Det kommer att finnas många svåra dagar, och det kommer att ta emot många gånger. Men håll blicken på de goda exempel som finns. Det finns alltid ett ljus någonstans.
Få yrken är så svåra att få ihop som författarskapet. Vi kämpar på, skriver flera timmar om dagen, under månader, och reviderar sedan dygnet runt bara för att få iväg manuset till förlagen, som oförståeligt tackar nej till vårt tredje mästerverk i rad. Vem av oss har inte varit där, eller är där, eller kommer att vara där inom en snar framtid? För saken är att det inte räcker med att bli utgiven en gång – det betyder inte att du är inne i värmen för all framtid … Nej, du måste så klart fortsätta prestera och bli antagen av de som antog dig från början.
Som tur är finns det hoppingivande historier om människor som kämpat ännu hårdare än vad vi gör, men som vägrade ge sig. Och, om ni nu är som jag, så kan det ibland räcka med en liten antändande gnista hopp för att få fart på tangenterna igen. Bland alla er som vägrar ge upp finns nämligen minst ett par som till slut kommer att bli antagna av det där drömförlaget, om ni bara ger er katten på det.
Tricket är att ta sig igenom de där passagerna av hårt arbete, när man inte vet vad som kommer att hända med materialet, om någon bryr sig över huvud taget. Du måste i blindo sitta där på stolen och kämpa tills fingrarna är stumma, och vara helt säker på att det du gör är viktigt och att det inte spelar någon roll om de första tio förlagen refuserar dig. Om bevisen säger något, så är det nämligen att envisast vinner. Du kan aldrig någonsin tro på en annan sanning än att det du gör är nödvändigt. Och du måste vara din egen fanclub i början. Förlita dig inte på någon annan.
Varför? Det är inte ens säkert att förlagen refuserar dig på ett vänligt sätt. Enligt en god källa, så ska en amerikansk förläggare ha skickat tillbaka ett refuseringsbrev som bestod av bara två meningar:
”Jag läste de första styckena i din bok för min guldfisk. Den dog.”
Jomen, man tackar. Och nu råkar det vara så att meningen ovan inte skickades till vilken författare som helst, utan till Dan Brown, bara åren innan han skrev sin stora hit. Sanningen är att han kämpade i åratal för att ta sig förbi det där första hindret, och under tiden riskerade han både sin egen och sin familjs tillvaro. Livet var hårt.
”Jag förstår det inte riktigt”, säger han nu efteråt, ”men en del människor hatade verkligen vad jag skickade in till förlagen. Jag menar att det var som ett blint raseri, som är nästan omöjligt att förstå sig på.”
Slutade han skriva? Nej. Bryr han sig numera om vad man tycker om hans böcker? Nej.
Lyckades han? Ja.
Och han är så klart inte den enda. J. K. Rowling tog en liknande omväg från fattigdom till storartad succé, och det skedde inte över natten. Hon klassade sig själv som på gränsen till hemlöshet, och hade ett barn att tänka på. Ensamstående, arbetslös, levde på a-kassa. Dessutom kämpade hon med en svår depression. Gav hon upp? Nej, hon tog med sig sin dotter och satte sig på caféer och skrev, bara för att känna att hon gick någonstans och jobbade, istället för att sitta hemma. Hon beställde det billigaste på menyn, satt sina timmar medan barnet sov. Gick ut en runda, satte sig någon annanstans.
När hon var klar med boken refuserades den av tolv olika förlag. Jag vill att du läser den meningen igen. Det säger något att tolv förläggare i rad kan ha fel, och missa en så storartad serie som Harry Potter faktiskt är. Till sist hade Bloomsbury förbarmande med henne och antog boken, men varnade henne samtidigt för att hoppas på framgång. ”Sluta inte söka jobb”, sa de. ”Du kan behöva det.”
Att vältra sig i framgången som hon sedan fick behöver vi inte göra. Hennes historia är både känd och omtalad, men likväl behöver vi kanske höra den igen: Du. Kan. Lyckas.
Och ja, Stephen King skulle hålla med. Han kämpade tappert under flera år och hankade sig fram som vaktmästare, städare och vikarie i engelska innan han landade på fötterna. Men, det var inte bara så enkelt. Faktum är att han blev så refuserad med Carrie, att han till slut slängde manuset i soporna och lämnade husvagnen de bodde i. Ja, de bodde i en husvagn. Mer pengar än så hade de inte. Men när han lämnat hemmet och försvunnit ut råkade hans fru Tabitha se manuset och plockade upp det ur papperskorgen. Hon läste ett par sidor och gillade vad hon såg. När Stephen kom hem långt senare hade hon läst hela och lagt det på bordet med en lapp ovanpå. ”Jag tror du har något här. Fortsätt jobba på det.”
Inte heller där behöver vi diskutera vilken framgång som senare följde, för varenda läsande människa känner till Stephen King, oavsett vad man tycker om hans böcker.
Nå, det finns så klart en poäng med allt det här. Även om jag hållit det enkelt och bara fångat upp de mest kända exemplen, så finns det faktiskt en sanning här, och den går att bevisa. Jag är skeptiker till själen, och tror sällan på vad jag läser. Men jag gillar inspiration och tror på att dela med mig av livets små fina stunder.
Jag har själv skrivit i hela mitt liv, och när min mor dog blev jag som trettioåring så nerbruten att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag gick till jobbet, som i trans, men var knappt vid medvetande, och varje dag när jag kom hem gick jag in i garderoben och satte mig och skrev på en yta mindre än du ens kan föreställa dig. Jag hade fått montera ner det lilla skrivbordet för att få in det där och montera upp det igen när jag burit in delarna en och en. Jag kunde inte göra något annat. Sorgen hade förlamat mig. Efter sex månader hade jag skrivit klart, och precis printat ut texten och läst den.
Jag minns tanken: ”Nu är jag klar. Det är inget vidare och jag kommer att slänga det i morgon. Men just nu går jag ut och går en runda.” När jag kom tillbaka till trapphuset hade någon tappat ett förfrankerat och vadderat kuvert utanför min port. A4-format. Det bara låg där. Jag tog upp det och gick in och lade mitt manus i det och valde det första förlag jag hittade på nätet. Bokförlaget Forum. Jag skickade in papperna. Kontraktet kom åtta dagar senare. Det är hela sanningen. Åtta dagar.
Sedan fortsatte livet. Tre böcker senare hade jag kämpat mig till lika många kontrakt, men ville ge upp. Det var inte värt det. Jag var pank. Faktum är att min morfar precis hade ringt upp mig där jag stod på stadsbiblioteket i Helsingborg och när han frågade om jag klarade mig ekonomiskt, så ljög jag och sa … ja.
När vi lagt på kontrollerade jag mitt bankkonto. 46 öre. Jag minns att jag stod med telefonen i handen och precis skulle ringa min sambo för att berätta att jag gav upp. Det fick vara med författardrömmen. Jag orkade inte med kampen längre. I samma ögonblick som jag lade handen på mobilen ringde det igen. Det var ett okänt nummer. Jag stirrade på den och dröjde nog länge innan jag svarade. Det var Svante Weyler, som ringde på uppdrag av Umeå novellpris. Juryn med han själv, Per Olov Enquist och ett par andra hade precis beslutat att jag var årets pristagare. ”Du får 60 000 kronor skattefritt.”
Hur som helst. Mina framgångar är så klart blygsamma. Små, så små, om man jämför med människorna som verkligen lyckas, och slår igen. Men kanske handlar det inte bara om att göra succé, utan om att läsa av omgivningens tecken. Att hitta det som talar för att vi ska fortsätta skriva och inte sluta. Att hitta uppmuntran. Att se det positiva.
Jag vet förstås inte var du befinner dig, eller hur du känner inför ditt eget skrivande, men jag säger det från hjärtat: Du ska inte ge upp. Inte idag, inte imorgon. Inte dagen efter det. För om du verkligen är en författare till själen, så är skrivandet din hela livsluft, även om du gör något annat också samtidigt. Du måste ju skriva. Utan skrivandet går du under.
Egentligen är det kanske bara det du är helt säker på här i livet.
Och även om ljuspunkterna ibland tycks oändligt få, så syns de om du bara tittar. När du väl upptäcker dem kommer de att kännas som virvlande tomtebloss i själen.
Du. Ska. Inte. Ge. Upp.
Känner du dig som en författare, var då en författare.
Hela vägen in i mål.
Du kan.
Du ska.
