Bokrecension: Mordet på kommendören av Haruki Murakami – den andra boken

I Murakamis alldeles egna värld är det mesta sig likt. Men lite blekare än vanligt. Och vår recensent erkänner sig för första gången lite trött på författarens fixeringar och tematik. Böckerna är bra, om än inte något av det bästa han skrivit.

Titel: Mordet på kommendören – andra boken
Författare: Haruki Murakami
Översättning: Vibeke Emond
Förlag: Norstedts

Författarna vi älskar, dem älskar vi för evigt. Åtminstone tror jag att det är så. Murakami har jag följt så länge jag kan minnas, och jag har haft hans böcker staplade i särskilda sektioner i min bokhylla där hemma. Jag började med Kafka på stranden, som knockade mig helt, och gick vidare med Fågeln som vrider upp världen. Tog dem sedan en och en. 

Och det finns så mycket att ta till sig i hans verk, som spinner trådar mellan vår värld och en annan värld vi inte ser något av i detta livet. Det vill säga, det flesta av oss gör det inte. För karaktärerna i en av Murakamis böcker är det annorlunda. De inträder långsamt i något annat, överförs från vår trista verklighet och står med ena foten i ett fyrverkeri av magisk realism, eller om man ska kalla det något annat. Författaren lyfter på skynket och på andra sidan är allting lite upp och ner. Katter kan prata, det regnar sniglar från himlen. 

Det är böcker, som inte liknar något annat. Som inte har något gemensamt med den övriga utgivningen vi möter här i Sverige. Ibland får jag känslan av att han bara skriver för sin egen skull och gör som han vill, något han säkert framhållit i en eller annan intervju. Tematiskt återvinner han de nämnda katterna, men också den angränsande dimensionen vi svävar tätt intill, och den sexuella spänningen mellan huvudkaraktärerna och unga kvinnor, i scener som ibland är på gränsen till det oskrivbara i västerländsk litteratur. 

Den återspelade tematiken till trots har jag inte riktigt tröttnat förrän nu, och då vill jag poängtera att jag bara tröttnar ytterst lite. De två böckerna i serien Mordet på kommendören är bra, på det där Murakami-sättet, men de får också utgöra en skiljelinje som jag tidigare inte lika tydligt sett. Han har pulsen, berättandet, spänningen och skönheten – men det universum han gjort till bara sitt eget har inte riktigt samma glans som det brukar ha och jag känner mig aningen matt ibland under läsningen. 

Karaktären är en ung man, strax över trettio. Han har lämnats av sin hustru. I sorg över detta lämnar han sitt hem och sätter sig i bilen. Resan fortsätter i månader, och tar honom till sist till den kände konstnärens hus, som han får hyra av dennes son. Han har själv tidigare haft en karriär som porträttmålare, något som han hinner sluta med och återuppta i de två böckerna. I den första boken hör han ljudet av en bjällra och hittar som en gammal gravkammare på baksidan av huset: en grop där man mediterat förr i tiden. På vinden i huset finns tavlan Mordet på kommendören, och det är via den som han upplöser verkligheten och ser gränserna upplösas mellan sig själv och drömvärlden, den andra dimensionen. Och i den här andra delen fortsätter Murakami måla upp sin långsamhet, och det kommer att handla om en konstnärs grepp om sitt verk, och den nästan oförklarliga källa han öser ur när han skapar något. 

Den unge mannen målar sina tavlor, känner ny kraft flöda och det övergivna verket av den tidigare mästaren Tomohiko Amad, Mordet på kommendören, blandas in i hans verklighet. De avmålade kommer till liv (eller?), och tavlan kräver något av den medelålders konstnären, verkar plötsligt sluka delar av hans egen värld. Metaforerna får en särskild roll. 

Men ja, Murakami tappar fart, måste nästan tröttna själv på hur han fixerar vid en ung flickas bröst om och om igen, om de nu ska växa till sig eller inte, och handlingen stannar nästan upp fullständigt. Den vackra långsamheten blir trög. Och omtagningarna tröttar ut, tematiken växer det mossa på, precis som de slentrianmässiga sexscenerna. Men jag skriver det med kärlek, antar jag, för han är min favoritförfattare. Det är bara att han skrivit två delar, som borde varit en enda, och där han kanske i vanlig ordning skulle låtit det mesta vara oförklarat och sett som genom ett skumt dimljus, en tidig morgon. Här rätar han inte ut alla frågetecken, men bra många fler än han brukar. 

Översättningen av Vibeke Emond är förstås både fin och välgjord. Men de mossiga stenarna som Murakami låter oss halka omkring på kan hon inte göra mycket åt. Om jag älskade den första boken i serien, måste jag väl erkänna att luften går ur bygget lite här.

Det är två fina böcker, och så orättvist att jag då ändå inte är helt nöjd. Så blir det eftersom Murakami är en mästare, och kliver in på en mästares nivå. Jag vill ha mer av nerven, som han så revolutionerande gav oss i Kafka på stranden. Eller i trilogin 1Q84, som är något av det bästa som gjorts. Där blir de enerverande upprepningarna ursäktade i och med att resan aldrig är mindre än fantastisk: vacker som ett stilleben, och nästan orörlig, men ändock ljum som ett sommarregn när du precis lyft ansiktet mot himlen och känner de första dropparna. Dit kommer han säkert att återvända, Murakami. Men inte idag. 

Jag sitter så klart på bokhandlarens trappa och väntar på hans nästa bok ändå.