Bokrecension: Call me by your name av André Aciman

Boktuggs recensent känner bokstavligen marken skälva under fötterna när André Aciman fångar två mäns möte i romanen Call me by your name. 

I André Acimans roman Call me by your name, förlorar man sig nästan omedelbart i allt som ryms mellan det stillsamt vackra som kärleken kan vara, och den fullständigt burdust hjärtskärande smärta som kan uppstå både i väntan på det första mötet, och efteråt, när dimman lättar och två människor går åt varsitt håll. Och, i värsta fall, när den ena av dem går bortåt till ljudet av ett lättvindigt ”senare”, som i amerikanskans slarviga ”later”, där senare kan antyda att man ses om en timme eller om trettio år, och den andra står kvar under ett nästan trollbindande månsken och försöker att inte falla i bitar på grund av den livslånga saknad som redan gör sig tydlig. Later kan nämligen också betyda: ”Vi ses kanske aldrig någonsin igen”. I en bok som Call me by your name analyseras varje rörelse, varje ord och uttryck, så att varje dubbeltydighet och bakomliggande orsak satts på pränt när vi kommer till slutet av passionen.

Inte gör Aciman det lätt för sig heller när han väljer terräng. Den sjuttonårige Elio Perlman bor med sina föräldrar i ett hus i Toscana, och allt som finns runt omkring dem är så italienskt att man känner dammet från den lantliga grusvägen i näsan mellan bladvändningarna. Rivierans stilla värme bultar som ett helt eget hjärta, och miljön blir så ur-italiensk att man börjar leta reseguider långt innan sista sidan. Men så ter sig kanske inte platsen för Elio – det är hans liv, det är där han lever. Hans pappa är forskare med lingvistik som specialitet, och varje sommar bjuder han in en doktorand som får bo gratis i huset mot att han hjälper till med en del administration.

Och den här sommaren har precis börjat, varje steg genom gräset framför villan känns som fördröjt av hettan och det nästan eviga sommarlovet väntar på Elio, men under bråkdelen av en sekund förändras allt på ett sätt som han aldrig kunnat föreställa sig. Årets doktorand stiger ur bilen, och tar sina väskor, lutar sig fram mot en medpassagerare och kastar ur sig sitt ständiga ”Senare!” och börjar gå mot huset med den lätthet som bara gudar kan tillåta sig, eller de som är typiskt överdådiga i sitt sätt att dölja den osäkra kärnan de bär inom sig. I vilket fack hör den här amerikanen hemma? Elio är osäker. Mannen heter Oliver, och är i trettioårsåldern.

Mötet mellan honom och Elio Perlman blir författarens katalysator för allt som ryms i romansernas och erotikens rum, och han monterar ner de stora känslorna skruv för skruv tills han blottlagt det allra innersta i oss alla: människans verkstadsgolv, där allt är hudlöst och beroende av kärlekens framgångar och förluster, där allt kan göra förrädiskt ont och varje nick, ovarsam blick eller omedveten beröring kan vara på liv och död. Men Elio vet först inte vad han ska tro om den nyanlända amerikanen, och inledningsvis drivs han mellan hopp och förtvivlan i den omedelbara passion han kände så fort han såg Oliver gå upp för trapporna i huset.

Vi får se varenda sten lyftas på när texten flödar fram i nästan drömskt tillstånd, när den unge Elios tankar och begär blir till lika delar sorg och glädje. Tiden tycks ju stå nästan stilla den här sommaren, över tennisbanan vibrerar luften av hettan. Nattliga bad, möten på puberna inne i stan. Frukostarna hemma i huset, tillsammans med resten av familjen, och de långa samtalen om kvällarna när vinet tycks serveras i en aldrig sinande mängd. Men kärleksaffären kommer inte genast över de två unga männen, det dröjer. Det väntas. Och väntas. Bågen spänns.

Mellan dem kommer kvinnor, som de dras till och som de spenderar de ljumma nätterna med, och mellan dem kommer även det försiktiga tvivlet i vilket Elio nästan går under i den våldsamma åtrå han känner till Oliver. Han har så svårt att tro på att han snart ska få kyssa de där läpparna han studerat in i minsta detalj, och han har svårt att uppbringa det där slutgiltiga modet som krävs för att ta steget från sina drömmar till den hårda verkligheten.

Så ja, han väntar. Bara lite till. Bara en kväll, en natt, en morgon till, snart så sker det, om han bara hittar rätt stund … I all denna väntan torterar han sig själv med kärlekens mest plågsamma attribut, med svartsjuka och döende hopp, tanken på att det aldrig kommer att bli de två. Men så fort hoppet släcks, så tänder Oliver det igen, genom att ägna honom en gnutta uppmärksamhet, genom att fråga om de ska bada, spela tennis, gå på bio eller bara snacka om något intressant i solens stilla kvällsljus. En ung grabb, en något äldre man, som drivs allt närmre varandra och långsamt förvandlas till en metafor för kärlekens dubbla ansikten; de lever mellan avgrundsdjupa plågor och förtrollade ögonblick. Böljar där i osäkerheten. Och de accepterar ambivalensen de måste bära – risken att bli lämnad är något man måste ta för att komma åt kärlekens innersta väsen.

Det är en fantastisk roman, så överrumplande att det inte går att värja sig mot hur Aciman förmedlar historien om två vilsna män, en sommar i Toscana där alla regler satts ur spel och kärleken kan få vinna mark under ett par ödesdigra veckor, men sedan får återgå till att bli en önskan eller dröm hos åtminstone Elio. Man kunde förstås gjort det enkelt för sig och sagt att det bara handlar om sexuella uppvaknanden, men även om passionen är ramen som rymmer tavlan, så handlar det om storslagen kärlek, som den ser ut när varje mekanism och känsla plockats ner och analyserats, på samma sätt som Ian McEwans gjorde i På Chesil Beach. Det är detaljerna som leder väg, som blir den där historien om den allra första kärleken, minnen som kan färga av sig på ett helt liv.

Solen steker och vattnet i den lilla poolen är alldeles orörligt när vinden lagt sig för dagen, och Elio sitter med sin gitarr och spelar bara enstaka toner medan Oliver vilar en bit bort med kepsen över huvudet och den brunbrända kroppen utslagen i sommarens onådiga hetta, allt är tyst, kanske en fågel gör sig hörd och försvinner, men allt annat hör till den sortens tystnad som bara kan finnas en riktigt vacker sommar när vad som helst kan ske. Elio sneglar mot amerikanen, har lärt sig hans kropp utantill, betraktat honom i smyg i timme efter timme, och när han sluter ögonen upptäcker han att det han ser är så upphetsande att han måste fortsätta spela på gitarren och hålla blicken på sina fötter i poolen. Hjärtat slår, kroppen protesterar.

Och stämningen runt poolen vibrerar, så som hela boken vibrerar, och det är vackert och tvunget, och du ska läsa den här romanen. Om du ändå vrider på dig och protesterar, så säger jag att Peter Samuelssons översättning är värd läsningen bara den, fullständigt övertygande ner till varje kommatecken. Där har du då något att förhålla dig till, det vackra språket, som fångar det vackra innehållet.

André Aciman har skrivit en roman som handlar om passionen mellan två män, i början av livet, och han gör det så skickligt att det blir en spegel av vilken kärlek som helst, vart den än uppstår eller vart den än lever vidare, och det är ett betyg som är det högsta möjliga. Vi drunknar i glädje, i sorg, i förtvivlan och otyglad passionerad närhet. Ja, hur hjärtat än går i sönder, och hur åren än passerar, och ensamheten försöker säga oss att det är för sent, nu är det till slut för sent för den kärlek som varit, så säger det här mästerverket oss att så är det kanske inte alls, kanske lever fröet där inne i hjärtat bara för att till slut blomma ut igen.

Kanske behöver det inte ens blomma ut, kanske räcker bara tanken på att det kan hända. Den kärlek som har varit slutar nämligen inte finnas till, den är fortfarande vacker och full av gnistor och minnesbilder som kommer att flamma upp tills dagen då vi säger farväl till jorden och det heliga omkring oss. I all min ärlighet: Jag saknar redan karaktärerna och boken, som vore de mina bröder eller vänner. Det kan bara bli full pott för den här boken som är tillägnad alla som älskar den sortens litteratur som får själva marken skälva under fötterna på oss.