Författaren Malin Eriksson berättar om hur inspirationen vände åter när hon flyttade ut till släktgården på landet och hur hon där hittade en helt ny berättelse.
Platsens betydelse för författandet
Text: Malin Eriksson
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
Var vi placerar oss som författare spelar roll för vilka böcker vi skriver. Redan när jag flyttade till den gamla släktgården, där möbler och tavlor stod där de placerats för sjuttio år sedan, anade jag att det skulle påverka mitt skrivande. Men inte hur.
Jag bodde i stan och arbetade som lärare på halvtid, och nästan varje natt drömde jag om lektionsplanering och betygsättning. Inom mig växte frustrationen. Jag ville drömma om mitt skrivande. Jag hade gett ut nio böcker och jag förstod att om inte mitt inre fokus var skrivandet skulle mitt författarskap inte avancera.
Utan allt för mycket analys repade jag mod, slutade arbeta som lärare och flyttade till släktgården långt ut på landet där det går att leva billigt. Jag visste inte vad det skulle innebära. Jag var rädd för konsekvenserna av att inte ha en anställning. Men jag kände inom mig att det var det enda rätta.
Det var sommar när jag flyttade in och jag skrev några glada börja läsa böcker (serien Ponnykompisar) och började spåna på en bok om ponnysportens historia. Jag hade några år tidigare intervjuat en av ponnysportens grand old ladies, Ylva Loven Swärd, för en tidningsartikel och där fanns en kraft jag ville undersöka. Jag var nyfiken på de första unga tjejerna i ponnysportens början, när det fortfarande var en manligt dominerad militärsport. Jag skrev anteckningsbok efter anteckningsbok med lösryckta idéer som inte ville ta form, allt medan solen sken och vattnet lockade till bad.
Jag började skriva, sjuttio sidor som hamnade i kasserade projekt-mappen. Jag förtvivlade. Vad var det för idé att jag skrev på heltid när jag inte skrev något bra?
Så kom hösten, med mörkret och ensamheten. Jag gick runt i de tysta sovande rummen, medan vinden ven utanför. Genom fönstren såg jag de stora tomma ladugårdsbyggnaderna, där jag som tonåring drömt om att ha tävlingsstall. Jag färdades tillbaka i tiden och kom i kontakt med drömmarna då, samtidigt som släktporträtten glodde strängt ner från matsalsväggarna. Det fanns ingen annanstans att fly än in i texten igen. Och där fanns den äntligen, berättelsen som jag väntat på.
Det var en helt annan text än jag brukar skriva. Där var spökigt och mörkt, jag närmade mig de teman mitt författarskap brukar kretsa runt från en helt nytt håll.
Jag glömmer aldrig känslan när jag skrivit sista kapitlet. Det var fredag kväll sent i januari. Jag hade varit isolerad på gården med texten i flera veckor. Nu la jag datorn i väskan och gick till mina föräldrars gård, en kilometer bort. Vid deras köksbord läste jag texten högt. För första gången prövades den på någon annan än mig själv – det är alltid läskigt att släppa in omgivningen. Man sitter i veckor och månader isolerad med en obehaglig känsla av att vara Jack i the Shining, jag befarar alltid att texten bara är en oändlig upprepning av meningen too much work and no fun makes Malin a dull girl …
Men oron försvann efter att jag läst några sidor, texten höll.
Jag läste högt i timme efter timme. Mina föräldrar och jag följde berättelsen, som likt alla mina böcker vävs av trådar ur vårt gemensamma liv. Likt en trasmatta får trådarna en helt ny form, ingen utom oss kan tyda ut att den där rosa var köksmattan, den blåprickiga tråden i mitten var sängöverkastet på mormors säng. Det är oberäkneligt och känslomässigt farligt, men också alldeles underbart när ens liv görs om till litteratur.
Jag gick tillbaka hem sent på kvällen med datorn i väskan. Från köksfönstret lyste en ensam lampa och jag log. En känsla av fullkomlig tacksamhet fyllde mig. Gården, vintern, ensamheten hade gett mig det jag sökt. En ny och annorlunda bok var född. Nu väntade bara månader av finslipande och omskrivningar.
Om gästbloggaren:
Malin Eriksson har skrivit 17 barn- och ungdomsböcker, från börja läsa till yngre tonår. I den senaste boken Hästen på Vinga (Opal) undersöker hon inom ramen för en spökhistoria vad ridsportens orättvisa villkor gör med dess utövare. Hon driver även bloggen BaraHästböcker tillsammans med Katja Timgren och Anna Nygren. Läs mer på: www.malinsbocker.com
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
