Första kapitlet: Ett stulet liv av Anna Ekberg

Ett stulet liv är en thriller om en mor och en dotter, om orättvisor och svek som leder raka vägen in i mörkrets hjärta.

1

Kampala, Uganda, 2000

Färgerna. mer än något annat skulle Afrika alltid handla om färgerna. Den röda jorden, trädens smaragdgröna blad, kvinnornas klänningar och alla små butiker hon ser från bilens baksäte.

Rebekka blundar, det är hon tvungen till, smärtan är så intensiv att hon måste vara ensam med den, hon kan inte dela den med alla försäljarna, lokalborna som går och går, afrikaner är alltid på väg någonstans och nästan alltid till fots. Myllret av färger och afrikaner i evig rörelse, det kommer hon aldrig att glömma. Liksom hon inte kommer att glömma smärtan, någonsin. Kanske har hennes pappa rätt, hon är för ung, bara sjutton år, för ung för att få barn, för ung för att uthärda en förlossning, inte tuff som de afrikanska flickorna som kan föda utan särskilt mycket ståhej redan när de är femton.

”Gör det mycket ont, gumman?” frågar Rebekkas mamma, lägger en hand på hennes panna, flyttar den snabbt ner till magen.

”Jag är rädd, mamma”, viskar Rebekka, slår upp ögonen, möts återigen av det mångfärgade flimret från de små stånden, vattenmeloner och bananer, azurblå klänningar och husens dämpade pasteller.

”Det kommer att gå bra. Det är normalt. Det var likadant när jag fick dig. Du vägde ett kilo mer än de hade beräknat”, säger hennes mamma, och Rebekka blundar igen. Hon har hört berättelsen tusen gånger, att barnmorskan fick bjuda laget runt på avdelningen, det var det som gällde på Rigshospitalets förlossningsavdelning 1983, när Rebekka föddes. Hon vägde nästan fem kilo, och alla trodde att hon skulle bli en riktig bjässe som vuxen. Så blev det inte, Rebekka blev inte längre än en och sjuttiotvå, bara tre centimeter över medellängd. Men i stället fick hon eldrött hår som alla afrikaner stirrar på, de är alltid så fascinerade av det som är annorlunda.

”Hospital, hospital, miss Rebekka”, säger Joseph från förarsätet med sin djupa röst och pekar uppmuntrande mot horisonten. Rebekka möter Josephs blick i backspegeln, känner igen oron i ögonen. Joseph är den av ambassadens chaufförer som har skjutsat Rebekka mest under de tre år som hennes pappa varit ambassadör i Uganda. Till och från den internationella skolan. Till och från sena fester. Fester som gjorde Joseph orolig, men inte så orolig som när Rebekka började gå på politiska möten om Ugandas och Afrikas framtid. Hennes pappa var också emot det. Rebekka hade bråkat med honom, varit alldeles rasande. Skrikit att han inte skulle ha släpat med henne till Afrika om hon inte fick bestämma något själv.

”Det är något fel, mamma”, viskar Rebekka.

”Nej då. Varför tror du det?”

”Det gör så ont.”

”Det är normalt, helt normalt. Joseph?”

”Two minutes”, säger Joseph snabbt, med rösten som Rebekka tycker så mycket om. Av alla dem hon träffat under de tre åren här tycker hon mest om Joseph. Med undantag för Dominic. Dominic. Det är hans barn hon ska föda. Är det därför det gör så ont? För att de har gjort något fel? Nej. Det är hennes pappa som tänker åt henne. Som han alltid har gjort. När Rebekka var liten talade han alltid om för henne vad hon skulle tycka om allting, alltifrån ketchup till grannens barn. Hon fick aldrig uppleva världen själv. Själv bilda sig en åsikt. Jo, grannens barn var kanske jobbiga, särskilt Søren, men Sofie var okej, och Rebekka älskade ketchup och avskydde sin pappas fina franska senap. Och Dominic … Dominic innebar slutet för dem, den definitiva brytningen mellan far och dotter.

Dominic är de ungas röst, flykting från inbördeskriget i Sudan, det är han som protesterar mot arrangerade äktenskap på mötena runt om i landet. Protesterar mot att man i Afrika fortfarande kan köpa en hustru för tre getter, en ko, fyra uppsättningar sängkläder och ett rostfritt kastrullset. Rebekka minns den första gången hon såg honom. Det var i trädgården mellan den internationella skolans byggnader. Det hade regnat för första gången på två veckor, så gräset hade återfått sin färg och det hängde fortfarande droppar från palmernas blad. Dominic stod under ett träd, som alla afrikaner gör när de samlas. Utomhus, alltid utomhus och i skuggan. Han var egentligen inte intresserad av diplomaternas barn. Diplomater kommer och går och gör alltid mer skada än nytta. Det var hans budskap den dagen, riktat till afrikanerna på skolan, de rikas barn från Kongo-Kinshasa och Sudan och de andra länderna runt Uganda, för Dominic visste att det inte kunde bli någon riktig revolution utan dem. Ändå hade han sett på Rebekka under nästan hela sitt anförande. Och hon hade sett på honom, så full av liv och vilja och kärlek.

”One minute”, säger Joseph från förarsätet. Rebekka öppnar ögonen. Har Joseph sett bilen, den där som backar ut på vägen alldeles för snabbt? Så är det i Afrika, allting är antingen hopplöst långsamt eller alldeles för snabbt, som lejonen på savannen, antingen ligger de i dvala hela dagen eller också exploderar de under ett kort, brutalt ögonblick, som nu när Joseph försöker gira undan.

”Se upp, Joseph!” skriker hennes mamma.

Han tvärbromsar, han har inget val, trafiken är för tät. Rebekka andas ut, de krockade inte. Så dyker den upp, bakifrån, Rebekka hör ett skrik innan det händer, kanske en fotgängare, det går så snabbt, de kastas framåt, Rebekka blundar, hennes mammas hand på magen, beskyddande, ett ögonblick hon kommer att minnas resten av livet, alldeles innan de kör in i bilen framför och slungas över på vägens andra sida. Och där, i hög fart mot en människomassa, hinner Rebekka möta chaufförens blick. Det kommer att hända, det vet de båda två.

Rebekka är tyngdlös, famlar efter sin mammas arm, hittar den inte, de svävar. En idiotisk tanke: att hon inte har ont längre. Så landar de, rullar runt, mörker, ljud, fasansfulla ljud, skrik från metall och människor.

Sedan tystnad.

*

Hur länge har hon legat här? Hon försöker ropa på sin mamma, men det kommer inget ljud och inget svar. Jo, där, en kort glimt, gnistor, tusentals gnistor som från ett tomtebloss, tomteblossen hon var så rädd för när hon var barn. Hennes pappa försökte få henne att hålla i ett en julafton, Rebekka ville inte. Röster, de är så långt borta, det spelar ingen roll. Hon är på en bra plats nu, smärtan är borta, hon bryr sig inte om världen.

”Vad heter hon?” Det frågar rösten på engelska, inte så som engelsmännen talar utan med djupare stämma, den afrikanska basen. Hon heter Rebekka, vill hon säga, men hon kan inte.

”Kan du höra mig?”

Hon hör men kan inte tala. Barnet? Lever barnet? Dominics barn. Hennes barn. Deras barn, en förening av hennes pappas värld, en galen värld, och Dominics värld. Dominics värld är lika galen, han är son till en hövding, hans pappa har tjugotre hustrur och trettiosex barn. Rebekka hade skrattat när Dominic berättade det, skrattat hysteriskt, vem har trettiofem halvsyskon men inte ett enda helt?

”Vi ska skära loss dig”, säger rösten. Det tar en sekund innan Rebekka förknippar orden med tomteblosset. Gnistorna. Julafton. Hennes pappa talar alltid om för henne vad som är rätt och orätt, men han har fel, det är han som är orätt. Hans värld, vita män i Afrika, vita män som älskar att vara vita män i Afrika, så sa Dominic till henne. Och svarta män i Afrika som hatar att vara svarta män i Afrika. Hade Gud skapat Afrika som de vitas lekplats, stora verandor framför husen, drinkar i solnedgången, beväpnade vakter, billig personal?

En röst alldeles nära: ”Få ut henne.”

Mörker, någon tar tag i henne, händer, hon känner dem, vill säga något. Mamma. Och barnet. Bara barnet lever. Det var inte meningen att hon skulle bli gravid. Men hon blev det och ville inte göra sig av med barnet fast hennes pappa hotade henne. Bara barnet lever. Ett liv betyder något, som Dominic alltid säger: varje liv betyder något. Det var problemet med Afrika. Att ett människoliv inte betydde något, man brydde sig inte, livet var inte heligt som i Europa. Under ett kort ögonblick är hon tillsammans med honom, sitter med honom på restaurangen den första gången de var ute tillsammans, den enda bra restaurangen i Kampala.

”Akta hennes huvud. Hör du mig? Miss?”

Rebekka öppnar ögonen, det första ljuset får smärtan att återvända. Hon ligger ner, kan fortfarande inte se riktigt, försöker sätta sig upp, titta ner på sig själv, se om magen fortfarande är där, utspänd och färdig att spricka.

”Ligg stilla, miss”, säger kvinnan som håller något mot Rebekkas ögon. Så tar hon bort det, bara ett ögonblick, Rebekka känner blodet med detsamma, det rinner från pannan och in i munnen. Men hon hinner se det. Sin mamma. Så som ingen ska se sin mamma, lemlästad, livlös, blödande.

Allt inom henne… Allt vill skrika, men blodet, hennes eget blod, rinner ner i halsen och hon kan inte få luft, någon skriker för henne, det är det sista hon hör innan de kör iväg med henne, de afrikanska kvinnornas skrik, skriken för hennes mamma.