Första kapitlet: November har trettioen dagar av Magnus Cadier

I centrum av November har trettioen dagar står Daniel, hans tomrum och hans kamera. Vi får följa Daniel i letandet efter sprickor och håligheter under en skenbart stillsam månad. Han är besatt av att fotografera tomrum. Att tillfälligt komma bort från barndomsstaden är tänkt att bli en väg till återhämtning efter en depression.

Trots orden kvällen innan såg han siluetten av sin mor på väg mot järnvägsstationen. 

Han mindes en kväll vid matbordet. De hade ätit bruna bönor med stekt fläsk och fadern hade slängt sin gaffel som skramlande landat på diskbänken innan handen slagit. 

Han mindes diskbänkens alla repor och sin mors hårda skrubbande med svampen på den blanknötta ytan som redan varit ren. Handen som stannat upp. Blicken som sett bort. 

Han mindes ett sovrum med en säng som alltid varit nogsamt bäddad. Hur han hade strukit med handen över överkastet och önskat att han kunnat krypa ned i sängen. Känt värmen från Mattias. 

Han mindes regnet som dånande dragit in över huset och tvingat dem att dra igen fönstret sommaren han blev vuxen. 

Han visste inte om han mindes den sista dagen tillsammans eller om det var någon annans berättelse. 

Han undrade ofta, men visste inte, om kropparna i rummet fortfarande rörde sig tillsammans. Kropparna som inte skulle varit där. 

Han mindes den senaste nattens promenad som flöt ihop med alla andra nattliga timmar han hade tillbringat i mörkret. Hans försök att se in, att hitta fram, att inte längre behöva gömma sig i utkanten av ljuset. Han mindes ett köksfönster där han råkat se in under några sekunder för länge och sett tröstlösheten sitta på varsin sida av matbordet. 

Han mindes, eller tyckte sig minnas, eviga timmar inlåst på toaletten för att inte behöva visa sina tårar. Hur han klippt mönster med nagelsaxen i toalettpappret och lyssnat. 

Det var några minuter kvar innan tåget skulle rulla in till perrongen. Han tog några steg bort mot väntsalen men kom ihåg att den stängdes för flera år sedan. Såg bort mot vindskyddet men där stod en biblioteksbesökare han helst ville undvika efter incidenten förra veckan. Sneglande såg han i ögonvrån att modern korsade övergångsstället och snart skulle vara framme. Resväskan som trots gråten varit så lätt att bära den korta promenaden hit kändes nu tung och skavande i hans hand och han ställde den bredvid sina fötter och väntade. 

Modern skakade på huvudet och gjorde en gest med högerhanden ut över stationshuset. 

– Allt blir bara sämre och sämre. Nu kan man inte ens köpa biljetter här längre. 

– Du har väl aldrig köpt en tågbiljett i hela ditt liv? 

– Ska du verkligen vara borta en hel månad. Vad ska det vara bra för? 

– Nu kommer tåget.

– Pappa hälsar så gott.

– Det gör han inte alls det.

Modern tog ett steg närmre och sänkte rösten, såg sig om och liksom kurade ihop sig intill Daniel.

– Ska du verkligen äta de där pillren? Jag tycker det borde räcka med lite frisk luft och ordentligt med sömn. Du jobbar ju över nästan jämt. Pappa säger att du borde …

– Pappa kan dra åt helvete! 

Orden for ut över perrongen och de väntande människorna bara sekunden innan tågets bromsar slog till och gnisslande överröstade allt. Daniel lyfte upp väskan och den darrade i hans hand. Med ryggen vänd mot modern tittade han efter sin vagn. 

– Daniel! 

Tåget stannade med rätt vagn precis framför Daniel som snabbt fick upp dörren och trängde sig in. Väskan hakade i kläder och bagage på passagerarna som skulle av i Sala men han brydde sig inte om kommentarerna. Hans plats låg längst bort i vagnen med en skyddande vägg bakom. Resväskan ställde han bredvid sätet ut mot gången. Händerna darrade när han fällde ned bordet framför sig och la upp en bok, ett rött äpple och sin anteckningsbok. Modern knackade på fönsterrutan och vinkade tafatt. Han såg att hennes mun rörde sig men kunde inte uppfatta vad hon ville ha sagt. Han vinkade ändå tillbaka och undrade om hon lade märke till handens fjärilslätta darrning. 

Så var han på väg. 

Kanske var det först när tåget rullat ut från stationen som händerna slutade darra. Kanske darrade de fortfarande när de närmade sig Uppsala en stund senare. Han visste inte riktigt och ibland satte han sig på händerna för att slippa fundera. En liten pojkes ansikte speglades i rutan framför Daniel och blandades med landskapet utanför. Daniel kontrollerade att kameran låg tryggt men plockade inte fram den. Restaurangvagnen låg för långt bort och förresten var väl kaffet inget vidare ändå. Boken lät han ligga men åt halva äpplet. Öppnade anteckningsboken och hittade till sist en penna i innerfickan på jackan. Skruvade av korken och satte spetsen mot pappret. Lyfte pennan och betraktade den lilla svarta pricken. Inte stort mer än en flugskit tänkte han. Men kameran skulle lyda, det visste han. 

När han gled in i sömnen strax efter Morgongåva slappnade kroppen av och handen släppte taget om pennan som ramlade ned på golvet och rullade in under sätet framför. Pojken plockade upp pennan, reste sig upp och räckte fram den till Daniel. När han såg att Daniel sov lade han pennan stilla på bordet bredvid det halvätna äpplet och satte sig igen. 

Larmet inne på Stockholms central träffade honom i magen. Som vanligt började han svettas, skjortan och tröjan blev fuktiga och skulle snart bli kalla under jackan. Han ville gå hela vägen till Axels lägenhet, ville inte ge sig ned i tunnelbanan eller sätta sig på en buss. Luften var full av avgaser och solen värmde lätt hans ansikte när han gick förbi Klara kyrka. Han sträckte på ryggen och såg sig omkring. Sög i sig. Stuprör. Cementplattor. Fläckar och smutsiga prång. Här fanns allt han kunde önska sig. Som kunde mätta kameran. Kroppen slappnade av och hade snart glömt att den vaknat någon annanstans, i en säng bäddad med mardrömmar och ljummet vatten i glaset på nattygsbordet. Här fanns någonting annat.

Genom kameralinsen framträdde sprickan likt ett sår i fasadens brungula puts. Han justerade skärpan, zoomade in och befann sig bara centimeter från sprickans mörka innandöme. Den var inte särskilt stor och såg närmast ut som ett brett pennstreck på väggen, skarpa kanter i sicksack från portens överkant och upp mot ett av andra våningens fönster. Profilen av en ung man halvt skymd bakom en tunn gardin. Hans mun rörde sig långsamt och orden verkade inte ämnade för någon i rummet, snarare för en vidgad verklighet utanför fönstret. Daniel vände på huvudet och såg åt samma håll som mannen. En liten park, egentligen bara några träd och en asfalterad gångväg som försvann på andra sidan en kulle. De såg ensamma ut, träden, med sina nakna grenar – fortfarande förvånade över att inte längre känna lövens tyngd efter sommarens överflöd av grönska. En äldre herre gick på gångvägen, långsamt och mödosamt tog han sig upp för krönet och så var han borta. Ljudet av en bildörr som stängdes fick Daniel att åter rikta uppmärksamheten mot huset. Huset och den tunna sprickan han precis fått syn på. Likt ett pennstreck i svart tusch. Ett mörker att vidga och kliva in genom. Eller förlora sig i. 

Genom linsen syntes allt så tydligt. Revor, sprickor, mörker, sår. Tomma parkbänkar, övergivna lekplatser och bortglömda mattpiskställningar. Det var sådant han brukade fotografera under sina promenader. Med kameran letade han upp kliande sår, trasiga horisonter, ensamma trottoarer med sorgsna stuprör. Han sög, eller snarare suddade, bort världens färger och omstöpte tingen till svartvit enkelhet. 

Daniel såg på klockan en gång till innan han gick över gatan. På nära håll såg sprickan annorlunda ut, nästan osynlig när han blickade uppåt. Han tyckte återigen att han såg en skugga i fönstret. Trapphuset luktade såpa och kaffe, golvet gammalt och nött med hårfina repor efter miljontals gruskorn under skosulor på väg upp och ned för trappstegen. Han satte sig på huk, lyfte upp kameran mot ögat och lät golvets rutor förvandlas. Rött blev svart, vitt blev vitare. Sprickor och repor kom närmre, påminde om sedan länge bortglömda människoliv. 

En mässingsskylt med Israelsson ovanför brevinkastet. Nyckeln gled in i låset och Daniel tvekade på tröskeln innan han gick in, Axels dofter så främmande. Utan att ta av sig skorna gick han in i det stora vardagsrummet med fönster ut mot gatan. Genom fönstret såg han parkens träd och hustakens svarta plåt på andra sidan kullen. Våningen var tyst, gatan nedanför verkade lugn och utsikten över parken hade han inte räknat med. Han lade ifrån sig kameran på fönsterbrädet bredvid en vas med mörkt lila blommor – kanske iris, han visste inte riktigt. Sovrummet såg nystädat ut och han misstänkte att Axel plockat undan alltför privata saker. Sängen bäddad och överkastet stramt instoppat under madrassen. Två av garderoberna var tömda, i den tredje hängde alla Axels skjortor och längst ned låg tröjor i prydliga högar. Men själv skulle han inte behöva så mycket plats för sina egna kläder; några skjortor och lite underkläder och ett par extra jeans. Det han behövde var utrymme för fotografiernas svartvita värld – en plats att vidga den trånga känslan i bröstet. 

Innan mörkret kom gick han till närbutiken och handlade. Han tvekade utanför en restaurang där ett varmgult ljus flödade ut genom fönstren och trottoaren där han stod men där satt redan ganska många gäster och bara några bord i mitten var lediga. Nu blev det potatissallad och rostbiff och en låda rött från Systemet. 

Han försökte läsa lite i boken. Bryggde en kanna te och drog fram en fåtölj till fönstret och såg ut över de mörka träden. Drömde om en ny utsikt från den egna lägenheten där hemma. 

Han blundade men kunde inte somna trots glaset med varm honungsmjölk. Någon smällde igen en bildörr nere på gatan och han kunde höra polissirener långt i fjärran. Svaga röster från andra sidan väggen. 

När Daniel somnat blåste det upp och trädkronorna i parken svängde gnisslande sina nakna grenar i vinden. En liten bit av en torr kvist bröts av från en trädgren och for med vinden likt en liten svart pilspets genom parken, över gatan och fastnade i sprickan i husväggen.