Första kapitlet: Besökaren av Cannie Möller

Besökaren är den fristående fortsättningen på Lifterskan, och en spännande thriller om oförklarliga sammanträffanden som hotar att förgöra allt och alla i sin väg.

15/5: Rebecka 

Näktergalarna sjunger som galna i år. Fler än vanligt och fullständigt besinningslöst energiska. Jag hörde dem innan jag somnade och nu är de igång igen, sover de aldrig den här årstiden? 

Jag vänder mig på sidan, klockan på nattduksbordet är fem över halv sex, snälla låt mig få sova en liten stund till! 

Men det är skönt att ligga så här inrullad i täcket och höra vinden i träden utanför det öppna fönstret. Och lyssna på de outtröttliga näktergalarna. 

Jag vet att vi är lyckligt lottade som kan bo så här. Mäklarfirmorna uppvaktar oss med lappar i brevlådan: ”Vi har kunder som söker hus i ert område. Om Du funderar på att sälja – vänd Dig med förtroende till oss!” 

De där lapparna gör mig alltid lite upprörd, som om någon försöker rycka huset ifrån oss. Som om vi kanske inte har rätt till den här naturen som omger oss, skogen, närheten till en badsjö, näktergalarna, rådjuren. Och så Tilda förstås, vår fina granne, Tilda Andersson, hon som har den gula kiosken, den som ligger i korsningen där grusvägen till vårt område smyger in under motorvägsviadukten. Jag kan rekommendera hennes skumtoppar med choklad! Det är säkert den enda kiosken i stan där man kan få hemgjorda gräddbullar som hon kallar dem. 

Nu ringer Hugos klocka, som vanligt sträcker han ut armen och smäller till den så att den ramlar ner på golvet. 

Jag kan inte låta bli att skratta lite åt honom: hjärtkirurgen Hugo Berg som har så dålig precision i sina rörelser så här tidigt på morgonen. Men jag vet att det kommer att vara annorlunda om ett par timmar. 

Han böjer sig över mig och ger mig en snabb puss på pannan. Som de flesta morgnar. 

Det är den pussen jag kommer att sakna mest av allt. Och blicken i hans sömniga ögon. 

15/5: Tildas kiosk 

Tilda Andersson har precis lagt upp de färska gräddbullarna i en snygg pyramid när hon får syn på den orakade mannen med bärkassarna. 

Tredje gången den här veckan.

Hans gång är snabb men sned.

Hon har tänkt på det förut, att hans sätt att röra sig inte går 

ihop med det skadskjutna, vindpinade. Den seniga kroppen fladdrar märkligt tyngdlös, som om han hålls på fötter av uppåtstigande vindar. 

Tredje gången den här veckan.

Förra året dök han också upp i maj.

Vad gör han här? I deras område.

När hon ser den mörka, flackande blicken blir hon säker på sin sak: Det är han som hyrde hos Hugo och Rebecka. Säkert femton år sen han fick flytta ut. Han höll till i deras lillstuga och man undrade ju lite. Att de stod ut med honom så pass länge. Man fattade inte varför de inte kastade ut honom tidigare, när han började dra dit olämpligt folk. Men Rebecka och Hugo lät honom stanna kvar länge. Och man undrade ju varför. 

Det är väl Martin han heter? Men de kallade honom aldrig för annat än Em. 

Kan det verkligen vara han? 

Mager var han redan på den tiden men nu fladdrar jackan som om det bara är skelettet inunder. Men blicken – som att det är kolbitar han har under ögonbrynen. 

Hon ryser till och tänker att hon ska prata med samverkansgruppen. Man kan naturligtvis inte hindra människor från att gå in i området men de kan åtminstone se till att få upp nya skyltar om grannsamverkan. De gamla ser för urblekta ut. Som att det bara var förr man solidariskt höll uppsikt över varandras egendom.

15/5: Besökaren 

Han ser dem där inne i köket, hör till och med deras röster eftersom köksfönstret står på glänt. 

Rebecka har slängt på sig den vita morgonrocken i frotté, det rödbruna håret faller rufsigt ner över axlarna. Är det inte tillräckligt varmt för att hon ska använda den blå kimonon, den med påfågeln på ryggen? Har hon gjort sig av med den? 

Hon häller upp en mugg kaffe åt sig och går ut ur köket. Han förstår precis: nu tassar hon uppför trappan till sovrummet igen. Kryper ner under täcket med sitt kaffe. Han vet hennes vanor. Hon har ingen brådska ännu, har tid att sträcka på sig, njuta. Han ser det för sig, rakt genom väggarna. 

Hugo verkar jäktad där han står vid köksbänken, han försöker knäppa skjortan samtidigt som han äter en smörgås och sörplar av det heta kaffet. Kanske någon patient redan ligger på operationsbordet och väntar. En stackars sate som ska få bröstkorgen öppnad så snart doktorn dyker upp. Besökaren kan föreställa sig hur det ser ut: doktor Berg med den vassa skalpellen i handen. Men han är givetvis skicklig, skär aldrig fel. 

Besökaren, eller Em som de kallade honom, kryper ihop bland syrenerna, trycker in bärkassarna i buskarna, sätter sig på tidningen som han nyss dragit upp ur deras brevlåda. 

Han har lärt sig konsten att vänta och på den sitter han torrt och bra. 

Han småler när han ser Hugo skynda sig nerför trädgårdsgången, gruset krasar. 

Snart kommer Rebecka att vara ensam där inne i huset. 

Hugo gräver i brevlådan, innan han kör iväg ska han slänga in tidningen till Rebecka, hon gillar att han tänker på det. 

Men det ligger ingen tidning där. Han stirrar fånigt ner i lådan, sen smäller han igen locket och muttrar något. 

Bilnycklarna skramlar otåligt innan han kliver in i den blå Volvon och backar ut mellan grindstolparna. Som vanligt hamnar han aningen för nära vänster stolpe. 

Besökaren ser hur doktor Hugo Berg stelnar till innan han är säker på att han går fri från stolpen. 

För några ögonblick dränks blomdofterna i bensinångor.

Em kniper åt runt näsan, lukten ger honom häftiga kväljningar. Sen är syrendoften tillbaka.

Genom glaset i ytterdörren skymtar han Rebecka. Hon står framåtlutad, huvudet nere vid golvet. Då vet han: hon snör på sig joggingskorna. Hon tänker komma ut tidigt i dag. 

Den bruna labradoren kommer ut strax bakom henne. Svansen i topp. Fattas bara en flagga. Någon hund fanns inte på den tiden han bodde på Violvägen. Det var förra sommaren den dök upp, han hade trott att det bara var tillfälligt och att hon tog hand om den åt någon bekant. Men här är den nu fortfarande. Hade varit bättre om den inte fanns där. 

Var det när barnen försvann hemifrån som det blev för tomt för henne? 

Eller var det tomheten efter honom, Em, som fick Rebecka att skaffa hund? 

Det slår honom aldrig att det kanske är för att hon är rädd som hon vill ha någon som vaktar. 

Han sitter blickstilla på tidningen. Känner sig lycklig av att få tränga in i bilden av henne. 

När hon snabbt går förbi hans gömställe skulle han kunna sträcka ut handen mellan grenarna och nudda henne. Men det gör han inte, givetvis inte. Några millisekunder känner han hennes doft. Svag citronlukt uppblandad med något kryddigt. 

Hunden har redan satt iväg nerför grusgången. Någon vakthund är det inte, då skulle den ha märkt att någon gömmer sig i buskarna. Becka verkar stel, tycker han. Hon borde nog ta sig tiden att stretcha innan hon börjar springa. Nu kan hon lätt få en sträckning eller en knäskada.

Men hon är för otålig av sig. Det känner han ju till.

Medan hon petar upp locket på brevlådan joggar hon på stället. 

Hon väger inte mycket, kring femtio, hon ser nästan tunnare ut än när han såg henne senast. Stegen hörs knappt. Så stannar hon upp, lika lite som Hugo fattar hon varför det inte ligger någon tidning där. Eller så blir hon sur för att hon tror att han tagit den med sig. Eller tror hon verkligen det? Det finns väl dagstidningar på hans jobb – om han nu har tid att läsa dem. 

Hon sätter fart nerför vägen, den bruna hästsvansen svänger från sida till sida. Sopar ryggen. Den vackraste bild han kan tänka sig. 

Den som gömmer sig sitter kvar en stund, låter syrenerna ösa bedövning över honom. 

Lillstugan där han bodde ser ut som ett skjul numera, den gula färgen avskavd, verandan verkar murken. Den används till redskapsbod, det kunde han konstatera när han kikade genom fönstret kvällen innan. 

Det stör honom inte särskilt, det är inte stugan han kommit för. 

Minst en halvtimme kommer hon att bli borta, längre om hon väljer helrundan runt sjön. Han kan ta tid på sig. Utemöblerna är på plats men de ser otvättade och slitna ut. Det skulle han kunna fixa åt dem. Och elda upp riset. Eller gräva om i landen. Han skulle kunna göra allt det tunga jobbet, luckra jorden åt henne. 

Han skulle älska att få göra det: luckra själva livet för henne. 

Men hon uppskattar inte när han går för långt. Och bara att han kommit hit är att gå för långt, han vet att hon tycker det. 

Han reser sig, viker omsorgsfullt ihop tidningen, den ska se oanvänd ut. Lägger den på nedersta trappsteget. Någon tjuv är han inte, tvärtom. Han är den som kommer med gåvor.