Stipendiernas djungel: Boktugg möter en författare som fått över en miljon kronor

Ibland verkar det som om det inte finns någon rim och reson kring hur stipendierna delas ut, men det är kanske mer komplicerat än det ser ut? Vi träffade en författare som menar att det ofta handlar om genre, stil och hur hårt du jobbar. Här är intervjun.

När jag är på väg mot centrum i den här staden en bit norr om Göteborg hinner jag tänka rätt länge på mötet jag står inför. Som författare kämpar man år efter år för att få tillvaron att gå ihop och då får man ändå ofta se sig själv blåst på konfekten. Frågan som infinner sig är allt som oftast: Hur gör andra? Hur får man de där stipendierna som det ska finnas så många av i Sverige? Och vem får dem? Varför?

Personen jag ska möta vill helst vara anonym, och det får vi respektera. Naturligtvis. Kanske mest eftersom hen är ett rätt ovanligt exempel på att det faktiskt går att hanka sig fram och bli en av de författare som rör sig långt under topplistorna. För genren spelar roll visar det sig, precis som hur du ansöker om de fonder och stipendier som finns.

Vi har bestämt möte på ett café, och när jag kommer dit är hen redan på plats. Kaffe beställs, vi slår oss ner och jag undrar så klart hur man gör för att bli en fena på att överleva som författare i Sverige, för det är ju precis vad det handlar om.

”Jag har skrivit sedan jag var liten”, säger hen och rycker på axlarna. ”Det var mitt kall. Och sedan tog det ett par år innan jag fick samlat ihop mig. Jag debuterade strax efter trettio på ett större förlag och hade väl stora förväntningar på framtiden. Fast det var inte så lätt som det hade verkat då i början. Fanns inte en chans att överleva på pengarna som kom in.”

Hen fortsatte skriva, men upptäckte snart att hen inte var en författare som sålde tusentals med böcker, utan snarare en av dem som fick bra recensioner och hela tiden seglade under radarn. Så vad gör man?

”En dag ringde min förläggare mig och tipsade om att det fanns stipendier att söka på olika håll för författare som blivit publicerade. Så jag sökte, och fick ett första arbetsstipendium. På det överlevde jag ett tag, och de sextio tusen kronorna innebar att jag kunde skriva en ny bok. Jag fick pengar och levererade, kan man väl säga. Jag höll avtalet.”

I takt med att produktionen växte fortsatte hen att söka stipendier och efter ett par år hade hen både hunnit vinna flera priser och fått mer stöd från olika fonder.

”Det man måste tänka på är att det faktiskt spelar lite roll i vilken genre du skriver och hur du arbetar med texten, hantverket. Låt säga att du är en fantastisk stilist, men att du skriver svåra böcker som kräver mycket av läsaren. Du kommer att sälja mycket lite och inte ha en chans att fortsätta din karriär som författare. Det är här stipendierna och priserna kommer in, och ofta syftar de till att lyfta just den sortens författare. De här böckerna måste ju få finnas till de också, och de är av ett slag som kan behöva stöd. Inte katten kan man ge stödet till författare som redan säljer 100 000 böcker. Vad vore poängen?”

Efter en stunds samtal enas vi om det här: böcker som säljer massor och gör stor succé tilltalar en bredare publik och sköter liksom sig själva. De behöver inte extra finansiell uppbackning, varför skulle man stötta dem? Det handlar om att bredda kulturen, och att se till att alla sorters böcker finns tillgängliga och att stödja de smala fårorna, som kan vara nog så viktiga.

Lika mycket handlar det kanske om att stötta författare som är på väg någonstans, och som har en tydlig röst, ett tydligt mål, som vill få chansen att få skriva ännu en bok. Vem ska man stötta om inte dessa?

Fler frågor uppstår förstås ändå, när man ser till hur få som får en bit av kakan. Ska man ens söka, eller ska man ge upp redan på förhand, och framför allt: Vem ska söka? För vad?

”Jag tycker att man måste testa sig fram. Fler av de stora fonderna satsar ofta på ett helt författarskap snarare än enstaka böcker, vilket gör att man kan återkomma flera gånger under åren. Det är nästan omöjligt att själv veta om man har någon chans på pengarna eller inte. Men det man kan göra är att förbereda sig noga, och ta det på allvar. Hur ser dina planer ut de närmsta åren och hur ska du satsa på ditt författarskap? Vad vill du göra? Vad är planen? Och vad frågar de efter i sin ansökan? Se till att vara noggrann när du skriver till dem.”

Är det verkligen bara så enkelt, frågar jag? Det låter väl … banalt.

”Nej, det är inte det minsta banalt. I följebrevet finns all information de behöver. Låt säga att du får pengar en gång. Glad som katten börjar du skriva och fortsätter leva livet som vanligt. Men det finns ju en uppföljande aspekt av det hela. Varenda gång du beviljas ett stipendium så måste du på ett tydligt sätt redovisa vad du åstadkommit för pengarna, och det är just själva uppföljningen som blir så viktig. Har du gjort något storartat och gått vidare, så är det klart att du kan få pengar igen. Det är inte som många tror att bara slumpen spelar in.”

Så, har man fått pengar en gång, och gjort vad man sagt att man skulle göra, så ökar alltså chansen att få pengar fler gånger. Precis som att det kan vara viktigt att kunna hänvisa till andra fonder och stöd man fått genom åren, och förklara hur man utförde arbetet och varför resultatet blev så bra som det blev.

Många är förstås ändå besvikna över att de inte lyckas komma åt de här stöden.

”Ja, det är väl klart. Avslag får man alltid. Men det är bara att fortsätta att söka, igen och igen. Det är ju så jag har gjort. Ett avslag kan bara betraktas som att man är ett steg närmre att få pengar i framtiden … Det går inte att hänga läpp och klaga, man måste prestera.”

Vilka råd kan du då ge, mer handgripligen?

”För det första: titta på vilken genre du skriver i, och hur de olika fonderna belönar just den typen av böcker. Då kan du ställa in dig på hur realistiskt det är att du får pengar. Åter igen, det finns genrer som har svårare att komma åt stipendierna. Och tjänar du mycket pengar på annat håll, så minskar chansen till stöd väsentligt. Det spelar roll och kan vara bra att hålla i tankarna när du söker och hoppas på att få ett tillskott i kassan. Nummer två: Lägg mycket tid på varje ansökan, vänd och vrid på varje fråga och se till att du får fram allt bra som du gjort hittills. Jag har som tumregel att lägga en hel dag, åtta timmar, på varje ansökan. Nummer tre, och kanske viktigast av allt: Uppföljningen är inte bara något som du ska göra för att de bett om det – uppföljningen är a och o, trots att du redan har fått pengarna. Du vill väl kunna komma tillbaka? Inte alla, men många av stipendierna är baserade på vad du har åstadkommit sedan du ansökte förra gången. Det går inte att fuska sig runt det.”

Hårt jobb verkar vara vägen, tycks det. Rik blir man knappast även om man får stipendier. Pengarna lär gå åt till hyra och mat, och inte så mycket annat. Majoriteten av de författare som försörjer sig på yrket har det som de flesta andra och får vända på slantarna, se till att man bara köper det man behöver. Låter kanske inte som så mycket till dröm.

”Nej, precis. Det är det jag försöker säga. Jag har fått mer än en miljon i priser och stipendier, kanske uppemot 1,3 miljoner. Men det är ju på en faslig massa år, och valet är från och till ändå om man ska ge upp eller inte. När jag satt vid sidan om en känd journalist på en förlagsmiddag för ett tag sedan och sa vad jag behövde för att klara mig ett helt år, så skrattade hon och trodde att jag skämtade. Kan man klara sig på så lite pengar, undrade hon? Ja, svarade jag. Om man verkligen vill arbeta som författare, och ge järnet, utan att för den sakens skull vara någon som säljer mycket. Så är läget.”

Det är kanske lättare om man har kontakter?

”Du skämtar”, säger hen och skrattar. ”Jag bor här, i en liten håla, känner inte en människa i branschen förutom min förläggare. Redaktörerna. En och annan författare. Jag tror inte det där med kontakter fungerar längre. Branschen är för transparent för det nu för tiden.”

Och med det är kaffet slut. Vi är klara. Hen tackar för sig, traskar hemåt i skymningen.

Jag sitter kvar en stund efter att intervjun är över, väntar på tåget. Funderar på alla inlägg jag ser varje år när svaren från de olika stipendierna börjar trilla in hos folk och de ger uttryck för sin situation, sorgen över ännu ett avslag.

Är de onda vargar, de som väljer? Kanske måste vi inse att marknadskrafterna inte kan styra fonder och stöd. Att det måste finnas vägar framåt för den smala litteraturen, den tyngre litteraturen, den litteratur som måste finnas även om den aldrig når in på topplistorna.

Kanske finns det hopp ändå, för oss alla?

Jag sammanfattar mötets väsentliga delar:

1. Lägg ordentligt med tid på att skriva din ansökan. Till saken hör att du också måste ha gjort något som har ett litterärt värde, eller ha en tydlig plan för vart du är på väg. Följebrevet kan benämnas som valbart av fonden i fråga, men du bör skicka med det.
2. Du har fått pengar och ska nu redovisa vad de har använts till. Det handlar ju inte bara om att du ska hitta på något som låter bra, du måste ha gjort något för pengarna. Men tänk på att du kan ha fått ett stipendium ur en fond och skrivit en bok för pengarna, och ändå hänvisa till det när du söker från andra stiftelser och förbund. Du måste bevisa att du presterar.
3. Var realistisk, ta inte ut segern i förskott. Skriver du i rätt genre, hur brukar snarlika författare bedömas? Läs på, var noga med urvalet. Det är nästan alltid minst tio eller tjugo gånger fler som söker pengarna, än de som får något i slutänden. Högst tio procent alltså. Om tusen söker är det bara hundra som ropar hej. Hårda bud. Men vet man om det är man åtminstone beredd.

Frågorna efter mitt möte med den anonyma författaren är många, men likväl lämnas vi alltså med en tipslista som kanske kan tillföra något. Att söka kan man alltid göra, men att få verkar rejält mycket knivigare. Ge upp är förstås inte ett alternativ, för någon av oss.

Det enda vi kan göra är att jobba hårt, hålla blicken riktad framåt och fortsätta.

———-

Text/intervju av Kjell Stark