. Nu hörde han steg.

Någon där inne tog i dörrvredet. Det rasslade i en säkerhetskedja. I en smal springa mellan dörr och karm blev Selmas högra öga och mungipa synliga.

Hon sa ingenting. Stod bara där, som om hon behövde tid för att inse att han hade hittat henne. Han tittade ner. Ett kattansikte, trodde han bestämt. Djuret såg ut som om det hade frontalkrockat; nosen satt som en platt knapp strax under de isblå, för stora och rätt utstående ögonen.

– Öppna, sa han kort och knuffade till dörren med arm­bågen. Jag har ett erbjudande som du inte kan tacka nej till. En sista, spännande utmaning.

Han sköt beslutsamt upp dörren och klev in.

Tuben

Hege var ensam hemma. På den lilla vägstumpen nedanför huset på Vettakollen, bakom en hög häck av serbisk gran, hade en skara journalister och fotografer fattat posto. Tidigare på kvällen hade hon hört både dem och deras bilar, som de lämnade på tomgång. Polisen kom. Tillkallad av grannarna, antog hon. Fotograferna, som hade krupit in genom häcken och blivit skrämmande närgångna, kördes bort av fyra uniformsklädda män med skällande hundar.

Klockan var snart tio på kvällen.

Fadern hade skjutsat hem henne efter presskonferensen. Ingen av dem hade sagt ett ord. De hade parkerat hos grannen ovanför och tagit sig nedför en isig stig till sin egen trädgård på baksidan av huset för att sedan gå in genom altandörren. Väl inomhus hade fadern fortsatt tiga. Han kontrollerade alla ytterdörrar två gånger. Stannade till, tog hennes händer i sina och sa:

– Det här ska jag ordna upp.

Med eftertryck, som om det satt en punkt efter varje ord. Sedan försvann han ut genom samma dörr som de hade tagit sig in igenom.

Det var sådan han var. Han var den som ordnade upp saker och ting. Hege önskade mer än något annat i hela världen att någon skulle ordna upp. Rätta till ett ohyggligt missförstånd. Hitta felet. Hitta fem fel eller tio eller hur många det nu var som hade övertygat Antidoping Norge om att hon var en fuskare. Att hon hade använt en anabol steroid som hon just nu inte ens kom ihåg namnet på, detta trots att hon hade läst deras brev om och om igen i tre dygn och dessutom kände till namnet sedan tidigare.

Hege ville att någon skulle ordna allt, men just i kväll skulle hon önska att hennes pappa inte hade gett sig i väg. Att någon hade varit där. Någon annan än Maggi, som antagligen satt i källarlägenheten och tittade på polsk TV.

Hon gick genom de nästan mörklagda rummen. Fadern hade dragit för alla gardiner innan han gav sig av, ordentligt och systematiskt. Tänt en och annan lampa som han släckte igen under det andra varvet. Hege stannade till framför kyl­skåpet. Öppnade det. Hon hade inte ätit något sedan frukosten men ville inte ha någonting. Ingenting annat än att hennes pappa skulle komma hem.

Och att hennes mamma skulle stiga upp från de döda.

Och att någon från Antidoping Norge skulle ringa på dörren med ett brett leende och beklaga det tråkiga missförståndet. Hon hade inte alls lämnat något positivt prov och skulle bara glömma det hemska mötet med presskåren då hon lyckats hålla tårarna tillbaka ända till dess att fadern ledde henne genom ett virrvarr av korridorer och ner till parkeringsgaraget. Någon annan hade kört därifrån i faderns Mercedes med tonade rutor och lurat journalisterna tillräckligt länge för att de obemärkt skulle kunna följa efter i en lånad Honda.

Tvärt stängde hon kylskåpsdörren igen.

Det var fyra dagar sedan världscuptävlingarna i Lillehammer. Hon hade åkt ut i semifinalen i klassisk sprint men vunnit skiathlon dagen därpå. I allmänhet brukade hon åka tillsammans med någon till tävlingar i Norge och Sverige. Lagkamrater eller ledare. Fysioterapeuter eller till och med landslags­läkaren. Den här helgen hade hon emellertid kört själv. Ensam, för att lyssna på en ljudbok.

Hon hann nästan bli klar med Elena Ferrantes fjärde.

Det var alltid Maggi som packade åt henne. Packade upp och packade ner. Maggi tvättade kläderna också. Hushållerskan hade varit hos dem sedan Heges mamma dog och tog i princip hand om merparten av allt det som hon och fadern tyckte var tråkigt. Byta lakan. Tvätta. Städa. Laga mat. Visserligen enligt noggranna instruktioner; en näringsfysiolog hade på faderns uppdrag ställt samman en helårsdiet som Hege höll sig till som om det gällde livet.

Och det gjorde det ju, på sätt och vis.

Det gällde att optimera möjligheterna till seger, som fadern sa.

Eftersom Hege hade stupat i säng när hon kom hem på söndagskvällen och sedan vaknat till nyheten om att hon var misstänkt för doping hade hon inte lagt märke till om väskan var tömd, innehållet tvättat och allting på plats. Under de följande dagarna hade Maggi tassat omkring som ett snällt men kuvat och halvt osynligt spöke.

Hege tog trappan med tre steg i taget. Rusade in i sitt eget rum och slog upp dubbeldörrarna till garderoben. Ljuset tändes automatiskt. På ena sidan av det sju kvadratmeter stora utrymmet hängde träningskläderna. Det var omöjligt att säga om någonting saknades, men bagen låg tom på sin plats på golvet intill badrumsdörren. Hon strök med fingrarna utmed raden av upphängda plagg. Stannade till och drog i en ärm. Den där jackan hade hon använt i söndags.

Ett ögonblick stod hon och funderade.

Allt fanns här. Maggi hade gjort sitt jobb, som Maggi alltid gjorde. Den tunga necessären, med extra plats för de noggrant doserade astmamedicinerna, borde ha lagts ner i den översta lådan under tvättstället i badrummet. Hon använde den bara på resor. Den innehöll allt hon behövde, och för den händelse att hon glömde något medan hon var ute hade hon dubbla uppsättningar av allting. Hege öppnade dörren in till sitt eget badrum och drog ut lådan. Necessären låg där den skulle. Hon tog fram den, lade den på bänken bredvid tvättstället och öppnade den.

Deodorant. Godkänd av landslagsläkaren. Smink. Godkänt av landslagsläkaren. Tandkräm, hårborste i en plastpåse, tand­tråd med mintsmak. Parfymen hon hade fått av sin pappa i julklapp, undersökt och godkänd av all den expertis som fadern ständigt omgav sig med. Tre inhalatorer. En förpackning med paracetamol, oöppnad.

Hon lade upp föremålen ett efter ett på tvättställskanten. Necessären var snart tom.

Den främmande tuben låg allra längst ner i botten. I en rektangulär, vit ask med grön och svart text. Plus ett slags tillträde förbjudet-symbol i rött, rätt stor, tryckt över ordet DOPING i svart.

TROFODERMIN hette läkemedlet.

Hege tappade asken på golvet.

Det susade i öronen. Hon försökte blinka bort de svarta prickarna som dansade framför ögonen. Hon tog en av inhalatorerna, höll den framför munnen, tryckte och drog ett djupt andetag.

Med öppen mun fortsatte hon att kippa efter andan.

Hon visste vad Trofodermin var.

Hon hade däremot ingen aning om hur förpackningen hade hamnat i hennes necessär, i hennes bagage, efter en framgångsrik världscuphelg i Lillehammer.

Ingen som helst aning, och världen hade stannat upp.

Glaspalatset

Han frös.

Arnulf Selhus visste att det inte var kallt i det stora rummet. Temperatur och luftkvalitet kontrollerades av en anläggning så modern att den så sent som för två år sedan, när byggnaden invigdes av kungen, hade varit ensam i sitt slag. I hela världen. Alla uppehållsrum höll 20,00 grader, exakt på decimalen. Ändå var det nästan så att han hackade tänder.

Sølve Bang märkte uppenbarligen ingenting.

– Det här är en skandal, skrek han. En skandal som vi helt enkelt inte har råd med, Arnulf. Doping är fullkomligt oacceptabelt.

Självklarheterna skickade en fin dusch av saliv över ekbordet.

– Jovisst, sa Arnulf Selhus uttryckslöst och höll upp händerna framför ansiktet. Du har sagt det några gånger nu. Men vad fan ska vi göra? Ta livet av flickebarnet?

– Det vore kanske en bra idé, kom det skarpt tillbaka.

Sølve Bang reste sig lika tvärt som han för två minuter sedan hade slängt sig ner i den isblå designerfåtöljen.

– Hon har aldrig blivit riktigt populär. Det säger sig självt. Hon är för …

– Ge dig. Lägg av.

– Hon har i alla fall ställt till med en katastrof nu. Hon bär ansvaret. Någon bär ansvaret. Ingenting inträffar här i världen utan att någon bär ansvaret, Arnulf. Ett svek är det. Ett fruktansvärt svek mot oss alla. Mot förbundet, mot de andra i laget, mot …

– Mot dig, mumlade Arnulf in i sina egna händer, så lågt att han knappt hörde det själv.

– Vad sa du?

– Ingenting. Men nu måste du ta det lugnt. Det här handlar väl strängt taget inte om dig, Sølve. Vi har rutiner för sådant här. Riktlinjer. Regelverk.

– Riktlinjer? Regelverk?

Den lille korpulente mannens röst gick upp i falsett. Han började vanka fram och tillbaka på golvet, parallellt med glasväggen som vissa dagar lät hela Oslofjorden breda ut sig där ute. Nu tryckte som vanligt vid den här årstiden en gröt av dimma på utanför de stora, kalla glasytorna.

Arnulf Selhus lyfte blicken igen. Sølve Bang gick med korta steg, hade hängmage och en näsa så lång att den nästan rörde vid överläppen. Ögonen, som alltid var en smula utstående, hade i upphetsningen börjat skela åt var sitt håll.

Han såg inte ut som en före detta skidåkare.

Kanske inte som en författare heller, tänkte Arnulf, även om författare säkert fanns av många olika sorter.

Minnesplaketten i guld runt hans hals, i en tunn kedja av samma material, for upp och ner mot slipsen medan han vankade runt. Han rörde ideligen vid den med händer som hade kunnat tillhöra en flicka. Arnulf Selhus hade känt den här mannen sedan 1982 och hade aldrig gillat honom något vidare. Just här och nu kände han ändå en ovanlig och helt ny avsky.

Eller rädsla, slog det honom plötsligt.

Rädslan fanns överallt i rummet. Den lurade i hörnen. Den gömde sig bakom de raka, ljusa gardinerna som han kände en nästan oemotståndlig lust att dra för. Till och med utanför de löjligt stora fönstren, bland de mörka granarna utmed parkeringen, var det som om något obestämt och mörkgrått hotade att tränga in genom glaset och ta honom.

Arnulf Selhus hade svårt att andas tillräckligt djupt.

Sølve hade nog med sitt och märkte fortfarande ingenting.

Att en man som vunnit ett ynka världscuplopp för trettiofem år sedan fick bete sig som om han ägde norsk längdskidåkning översteg med råge Arnulfs fattningsförmåga.

Till och med den här förbannade byggnaden, detta glas­monument på Holmenkollåsen, hade Sølve Bang lyckats trumfa igenom. Med sig själv som ordförande i juryn när arkitekt­tävlingen utlystes, och senare som chef för byggkommittén.

Att längdskidåkningen 2008 hade brutit sig ut ur det norska skidförbundet var ren hybris, ansåg många. Bland dem Arnulf Selhus. Klassisk kortsiktighet, hade han både tänkt och sagt. Ledningen för längdåkningssektionen inom det norska skidförbundet hade rott hem ett exceptionellt sponsorkontrakt med Statoil, olja på elden för dem som såg längdskidåkningen som själva juvelen i vinteridrottens iskrona. Avtalet hade uppseendeväckande nog ingåtts för en period på tjugo år, något som i sponsorsammanhang var en evighet. Alpint kunde köra sitt eget race, mumlades det allt högre i korridorerna efter att avtalet var i hamn. Telemarksåkning var det egentligen bara en liten skara som intresserade sig för. De fåniga snowboard­grenarna likaså, de innefattade hur som helst individer som aldrig riktigt hade förstått betydelsen av att vara organiserad. Freestyle­åkning var något för tonåringar och hade knappast bidragit med någonting alls sedan Kari Traas tid.

Norge var längdåkning, och norsk längdåkning kunde stå på egna spänstiga ben.

Det norska längdskidåkningsförbundet var bara nio år gammalt, och tillvaron i isolering hade inte blivit den dans på rosor som Sølve Bang och många med honom hade sett framför sig.

De hade inte sett en dopingavslöjad topputövare framför sig heller.

Arnulf slog händerna för ansiktet och stönade lågt.

– Vi måste tala med sponsorerna, sa han. De kan ju inte bara …

– Det är precis vad de kan, fräste Sølve och högg tag i USB-stickan medan han närmade sig den andre. Alla sponsorer har en dopingklausul. Statoils är obetingad och sträng. They can pull the plug on us, Arnulf!

– Vi har kvar Staten. Tipspengarna. Ideella insatser. De mindre sponsorerna, som MCV. Vi kan fortfarande …

– Ideella insatser? Tror du att det här … det här …

Han släppte USB-stickan och slog ut med händerna.

– Tror du att Crystal Palace är byggt med brödbakspengar? Tror du att det är kärringarna som fjantar omkring där ute …

Den smala högerhanden viftade vagt mot de grå fönstren.

– … och ordnar loppmarknader och kokar korv och vad de nu gör … Tror du det är ideella insatser som har gjort det möjligt för det norska längdskidåkningsförbundet att växa till den här nivån? Tror du …

Plötsligt sjönk han ner i en fåtölj. Tog sig för pannan och andades långsamt ut genom näsan.

– Och med det instabila, inkompetenta fruntimret på kulturdepartementet kan det se illa ut för tipspengarna också, tillade han bistert. Så går det när folk här har druckit och ätit och rest i business class för att sedan …

– Redovisningen av de där utgifterna är begraven, avbröt Arnulf Selhus skarpt. Allting före 2015 är lagt till handlingarna av Stortinget. Beslutet är fattat. Efter Sotji ser det inte så illa ut, och det är de siffrorna världen ska ta ställning till. Bara dem.

Det blev tyst. Dimman där ute låg om möjligt ännu tätare. När han snabbt reste sig och ställde sig vid fönstret var ljusen nere på parkeringen reducerade till suddiga bomullstussar av ljusare grått mot allt det mörka.

– Men låt oss nu ta en sak i sänder, avslutade han och drog i slipsknuten. Vi har nog med Hege just nu. Och strängt taget är det varken du eller jag som avgör den saken. Nu tänker jag åka hem.

Han vände sig om igen.

Sølve Bang verkade döv för världen. Han satt djupt försjunken i tankar, med ofokuserad blick. Ena handen hade ett fast grepp om USB-stickan, som han drog ut ur fodralet och stack in igen i en enerverande rytm.

– Jag åker nu, upprepade Arnulf Selhus och gick mot dörren.

Den andre svarade fortfarande inte. Han klickade och klickade, och när Arnulf Selhus lade handen på dörrvredet slog det honom att ingen av dem egentligen hade haft en tanke på hur Hege Chin Morell kunde må efter avslöjandet.

– I alla fall inte lika jävligt som jag, mumlade han ohörbart medan han stängde dörren bakom sig och lämnade Sølve Bang sittande ensam kvar i det stora konferensrummet.

Vadet

– Den är inte installerad, sa Selma och pekade på den svarta TV-rutan. Jag har inte tittat på nyheterna på evigheter.

– Du har ju mobil.

Jan Morell såg sig omkring med en min som om han stod mitt på en soptipp. Den redan tidigare smala näsryggen blev till ett smalt streck.

Selma satte sig i ostbågesoffan. Tecknade åt honom att göra detsamma. Han förblev stående.

– Det gäller Hege, sa han utan att kommentera lägenheten med mer än en blick som fortsatte svepa runt rummet. Hon har åkt fast för doping.

– Vad säger du?

– Antidoping Norge påstår att hon på något sätt har fått i sig clostebol. Det har hon självfallet inte.

– Clostebol, upprepade Selma. Det är en anabol steroid, såvitt jag kan minnas?

– Ja. Som jag inte har vetat någonting om. Till för tre dagar sedan. Det handlar helt uppenbart om ett missförstånd. Ett fel. I värsta fall sabotage. Det är det du ska ta reda på.

– Jag?

Hon tog en gul kudde och stoppade in den bakom ryggen innan hon fortsatte.

– Du har satt en deadline till på måndag, Jan. Nu på måndag! Jag var på banken i eftermiddags, det är redan gjort. Tretton miljoner kronor är tillbaka på ditt konto. De sista tre får du vänta med. Jag kunde helt enkelt inte hosta upp mer. Ge mig två år. Jag kommer också att lämna in min advokatlegitimation, som du har krävt. På måndag. Om du tror att jag kan klara upp något så komplicerat och allvarligt som en dopinganklagelse innan dess överskattar du mig.

– Du kan jobba utan legitimation.

– Som advokat?

Selma log glädjelöst, drog ut kudden hon hade bakom ryggen och dunkade lätt i den innan hon tryckte den mot bröstet. Det hade blivit märkbart kyligare den senaste timmen.

– Nej, sa Jan Morell kort och vände sig åtminstone emot henne.

Hittills hade han talat ut i rummet. Nu sökte han ögon­kontakt.

– Du kan aldrig få tillgång till andras pengar, Selma. Det här har vi pratat om. Du kan inte ha legitimation med dina … böjelser. Fallet är reglerat och avslutat.

– Då kan jag inte hjälpa dig.

– Inte mig. Du ska hjälpa Hege. Och du ska göra det som konsult. Åt mig.

Selma kände pulsen stiga. Hon andades lugnare, koncentrerade sig och fick tillbaka kontrollen.

– Det är fullkomligt vansinnigt, Jan. Vi har en överenskommelse. Ett: Jag betalar tillbaka pengarna.

Hon räknade med vänsterhanden på den högra handens fingrar.

– Två: Jag lämnar in legitimationen. Tre: Jag ska aldrig mer spela. På någonting. Någonting alls. Som motprestation anmäler du mig inte. En rätt …

Darius hoppade upp i soffan, trampade ljudlöst runt ett par varv och lade sig ner.

– … tuff överenskommelse, avslutade Selma.

Han öppnade munnen. Hon höll upp handen för att hejda honom.

– Hård, sa han ändå. Men rättvis.

Hon lade kudden som en buffert mellan sig och katten.

– Helt okej, sa hon uppgivet. Men med en sådan överenskommelse är det helt omöjligt för mig att jobba åt dig. Det förstår du om du tänker efter.

– Se det som ett vad, sa han skarpt. Ditt allra sista. Om du hittar förklaringen till hur och varför en ärlig, ren toppidrotts­utövare helt obegripligt testar positivt och riskerar att gå miste om sitt livs största upplevelse kommer du att få tillbaka pengarna.

– Pyeongchang.

– Ja.

– No cure, no pay?

– Ja. Bara på så sätt blir det här ett vad. Du får tid på dig till den absolut slutgiltiga laguttagningen, den 24 januari 2018. Klarar du av det är pengarna dina. Sexton miljoner. Många av dina problem kan lösas för sexton miljoner, Selma. I synnerhet som tre av dem är skulder som du inte har någon täckning för. Klarar du inte det har både du och jag slösat bort tid.

– Men varför jag?

Jan Morell log nästan omärkligt.

– Se dig i spegeln, sa han med ett stänk av förakt. Läs ditt eget cv. Om någon skulle ha möjlighet att reda ut det här så är det du. Kvinnlig elitidrottare. Toppadvokat. Har haft hand om tre kända dopingfall och vunnit två av målen. Du är dessutom ett av Norges mest kända ansikten och en av landets mest beundrade förebilder.

– Före detta elitidrottare, rättade hon. Och från och med måndag också före detta advokat. Antagligen också ett betydligt mindre känt ansikte. Från och med nu.

Han struntade i hennes inpass och höll fram handen.

– Har vi en överenskommelse?

Selma reste sig. Såg på hans hand utan att ta den. Darius hoppade vaksamt ner på golvet igen med blicken fäst på musen som nu låg stendöd mitt på golvet.

– Jag vet inte ens var jag skulle börja, sa Selma tveksamt.

– Med att följa med mig, sa Jan Morell, drog åt sig handen igen och började gå mot dörren. Du måste prata med Hege.

Inte förrän nu fick han syn på gnagaren och tvärstannade.

– Vad är det här för ställe? utbrast han och tog ett steg tillbaka. Och vad fan gör den där katten här?

– Lång historia, sa Selma kort och tog en omväg förbi muskadavret för att hämta sina ytterkläder. Det är en sak jag måste göra först. Jag kan vara uppe hos dig om ett par timmar.

En hastig blick på Rolexen. Ytterligare något som hon i det längsta skulle försöka behålla, slog det henne. En reserv egent­ligen. Sådana klockor kunde säljas till ett bra pris på eBay.

– Före midnatt. Går det bra?

– Ja.

– Och du…

– Ja?

– Du står för alla utgifter.

Ett uttryck av irritation, kanske vrede, drog över hans ansikte.

– Inom rimliga gränser, sa han till slut. Åtar du dig jobbet?

– Jag antar vadet. Utan några större förhoppningar om att vinna det. Har du över huvud taget övervägt om hon faktiskt är skyldig?

– Det är hon inte. Det vet jag. Du glömde dessutom en punkt.

– Vilken då?

– I vår överenskommelse. Punkt fyra: Du ska ge mig ett skriftligt intyg från en legitimerad psykolog eller psykiater på att du går i behandling.

Nu var det Selma som stelnade till.

– Det är en punkt som måste strykas.

– Kommer inte på fråga.

– Jo.

Hon hängde upp jackan på kroken igen. Den lilla hallen saknade belysning. Bara den öppna dörren in mot vardagsrummet gjorde det möjligt för dem att se konturerna av varandras ansikten.

– Jag kommer aldrig att gå till någon psykolog, Jan.

– Jo. Fråga Vanja Vegge till råds. Är inte hon en god vän till dig? Om du inte gör det här kan jag upplysa dig om att jag har min anmälan utskriven i kassaskåpet.

Hon såg på honom. Möttes av en blå blick, bräddfylld med framgång, arrogans och rikedom. Jan Morell var, sina knappa etthundrasjuttioåtta centimeter till trots, en man med resning. Han fick i regel som han ville.

– Nej, sa hon bestämt.

– Ditt val, sa han hårt och lade handen på dörrhandtaget. Anmälan skickas in på måndag.

Dörren slog igen bakom honom.

Darius jamade.

Selma Falck tvekade i några få sekunder. Slet åt sig jackan och sprang ut i trappuppgången.

– Jan!

Som tur var stod han och väntade på henne vid postfacken.