Conny letar upp sin ungdoms favoritförfattare och gör en intervju om boken Dans med vit hund och ett författarskap som är nästan helt okänt i Sverige.
Jag minns hur det var när jag började läsa på riktigt och vilken bok som först fångade upp mig. Halvt nerbruten av sorg och rädsla undvek jag som sjuttonårig ung man plötsligt actionböckerna, och letade efter annat. Steget vidare efter allt som hänt. Min pappa hade precis dött och min mamma fått beskedet att hon hade bröstcancer. I och med det föddes kanske också författaren Conny, som var tvungen att få ur sig lite av alla känslor han bar på. Det innersta. Mörkret. Ja, jag tror det var så, och det var till böckerna jag alltid vände mig.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
En dag strax efter allt det här snubblade jag över en okänd amerikansk författare vid namn Terry Kay. Boken stod bland nyheterna på biblioteket i Jonstorp. Den hade nog stått där ett tag, en rand av damm låg över omslaget. Dans med vit hund, hette den. Kanske fastnade jag för just de där orden. Det var en aning poesi redan i titeln.
Boken följde med hem och jag läste de första sidorna. Sedan var jag fast. Den romanen har sedan blivit en av de få böcker som jag ger bort till folk, och jag minns fortfarande hur jag slog in den som present till en lärare på universitetet i Växjö. Förstummad ringde hon mig några veckor senare med orden: Hur kan det vara att jag aldrig har hört talas om den här lilla, vackra romanen?
Den frågan gäller än idag, förstås, men nu har åren gått. När jag ska ge bort den nu för tiden får jag dammsuga antikvariaten. Där har jag hittat femton exemplar minst och samtliga har hamnat hos någon annan. Många är de som fått en sliten kopia av Dans med vit hund av Terry Kay.
När jag nu tänker tillbaka på mitt första möte med boken minns jag också hur jag kämpade under flera år för att försöka få tag på honom. Brevledes, alltså. Det var på 1990-talet, och förlaget i Sverige ville inte riktigt svara på hur jag kunde nå honom och förlaget i USA svarade inte alls på mina brev.
Jag ville bara säga något om min uppskattning. Att jag var glad över att ha läst den där lilla boken. Men … sedan glömdes det bort, alltihop. Av mig också. Fram till i våras, då jag kom att tänka på det en sen kväll.
Terry Kay, tänkte jag, var blev du av?
Att leta upp sin favoritförfattare
Tre minuter senare samma kväll hade jag hittat en mailadress till en person med samma namn.
Jag skickade iväg ett mail och fick svar direkt. Ja, det var han som var den Terry Kay. Författaren. Nu åttio år gammal. Ännu aktiv, om än märkt av livet.
I mitt svar på hans första mail skrev jag bara: Tack för boken.
Men i mitt andra, lite längre svar kom frågorna jag funderat över i flera år. Hur blir man författare och hur landar man en bok som Dans med vit hund?
Hur kom det sig att du blev författare, Terry?
– Conny, du vet, det här är antagligen den fråga jag fått oftast under min karriär. Jag ville inte bli romanförfattare. Men … sedan träffade jag Pat Conroy 1973 och vi blev nära vänner. Han tjatade på mig att jag borde skriva fiktion och ge mig hän åt fantasin. Nej, svarade jag varenda gång. Jag var nöjd. Men Pat vann ändå.
I den korta versionen av historien berättar Terry sedan att Pat ringde upp sin förläggare på Houghton Mifflin i Boston och berättade för henne att han hade läst 150 sidor ur en roman som en vän till honom skrivit. Den vännen var Terry Kay. Och, sa Pat till förläggaren, boken kan kanske vara något. Är du intresserad?
Förläggaren hette Anne Barret och hade bland annat varit ansvarig för Tolkiens böcker i USA. Hon var en ikon, enligt många i branschen.
– Men problemet var att jag inte visste att Pat hade ringt till henne, säger Terry Kay under vårt samtal. När hon skickade ett brev till mig ett par dagar senare satt jag stum med det i händerna. Hon ville läsa de 150 sidorna som imponerat på Pat. Problemet var bara att … jag hade inte skrivit ett enda ord. Inte en mening. Hade inte ens tänkt på det. Pat hade alltså ljugit för henne.
Irriterad åkte Terry Kay hem till sin vän och gick raka vägen in genom dörren. Han skällde ut Pat ordentligt. När han var klar tittade vännen bara på honom och log, innan han svarade:
– Gosse, du har bara två val här, sa han. Antingen ringer du upp henne och säger att du inte har något att visa eller så skriver du 150 sidor och tar den här chansen som få människor lyckas skaffa sig.
När han sa det sista ställdes Terry mot väggen och visste vad han måste göra.
– Jag skrev 150 sidor på en månad och skickade det till Anne, säker på att hon skulle refusera det. Det hade inte gjort mig något. Men till min förvåning erbjöd hon mig ett förskott så att jag kunde skriva vidare på texten. Den boken blev min debut och heter The Year the Lights Came On.
Men gick det sedan som på räls då? undrade jag, och Terry hade förstås ett svar på det också. Han har fått frågorna hundratals gånger genom åren, även om svaren inte lever vidare på internet ens för oss som letar efter dem.
– Det är så svårt att avgöra vad som är värt mest, säger Terry. Jag har fått en mängd priser från organisationer och känner mig ödmjuk inför varenda en av dem. Jag är till exempel intagen i Georgia Writers Hall of Fame och har en titel som hedersdoktor från två olika universitet, vilka också har tagit in mig som lärare på sina författarutbildningar.
Vidare berättar han efter en stunds tystnad också om att flera av böckerna blivit översatta till olika språk, och roligast är att Dans med vit hund sålde nästan två miljoner exemplar i Japan. Men bäst av allt har kontakten med alla människor han mött under resans gång varit och han nämner allt ifrån folket på redaktionen på den första tidningen han jobbade på, till de som dyker upp när han signerar böcker hos bokhandlare.
– Utan min författarkarriär hade jag aldrig träffat någon av dem, säger han. Och det, bara det, hade gjort mitt liv så oerhört mycket fattigare.
Men hur började det då?
– Källan till boken Dans med vit hund är tyvärr min egen mor och fars död. Egentligen, om man ska hårdra det, så skrev jag bara vad som hände. Min mamma dog under 1975 när hjärtat svek henne och kvar fanns min pappa på en stor gård där de hade uppfostrat tolv barn. Två av mina systrar bodde nära gården och kunde hjälpa pappa med mycket, men samtidigt blev de lite överbeskyddande. Ja, precis som i boken, egentligen.
Terry fortsätter med att berätta om hur en vit hund plötsligt dök upp på gården strax efter att hans mamma gått bort. Hans pappas första tanke var att schasa bort den, av rädsla för rabies och andra sjukdomar. Men så blev det inte. Hunden fortsatte dyka upp varenda dag och till slut började hans pappa att mata den och gav den smeknamnet Whitey. Precis som i boken var det i början ingen annan som såg hunden och de trodde att den ålderstigne fadern hade blivit galen eller senil. Terrys systrar trodde att han hallucinerade.
– Så mycket i boken var alltså precis som i verkligheten, fortsätter Terry. Och när jag började skriva visste jag att just det mystiska kring hunden var en bärande dramaturgisk faktor. Till exempel var det ingen av oss andra som rörde hunden, någonsin. Bara min far. Och det där samtalet i boken, när sonen James besöker huvudkaraktären Sam (den gamle mannen), ligger mig särskilt varmt om hjärtat. I boken berättar Sam om hur den vita hunden helt säkert är en reinkarnation av modern, hans fru, och det är exakt det samtal som jag hade med min egen far på hans dödsbädd. Det var sista gången vi talades vid. Han sa precis så till mig.
Men från början hade Terry inte sett det som en bok, utan som en berättelse han sålt till en tidning. En av hans vänner protesterade dock högljutt och menade att berättelsen var en roman och inget annat. Så fort vännen sagt det, så visste Terry att det var helt rätt tänkt. Visst var det en bok och inte en novell.
– Ofta får jag också just frågan om hur mycket som är sant, säger han vidare. Jag kallar genren faktion, en blandning av fakta och fiktion, och det finns ingen tydlig linje mellan exakt vad som förändrats och vad som är sant. Det är en blandning, men ja … huvudkaraktärerna fanns där ju. Min far, min mor, mina systrar …
I de utsagorna sammanfattar han också boken på ett fint sätt. Vi möter ett gammalt par och kvinnan dör. Barnen och maken är outsägligt ledsna. Sedan dyker plötsligt en hund upp på gården, men det är bara mannen som kan se den till en början. Ja, och sedan har vi vardagen och en mängd sidohistorier runt omkring, men hjärtat finns i detta med den oväntade besökaren som dyker upp. En vit hund – vad betyder det? Och vad är det i själva berättandet som berör oss så djupt, som läsare?
För mig är det hur Terry Kay på ett så självklart sätt låter texten liksom bölja med historien, och följa hur den utvecklas. Det är enkelt, vackert och helt utan onödiga trumvirvlar rakt igenom boken. Men det jag också såg nu när jag läste om den som en mycket äldre man (det har ändå gått nästan 25 år), är att det under handlingen finns ännu en berättelse, och det är den om ålderdomen i sig själv. Som ett porträtt av att bli gammal och se livets slut.
Stämmer det, Terry? Är det också ett porträtt av ålderdomen?
– Conny, jag är glad att du säger just det till mig, säger Terry. För mig har boken alltid varit en berättelse om att åldras värdigt. Men jag tror också att den har ett värde som berättelse om sorg. Att den kan ge människor i sorg något. Tröst? Jag har fått så många brev av människor i liknande situationer och de berättar allihop att de haft nytta av boken genom sin svåraste tid. Jag tror också att det är i den kärnan som jag hämtat rösten till boken, för jag brukar aldrig prata om min egen röst, som författare. Det handlar om berättelsens röst, vilken rytm den kräver av mig som berättare. Däremot lyssnar jag så klart efter karaktärernas röster och i det här fallet har de en djup melankoli.
Det är till och med så, fortsätter Terry att berätta, att han ibland kan höra sina karaktärers röster när han står i en folksamling, även om det är långt efter bokens tillkomst. Och i det här fallet, med romanen Dans med vit hund, så är alltifrån språket och rytmen till själva berättelsen spetsat med en känsla av vardagsmagi.
– Ja, det stämmer, det stämmer. Men jag tror också att läsaren alltid vet mer än författaren eftersom de ser historien på ett avstånd och därför har en helt unik bild av det som berättas. När vi författare redigerar, så redigerar vi ofta i stunden och då går ibland saker förlorade som vi kanske borde behållit. I den här boken var jag medveten om mystiken kring hunden, men jag ville ändå att det skulle vara berättelsen om den gamle mannen som var i fokus. Hans relation till en herrelös hund, vad de kan ge varandra. Det gäller att balansera mellan de olika delarna.
Boken är också väldigt filmisk i sitt berättande och en av de frågor som jag länge funderade över var om Terry såg scenerna på det sättet också – livliga, som filmrutor, med allting visuellt uppställt kring karaktärerna. Boken har ju filmats inte bara en gång, utan två. En version hade Oscarvinnaren Jessica Tandy i huvudrollen, och en version spelades in för den japanska marknaden.
Är det korrekt att säga att du ser allting som en film redan från början?
– Nej, faktiskt inte, säger Terry. Många blir förvånade över mitt svar. Men jag ser inte själva boken framför mig. Jag hör den. Hör rösterna, hör språket, hör omgivningen. Det kan ha att göra med att vi bara hade en radio när jag var liten, och den drevs på batteri. Vi hade ingen elektricitet alls. Och de där showerna på radio tvingade mig att föreställa mig allt som jag hörde. Det är svårt att förklara, men … först den sista gången jag läser min egen bok, när den är färdig och redigerad, börjar jag se lite bilder framför mig, och så var det också med Dans med vit hund.
Det var också därför han hade lite problem med filmen från Hallmark. De hade inte sett boken på samma sätt som han själv. Upplevelsen var aningen obehaglig och han insåg snart att det berodde på att två fantasier krockar med varandra när en regissör och en författare ska omtolka texten till bild. Vid ett tillfälle berättade huvudrollsinnehavaren i den amerikanska filmatiseringen, Hume Cronyn, att han kände att det inte var riktigt samma berättelse som i boken, men att de ändå gjorde sitt bästa för att fånga hjärtat i berättelsen.
– Och det tycker jag nog att de lyckades med, säger Terry. Även om jag också tycker att boken berättar historien på ett … ja, bättre sätt. Så känner väl alla författare, kan jag tänka mig.
Hur går man vidare som författare?
Nu, så många år senare, kan han se att det har blivit enklare att skriva böcker, men att energin ibland saknas. Han är över åttio nu, med en historik av diabetes, cancer, högt blodtryck och lite annat (som han själv uttrycker det). Han betraktar sig inte som förhindrad att skriva, men mycket har förändrats mot hur det var förr i tiden.
– Då kunde jag åka iväg och skriva på ett billigt motell. Jag bara stängde dörren om mig och skrev oavbrutet i en vecka eller två. Jag hade alltid samma schema. Jag skrev i fyra timmar, sov i 40 minuter, och det där upprepade jag dygnet runt. Det kan jag inte göra längre, men jag är fortfarande … nyfiken av mig. Jag hör fortfarande den där melodin i språket, som jag försöker få fram, och jag tycker fortfarande om att sätta mig ner och försöka lista ut vem det är som sjunger för mig. Vem som gömmer sig i historien.
Han avslutar på samma sätt som han inleder och säger att han egentligen inte ville bli författare. Det var en slumpartad händelse. Målet i livet har istället alltid varit att finnas där för sin familj, på alla sätt som är möjligt.
När jag sedan sitter kvar här efter intervjun med just de orden i minnet hör jag dem som ett vagt och stilla eko inom mig, men det är bilden av mig själv som sjuttonåring jag ser framför mig. Jag var en stökig kille, som inte gjorde mycket rätt, och som förlorade sin far tidigt. Som nära nog förlorade sin mor på samma gång. Den enda platsen där jag lyckades med något var i böckernas värld, i historierna som nådde fram till mig och fick mig att kippa efter andan. En så stark upplevelse var det för mig när jag väl drabbades av de riktigt fina romanerna.
Och ja, jag är ganska säker på att det var därför jag sedan fortsatte med att skapa egna berättelser och historier som kunde göra samma sak för mina läsare. Jag säger inte att Terry Kay räddade mitt liv, men han fick mig absolut att sluta gråta över den rasade världen en stund när jag som ung man försökte kravla mig upp till ljuset igen. Så märkligt då, att berättelsen som kom till mig handlade om en man i slutet av livet och inte i början, där jag själv befann mig då.
Thank you, Mr. Kay.
Text: Conny Palmkvist
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!