Ordfronts förläggare Pelle Andersson skriver om hur yttrandefriheten påverkas av stora aktörers monopol och om att vi aldrig pratar om hur kapitalismen urholkar allas rätt till yttrande.
Text: Pelle Andersson
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
Yttrandefriheten. Det låter vackert. Och något vi gärna talar om med stolthet.
Det gör säkert också Zuckerberg, Bezos, familjen Bonnier, Jonas Tellander, det glada gänget på Schibsted eller Spotify – och många, många fler storägare i mediabranschen som enligt kapitalistisk logik vill bli störst antingen genom att lägga under sig så många andra som möjligt eller på annat sätt konkurrera ut alla andra.
Det är nämligen något märkligt med yttrandefriheten: vi talar bara om rätten att yttra sig. Inte om vem eller vilka som ger oss möjligheten att sprida våra yttranden – det är ju nämligen där som yttrandefriheten avgörs. Vilket Mark Zuckerberg fick erfara när hans fantastiska yttrandefrihetsmaskin Facebook plötsligt visade sig hjälpa fram Trump, liksom en vinst för Brexit, genom ett skickligt utnyttjande av algoritmerna.
Man kan säga att Facebook, Instagram, Twitter och överhuvudtaget de sociala medierna har gjort att fler har fått möjlighet att nå ut med sina budskap – och vi måste lära oss att hantera det, men det är förstås också precis som vanligt, mycket pengar rätt satsat kan fortfarande köpa både valresultat och framgång för en viss vara.
Det märkliga är att vi har slutat att tala om just pengarna. Mark Zuckerberg kritiseras för att han tillåtit sin maskin påverkas av skickliga manipulatörer, han kritiseras inte för att han i princip har monopol på att låta människor skapa sociala band på Internet … Själva monopolet i sig är ju förstås det stora problemet.
Tänk om Kina hade ett eget Facebook … Just det. Det är ju åt helvete. Men alltså helt okej när det kommer till Mark Z, en finurlig kapitalist får äga och styra precis som han vill, över hela jorden.
Att nu Bonniers har lagt under sig hela Mitt Media innebär att det finns oerhört få dagstidningar idag som inte är Bonnierkontrollerade i Sverige. Och om Bonniers ska tjäna pengar på den affären innebär det att centralt producerat material sprids i hela landet – det som skett vid varje tidningssammanslagning i historien. Den kapitalistiska logiken innebär att vid uppköp hitta synergier, spara pengar och utnyttja samma material fler gånger, men det leder inte till ökad yttrandefrihet, tyvärr.
Samma sak är det med distribution. Om vi bara har en ljudboksdistributör, bara en fysisk bokhandelskedja, bara en musikstreamingtjänst – så är det väldigt få som har makten över vad vi får lyssna på, vilka krav som ställs för att just en viss bok, en viss vara, ska ställas upp i hyllan …
Och det är detta vi nästan aldrig får prata om. Det passar inte lika bra i festtalen.
Det faktum att bara vissa förlag har ekonomisk möjlighet att presentera sina nyheter för den stora bokhandelskedjan, eller att vissa kampanjer är så dyra att endast vissa bokförlag kan nyttja dem eller att just vissa stora bokförlag kan pressa till sig bättre avtal än sina konkurrenter, och därför tjänar dubbelt så mycket, pengar som sedan kan läggas på nya fina bokprojekt och göra det förlaget än starkare på marknaden …
Ja, ni fattar. Jag säger inte att staten ska äga allt, för lika märkligt är det att ett till viss del statligt kontrollerat telekomföretag (Telia) ska kontrollera TV4, samtidigt som vi just har infört en skatt för att finansiera public service. Vi bollar med yttrandefriheten som om den egentligen inte betydde något.
Förstås ska politikerna vara på armlängds avstånd till public service, och därför ska det inte vara en skatt. Men inte heller Telia ska äga TV4 – av ungefär samma anledning.
Makten över tanken heter pengar. Och det måste vi våga tala om. För när vi förstår det så kommer vi att se att det är farligt att väldigt få företag äger våra ord. Därför måste något göras mot den koncentration eller brist på konkurrens som uppstått kring vår yttrandefrihet.
Jag har ingen universallösning på dessa hot mot yttrandefriheten. Dock borde stora satsningar göras på biblioteken, public service och nya stora satsningar på kultur- och distributionsstöd, samt att vi hittar vägar fram till ett ljudboksstöd och nya påhittiga sätt att föra ut e-boken till allt fler.
Dock är det så att om vi inte får prata om hur kapitalismen sakta och mycket medvetet urholkar yttrandefriheten så kommer vi absolut inte kunna lösa det. Jag är glad att jag får säga detta, dock är det synd att jag känner mig tvungen att göra det varje gång jag får spaltutrymme.
Pelle Andersson,
Förläggare och VD Ordfront Förlag AB
Om gästbloggaren:
Pelle Andersson är sedan 2008 förlagschef på Ordfront förlag och sedan 2011 också VD. Men han föredrar att kalla sig förläggare. Innan Ordfront jobbade han 17 år på Aftonbladets kulturredaktion som litteraturredaktör samt var redaktionssekreterare i många år. Han har också givit ut fyra böcker på tre olika förlag: två diktsamlingar (på LeanderMalmsten & Albert Bonniers), en debattbok om svensk kulturpolitik (på Atlas) och en roman (på Albert Bonniers).
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
