Få yrken är så i hemlighet olidliga som författarskapet vissa dagar. Du kommer att stå i sankmark och vifta med armarna, helt ensam. Tricket är tro på det omöjliga.
Du vaknar. Du hör ljudet av regn. Och det är tidig morgon, maj månad. Vad vet du om livet? Du vet att det är en kamp och att du kommer att få slita för att vinna något. Vad har du lärt dig? Ingenting är gratis. Ingenting är någonsin gratis. Varken nu eller senare.
Du funderar på om du borde skriva något annat. Något som går att sälja. Som du kan tjäna pengar på. Men det är som förgjort. Varenda gång du får orden på pappret, slits du upp med rötterna och förtvivlar: det verkar som om du måste skriva det som rösten inom dig talar om för dig att skriva. Du måste fånga det som stämplats i hjärtats pass. Inget annat. Därför går du din egen väg, ibland lutad framåt som i en omöjlig motvind.
Som idag. Idag sjunker du långsamt. Du är så ensam i det du gör och ingen magisk fe finns att tillgå. Trollformlerna du en gång trodde på har torkat ut, spridits som grus i vinden. Istället gör du det du måste göra: Du släpar dig ur sängen, äter två knäckebröd med gurka på, dricker ett glas vatten. Plockar fram dina papper (hundratals), lägger dem på köksbordet (som är ett vanligt köksbord). Du ställer upp skärmen också (27 tum stor), kopplar in den till datorn (en äldre MacBook). Tangentbord och en mus, fler anteckningar. Utskrifter.
Är det så här det ska vara? Du har inget riktigt kontor. Du får skapa dig ett tillfälligt varje gång solen går upp. I gryningen förvandlas matbordet till en plats där du måste slåss mot orden. Barnen är i skolan, sambon på jobbet. Lägenheten är helt tyst, det är bara du där. Ingen kan knacka på dörren och berätta för dig vad du måste göra, hur boken ska bli till.
Och på köksbordet surrar skärmen. Det vita arket är inte tomt. Men det är liksom ensamt. Alldeles fasligt övergivet där det glöder i morgonljuset. Utanför regnar det fortfarande. Du skriver ett par ord, tar bort dem igen. Skriver ett par nya. Tolv stycken. Tre av dem går kanske att använda. Tre av dem är acceptabla. Men kanske i en annan ordning. När klockan slår märker du att hela förmiddagen är över, du är fortfarande ensam. Du har inte rest dig upp en enda gång på flera timmar, fingrarna är stela och trötta.
Ögonen svider förstås de också. Du är törstig, du har ont, du är hungrig. Vem kom någonsin på att du skulle bli författare, eller att du skulle försöka resa pelare av ord på helt övergivna platser? När du somnar till kvällen gråter du över omöjligheten du tagit på dig. Du kan inte sova, det tar timmar att komma till ro. Varför gör du ens det här? Varför försöker du skriva?
Sedan går förstås månen upp, det slutar regna, det blir morgon. När du vaknar är resten av familjen uppstigna. Din son vill krama dig, din dotter sjunger tyst. Timmarna innan de går till sitt passerar fort. Och du plockar fram skärmen igen, sätter den på köksbordet. Tangentbordet, musen. Papper efter papper, nya utskrifter. Du har en vag aning om att du stod framför ett berg ett dygn tidigare. Men. Nej. Du ser inte berget.
Du läser vad du skrev morgonen innan. Anar hur svårt det var. Redan efter ett par rader får du tårar i ögonen. Så förtrollande vackert. Texten är fantastisk. Vem skulle någonsin kunna ge upp något sånt här? Det är ju det här som är ditt jobb. Ditt kall. Och du brinner. Du ser tigerns öga stirra på dig och du stirrar tillbaka. Du ger inte upp. Du vinner. Du kommer att vinna hela dagen. Det finns inget annat. Och du vet varför. Du vet varför du sitter där med de trilskande orden.
Texten är ditt försvar, ditt anfall. Din väg framåt. Bortåt. Och du slår underifrån, du slår alltid underifrån, och du älskar varje sekund av det. För du slåss som om orden vore jättar, människorna oändligt mycket större än så. Men det skrämmer dig inte. Inte det minsta. Du kan inte förlora. Ska inte förlora. Du har plötsligt hela världen i din hand.
Timmarna går, du sitter kvar. Du vet att nästan ingen annan kan göra det du gör. Du ska fortsätta, idag och imorgon. Veckan efter det. Ja. Du känner elden, bär den som en fackla. Det är bara det du vet. Och orden forsar ur dig. Det går inte att sluta.
