Rookie 9: Frida Skybäck – Sveriges nya feelgood-drottning ångrar inte långa vägen till succén

”Jag slutade aldrig att tro på mig själv”, säger Frida Skybäck. Hon visste att idén hon hade till sin roman Bokhandeln på Riverside Drive skulle bli en succé. Så här gick det till. Nionde delen i artikelserien Rookie.

Författare kämpar på i skymundan. Så mycket hinner hända innan det där eventuella genombrottet kommer och det blir något av allt slit. Om en sak är säker är det att ingenting händer över en natt, oavsett hur det kanske ser ut för betraktaren.

Frida Skybäck har skrivit under hela sitt liv, men författardebuten dröjde innan tillfälligheterna gav henne rätt historia och den där knuffen som vi alla kan behöva ibland.

– Jag skrev redan som liten, säger hon till Boktugg. Jag växte upp i Örkelljunga. Det var mycket diskussioner om böcker i familjen och litteraturen hade en självklar plats i hemmet.

Men hon nämner också utanförskapet i den lilla byn. De hade flyttat ner från Småland och passade inte riktigt in, något som drev på hennes vilja att skapa saker. Ge utlopp för sådant som kändes inuti och behövde komma ut.

Och hon fick tillgång till orden tidigt, lärde sig skriva som mycket ung. Det blev direkt böcker, och de tidigaste är från femårsåldern. Då ritade hon bilder till texterna också. När hon var klar fick föräldrarna läsa och de kom med mycket uppmuntran.

– Fast det räckte ju inte med det för evigt, säger Frida. När jag kom upp i tioårsåldern åkte jag själv till biblioteket, och satte mina böcker i hyllorna på eget bevåg. Jag hoppades att någon skulle låna dem. Jag hade det där drivet hela tiden.

Hon minns också sina lärare, som uppmuntrade henne. De blev stora förebilder för henne och kanske var det till och med på grund av dem som hon själv utbildade sig till lärare.

– Det är så speciellt att tänka på, säger hon. Den uppmuntran de gav mig sitter på många sätt kvar i kroppen. Tänk vilken skillnad en människa kan göra för ett barn! Att skriva är ju en så subjektiv sak, man behöver folk runt omkring för att komma vidare.

I den egna bokhyllan som liten stod favoritböckerna. Bröderna Lejonhjärta, Mio, min Mio. Romaner för unga läsare, där mörker blandas med verklighetsflykt och äventyr. Och hon älskade Tusen och en natt, säger att hon läste den många, många gånger.

Någonstans i allt detta föddes drömmen om att bli författare. Någon gång. Men det skulle hinna gå många år innan drömmen hann ifatt henne.

Efter skoltiden försvann Frida till London en runda, där hon jobbade med lite allt möjligt och snubblade över de brittiska bokhandlarna, något som skulle visa sig vara guld värt i framtiden.

Väl hemma igen började hon läsa till gymnasielärare i engelska och historia, pluggade även litteraturhistoria. Något hon verkligen inte ångrar. Hon älskade sitt jobb, även om hon hela tiden kände att det fattades något, att det var något annat hon egentligen ville göra.

– Det var tufft att försöka skriva en bok samtidigt som man jobbar som nyutexaminerad lärare. Man är så ambitiös, vill så mycket. Och att då sätta sig och skriva när allt annat för dagen är avslutat … det tog på krafterna.

Men ibland spelar slumpen in. När hennes man började veckopendla till Växjö fick hon med ens ett par timmar ensam varje kväll och då började hon planera in skrivandet där. Med stor disciplin satt hon tre timmar varje dag, kämpade med den första boken. Efter ett tag märkte hon hur hon längtade efter de stunderna och nästan direkt upplevde att hon hade det i sig, det här med att skriva böcker.

Någon direkt plan fanns inte. Hon hade precis läst Isprinsessan av Camilla Läckberg och råkade sedan titta på filmversionen på tv några dagar senare. Det var som om en pollett trillade ner, dramaturgin och uppbyggnaden blev med ens uppenbar.

– Jag kommer ihåg att jag tänkte att det här kan jag ju också göra, säger Frida. Jag ville i alla fall testa, se vad det blev av det. Så jag skrev en deckare.

Väl klar med den skrev hon ut tre exemplar, det var vad hon hade råd med. Och hon valde de tre största förlagen i Sverige. Efter en månad blev hon uppringd av ett av dem och de var så otroligt peppade. Det blev många samtal och turer och när de trots entusiasmen ändå tackade nej var det en stor besvikelse.

– Det handlade inte om boken i sig. De menade att de till slut kommit fram till att den konkurrerade för mycket med en av deras egna författare.

Ett hårt slag. Vad gör man? Börjar om från noll? Hon började pilla i texten igen, men kände att hon inte riktigt hade någon riktning. Vad skulle hon göra av det? En av förläggarna hon diskuterat sitt manus med hörde av sig och menade att hon kanske skulle plocka upp en av trådarna i den refuserade boken.

Tja, varför inte, tänkte Frida och började skriva. Och den boken, den blev upplockad direkt av ett förlag. När de ringde sa hon ja direkt, utan betänketid. Hon ville inte uppleva samma resa igen, och riskera att förlaget backade.

– Kanske var jag lite väl snabb, säger hon. Men boken blev utgiven, och den ledde vidare till ännu en bok på samma tema. Sedan ytterligare tre på olika förlag, alla historiska romaner.

Allt borde ha varit bra. Ändå kände Frida att det var något annat hon borde skriva, något som låg mer åt feelgood. Hon började spåna och fundera på exakt vad hon ville berätta. Det blev en bok om vanliga människor, som är med om ovanliga saker. Kvinnorna i fokus.

– Jag ville skriva något jag tyckte saknades i Sverige. Om komplexa kvinnor, med bas i en familjs historia. En familj med stora hemligheter. Vi vet verkligen sällan allt om de som står oss närmst, eller hur?

Trots skrivlusten och drivet gick inte allt som hon hade tänkt sig. När hon började prata med förlag om utkastet var de förvånansvärt kallsinniga. För svårt, sa någon. För konstig humor, sa en annan. Ingen kommer fatta det här, sa en tredje.

Att bli sågad på det stadiet var jobbigt och hon gav nästan upp. Skrivbubblan runt henne höll på att spricka.

– Jag var rejält nedslagen, säger Frida. Men ja, till slut slog jag bort deras ord ur tankarna. Det fanns bara en väg och det var framåt. Jag fortsatte att skriva.

Hon menar också att hon verkligen älskade sin historia och kände att den hade något unikt. Därför höll hon kvar vid den, oavsett de hårda orden. Och kanske kan man se det på ett annat sätt också?

– Det allra bästa är om man kan använda den negativa feedbacken som motor framåt och ta tillvara feedbacken trots att den svider. Detta är något jag har blivit bättre på med tiden och som jag rekommenderar alla som skriver att försöka göra. Jag tycker inte att man som författare ska ge upp ett manus bara för att någon inte gillar det. Jag tror att alla manus har potential att bli utgivna, det gäller bara att hitta styrkan i dem.

Hon bet ihop, kämpade sig igenom historien som hon trodde på. Och till slut fick hon nytta av stämningen i London, som hon upplevt flera år tidigare. De sprudlande vackra bokhandlarna var en stor inspiration till romanen Bokhandeln på Riverside Drive.

Karaktärerna blev rejält skruvade, men också djupt mänskliga. I dem fann hon kraften att kämpa vidare och plötsligt kom hon i kontakt med Louise Bäckelin, som trodde stenhårt på henne. Det var också på LB Förlag boken hamnade.

– Boken har precis släppts i pocket och är redan uppe i en upplaga på 76 000 exemplar, vilket känns som en otrolig revansch. Kontentan blir att ingen vet vilken bok som slår eller inte, du måste helt enkelt skriva sådant som du själv tror på, för en förläggares bedömning är också subjektiv. Tro på din dröm, tro på dig själv.

Efter allt det här har det gått av bara farten, och under de senaste åren har hon varit ute och pratat om sina böcker fler än hundra gånger. Något hon älskar. Mötet med publiken ger så mycket, och ibland blir det väldigt känslosamt.

– Det betyder mycket när folk som lyssnar kan relatera till vad jag skrivit. Jag har mycket tragik med också och en gång började en kvinna gråta högt, hon var så nära det jag skrivit. Man märker hur folk delar med sig av sina öden, de har förlorat någon nära, varit med om andra tunga saker … det är så fint när texten nått fram, när den berört någon.

Men har hon då några bra tips till andra författare, som precis kommit igång.

– Jag gör mycket research, säger Frida. Börjar alltid med ett par nyckelscener. Tittar på bilder, läser, snokar. Du vet, försöker hitta inspiration som kan ta mig vidare. Sedan strukturerar jag upp boken noggrant och håller mig till nittio procent till den uppbyggnaden.

Hon tänker mycket på hur karaktärerna som skapas tycks få ett eget liv efter ett tag. Och när man som författare hittar de där människorna och deras röster, och de blir riktiga personer, det är då det lyfter. När karaktärerna möter varandra och nya händelser föds, sättet som de pratar till varandra, uppför sig. Allt leder vidare till något annat.

– I det läget känner man som upphovsman att det slår gnistor mellan figurerna man skapat. Det är en helt fantastisk känsla.

Hon erkänner gärna också att hon är en rätt hård chef, och att hon håller efter sig själv under arbetet. Hon håller sig till strukturen, och när utkastet är klart återstår mest fördjupning och detaljer, inte så mycket att ta bort.

I grund och botten är arbetet med en bok en viljeakt, där man måste kämpa för att behålla känslan av hur bra det kan bli. Men, och det säger hon flera gånger, det viktigaste är att man som ny författare inser att man måste läsa mycket böcker för att kunna skriva böcker.

Och nu börjar hon bli klar med uppföljaren till debutromanen.

– Det var lite skrämmande att tänka på vilken succé den första boken blev, säger hon. Till slut sa jag till mig själv att bara fortsätta skriva det jag älskar. Så blev det också. Bokcirkeln vid världens ände utspelar sig i den fiktiva byn Ljusskär i Skåne och kretsar kring en bokcirkel som träffas på byns enda hotell, ”Monas Bed, Brekfast & Books”. Mörkret finns där, och familjehemligheterna också.

Som 20-åring reser Madeleine till Ljusskär för att praktisera på en frikyrka. Men en dag packar hon sin väska och försvinner spårlöst. Trettio år senare får hennes syster Patricia ett brev med Madeleines halsband i och hon bestämmer sig då för att återvända till Ljusskär och göra ett nytt försök att hitta sin försvunna syster.

Utan tvekan låter det som en bok som kommer att ta läsarna med storm.

Sveriges feelgood-drottning levererar.

LÄS ÄVEN: Tidigare avsnitt i Rookie-serien