Det är lätt att vara efterklok. Det konstaterar The New York Times, som har grävt i sina arkiv för att ta reda på vad den anrika tidningens recensenter tyckte om några av litteraturhistoriens mästerverk när de kom ut.
Charles Darwins Om arternas uppkomst är en av den moderna vetenskapens viktigaste milstolpar. Men det var kanske inte så lätt att veta 1860.
”Ska vi öppet förklara att vi efter noggranna övervägningar av herr Darwins argument fortfarande inte är övertygade?” skrev The New York Times.
James Joyces Odysseus, ansedd av många som 1900-talets mest inflytelserika roman, imponerade heller inte. ”Den genomsnittligt intelligente läsaren kommer att få ut lite eller inget … förutom förvirring och en känsla av avsky”, slog tidningens recensent fast 1922.
”Inte en stavelse av vad Hemingway har skrivit kan eller kommer att saknas av någon läskunnig person i hela världen”, förutspådde tidningens kritiker 1950 i sin recension av författarens Över floden in bland träden.
1896 konstaterade New York Times att William Butler Yeats samlade dikter var ”lika avskräckande som en frukost på kall gröt”. Svenska Akademien lät sig inte avskräckas och gav 27 år senare Nobelpriset i litteratur till den irländske poeten.
Romanen Räddaren i nöden (1951) av JD Salinger lämnade inga större avtryck hos recensenten, som konstaterade: ”Den här Salinger, han är en novellkille”.
Vladimir Nabokovs skandalsuccé Lolita från 1955 sålde i enorma upplagor. Detta trots att tidningens ansedde litteraturkritiker Orville Prescott förklarat att den var ”trist, trist, trist på ett pretentiöst, svulstigt, och skälmskt enfaldigt vis”.
