Första kapitlet: Hålla andan av Flora Wiström

I Hålla andan utforskar Flora Wiström ämnen som kroppslighet och sexuellt maktutövande, prestationskrav och förbundet mellan syskon. I romanen möter vi en syskonskara om tre: Mina, Daria och Sam. Det är Minas första sommar efter studenten och vännerna har vänt henne ryggen. Det blir inte bättre av att storasystern Daria aldrig har tid. 

Tolv dagar tidigare. 

Jag sladdar till utanför simhallen. Står på parkeringen och hämtar andan med händerna hårt om cykelstyret. 

Jag vet hur hala trappstegen utanför entrén blir när det är minusgrader. Hur varma de är om somrarna, hur de bränns mot baksidan av låren när man sitter på dem. Syrenbuskarna är täta som murar såhär års, men vintertid kan man se rätt in till den stora bassängen. Jag parkerar cykeln och klämmer mig in genom buskarna. Blommorna har redan börjat krympa men doften hänger kvar i lövverket. 

Jag söker med blicken efter henne, men det är svårt att se någon som nästan alltid är i vattnet. 

Jag pressar pannan mot glaset. Jag kan fortfarande känna studentmössan spänna mot tinningarna, kan höra gårdagens vrål i mitt huvud. Jag sprang ut från skolbyggnaden och skrek lika högt som de andra, skrek för att det var vad man skulle göra. 

Där är hon. 

Hon ställer sig vid bassängkanten, sträcker på sin smidiga kropp, lyfter på hälarna och trycker ifrån. Kurvan genom luften är mjuk. Hon försvinner ner i poolen med spetsiga tår och lämnar efter sig ett försiktigt krus på ytan. Det är som om vattnet vill ha henne där. Det är som om det är tacksamt och därför inte klagar. 

Min syster föddes i ett badkar, jag i en säng. Hon i vatten, jag på land. 

De flesta jag känner tog körkort samma månad som de fyllde arton. Chippen gjorde det. Själv tar jag cykeln till sjön. Sjunger i samma frekvens som däcken mot gruset. Dricker Explorer medan jag trampar. 

Det har mörknat. Rop och skratt ljuder inifrån skogen. Jag låser fast cykeln vid naturreservatsskylten, hänger väskan över axeln och går in mellan stammarna, fram över den knotiga stigen. 

Alla från min gamla årskurs är här. Även några från ettan och tvåan. Någon har gjort en brasa direkt på klipphällen, röken sticker i näsan och gör att ögonen tåras. Sjön är stor och grå. En kille svingar sig i lianen, gungar ut över vattnet och släpper taget allra längst ut. Han bryter vattenytan med ett ljudligt plask som skvätter långt upp på klipporna. När han simmar in mot land ser jag att det är min lillebror. Sam. Han ser mig med, jag märker det på hur hans ansikte hakas fast i mitt en kort stund, men utan att säga något ansluter han sig till de andra. Vesal lägger en handduk över hans axlar, räcker honom en flaska. Han viskar något i hennes öra och hon skrattar. Hon simmar med min syster men är jämngammal med min bror. 

Chippen sitter vid brasan. Han har sin ölburk på en lång pinne. Grillar burken som man grillar en korv. Jag tänker att om jag bara står här tillräckligt länge så kommer han att se mig. 

”Gott”, säger jag till slut.

Han tittar inte upp på mig när jag sätter mig bredvid honom. ”Vill du ha?”

Jag håller upp vodkaflaskan framför honom. Han skakar på huvudet. Hans skor är så nära elden, jag undrar om de skulle kunna smälta. Det tog lång tid för honom att bestämma sig för de där skorna. I veckor visade han bilder på olika modeller. När han hämtade lådan på posten såg han nästan yr ut. Han slängde sina gamla sneakers i en papperskorg och satte på sig de nya direkt. Nu har de blivit grå. Vid stortån kan jag ana ett litet hål. 

”Skål för oss då”, säger jag och böjer huvudet bakåt, låter spriten rinna ner i strupen. ”För studenten.” 

Han vilar hakan mot sin utsträckta arm och skakar knappt märkbart på huvudet. Luggen vajar. Han använder inte vax längre. 

På nollningsfesten i ettan knullade vi i en avstängd bastu. Efteråt räckte han mig en handduk som någon glömt kvar och jag gned bort sperma från låren och hårvax från händerna. Han plattade till sin frisyr med handflatorna. Håret var lika blankt som hans panna, hans ögon. Efter det var vi ihop. Jag vet att hans bröstvårtor sitter så tätt att jag kan lägga lillfingret på den ena och tummen på det andra, att hans kropp är gänglig som en tolvårings men hårig som en tjugofemårings. Jag får lust att säga det till honom, att jag kan alla hans proportioner. 

Betyder det ingenting? Han tar upp sin telefon och vänder bort skärmen från mig. 

”Hur är det med dig då?” frågar jag.

”Jorå.”

Jag pillar på mina skosnören. Snurrar dem. Jag hör ett välbekant garv, som om den som skrattar har satt något i halsen. Hamza. Han lutar sig ut, fyller vattenpipans behållare med sjövatten. Bredvid honom sitter Linus. 

För bara några veckor sen brukade vi sitta här och röka tillsammans. Chippen, Hamza, Linus och jag. Innan vi var arton snodde Linus tobak med fruktsmak från sin pappas butik. Då var rökandet något nästan heligt. De färgglada förpackningarna var som skatter. När vi kunde köpa grejerna själva blev det inte lika ceremoniellt. Ändå fortsatte vi. Hamza brukade ta ett djupt sug på pipan, blåsa ut röken framför sig som ett ånglok och komma med en ny spaning för dagen. Han hade ett sätt att vänta in allas fulla uppmärksamhet innan han pratade. Som om det han sa var viktigare än andra personers samtalsämnen. Vi täckte tobaken med aluminiumfolie som jag fick sticka hål på med mitt örhänge. Hålen skulle vara små, och de tyckte att jag var bra på sånt. Man fick hålla kolbiten med en liten tång för att inte bränna sig. Det bubblade på ett sätt som paradoxalt nog kändes läkande, som om ångan rensade lungorna. Jag blev bra på att göra rökringar. Runda och feta som gled in i varandra. Chippen brukade hålla sin arm om mina axlar när jag gjorde det. 

Jag går ner till vattenbrynet. 

”Jag har örhängen om ni behöver.” 

Hamza tittar upp på mig. Han har en finne precis vid överläppen som han slickar på. Linus skruvar vant ihop de olika delarna. 

”Det är lugnt”, säger han och håller upp en säkerhetsnål.

”Säkert?”

”Vi klarar oss, Mina.”

Hamza slår ner blicken. Jag står kvar en stund, men de fortsätter bara med att mecka ihop pipan. Jag vänder mig bort. Stenhällen är skrovlig under skosulorna. Jag går in mellan träden. Skratten dämpas lite av tallarna och mossan som nu skiljer mig från de andra. Det tar en stund för mig att hitta stigen, jag är förblindad av ljuset från brasan. Trädstammarna står täta och kala runt omkring mig. I tre års tid har jag hängt med Hamza, Linus och Chippen. Men det är lätt att byta ut ett örhänge mot en säkerhetsnål. 

Jag skruvar av korken igen. Dricker utan att ta pauser. Känner spriten som en famn att krypa in i. Sätter mig ner på en sten. Det doftar så starkt av barren. Jag ska ta en klunk för varje barr. Jag vaggar fram och tillbaka, det är kallt nu. En klunk för varje rot. Jag vet att Linus kan tjuvkoppla bilar. Jag vet att Hamzas ex i London inte finns. Jag vet att Chippen har tagit sms-lån för att ha råd med sina kläder. Så lätt jag skulle kunna förstöra för dem. 

En klunk för varje sten. Min tröja, jag hade en tröja, var är den nu, den var grå och den var varm. 

När jag reser mig upp verkar skogen trängre och marken mjukare. Jag hör mina egna andetag tydligt. Ett förkylt läte. Snor. Stigen är brantare nu. Mitt skosnöre fastnar i något och jag faller framlänges. Dunsar rakt ner i mossan, väskan landar en meter framför. Andetagen går ur mig. Jag ligger alldeles stilla. 

Jord under naglarna. Underlaget är kallt och fuktigt mot armbågarna. Jag rycker i skosnöret. 

Där ute, vändplanen mellan träden. Jag tar mig dit. Kom ihåg att du är gäst i naturen står det på naturreservatsskylten. Där står fler cyklar nu. Ett par mopeder. Linus bil också. Han lär köra på något vilt i natt. I morgon står han nog och gnider bort blodstänken och undrar vad fan som hände. 

Det svider på benet, det har gått en reva i strumpbyxorna. 

Jag rotar efter nyckeln i väskan. Min tröja är där i. Har legat där hela tiden. Den blir smutsig av fingrarna. Jag drar ut den för att kunna se väskans botten. Letar bland skrynkliga kvitton, tomma Alvedonkartor, pennor som tappat sina lock och pennor som har locken kvar. Nyckeln finns varken i stora facket eller i ytterfacket. Det rör sig snabbt och hårt innanför bröstkorgen. Jag gnider mig över kinderna och springer tillbaka in i skogen. Jag hittar roten, famlar med händerna i mossan. Tänderna biter hårdare i underläppen. Det smakar järn. Jag sätter på ficklampan på telefonen och lyser upp stigen. 

Så står Chippen där. Jag lyser honom i ansiktet med ficklampan. 

”Hej.”

Min röst låter inte som min. Hans halskedja blänker till. Han fick den av sin pappa när han fyllde arton. En myndighetspresent. Vi står och tittar på varandra. Jag tar stöd mot en trädstam, känner en ny rytm i kroppen, allt bankar upp mot halsen. 

”Ska bara pissa”, säger han. 

Jag hör ljudet från skärpet som knäpps upp och sen den hårda strålen mot tallen. Han tittar menande på mig och jag vänder mig om, springer tillbaka ut till vändplatsen. Fumlar med telefonen, letar upp numret till min syster. Det är svårt att träffa med fingrarna. Till sist: signalerna går fram, jag räknar dem – åtta stycken. Sen telefonsvararen. Jag försöker igen, åtta signaler. Telefonsvararen har samma forcerade klang som när hon är med i radio eller gör teveintervjuer. 

”Daria, jag är vid sjön, jag hittar inte nyckeln, jag …” 

Jag tystnar. Tittar på skärmen och ser sekunderna gå. Fingrarna ser så krokiga ut. Har de alltid sett ut så. En betongklump bakom skallbenet vill få huvudet att falla framåt, neråt. 

Jag hör ljud som närmar sig. Några tjejer hukar sig mellan träden. Kisset trummar mot jordgolvet. Jag känner igen Vesals luftiga skratt från tävlingarna. Jag kryper in bakom min cykel, känner stålet mot ryggen, vågar inte luta mig för då faller den kanske. Junimörkret. Det håller bara i sig några timmar, men jag kan försvinna in i det. 

”Du, hur är det?” 

Vesal står över mig. Hennes långa hår hänger rakt från huvudet, en gardin. Min tunga är torr. Jag drar runt den i munnen för att blöta upp den. Jag ser skärmen och siffrorna som fortsätter ticka i handen och klickar av samtalet. 

”Jag hittar inte …”

Vesal sticker fram sin fot. Hon stampar lite med den. ”Letar du efter den där?”

Nyckeln ligger vid framhjulet. Blänker stål.

Jag nickar och hon böjer sig ner, tar upp den och lägger den i min handflata. Hon söker min blick.

”Är du okej?”

Jag nickar igen. Flera gånger. Det är svårt att sluta, det är så skönt, jag är en nickedocka.

”Säkert?”

”Ja.”

Då vänder hon sig om och går mot skogsstigen, ropar på de andra att vänta. 

När jag kommer ut på landsvägen och cykeldäcken krasar mot gruset känner jag hur vinden får det att strama i kinderna. Sko- gen rusar förbi bredvid mig, gatan sväljs under framdäcket. Ur min strupe kommer läten. Jag låter som ett djur.