Få saker ter sig så omänskliga och onödiga som de långa krig världen har fått uppleva, men faktum är att människorna som utsatts för tvånget att strida ibland gjorde uppror och valde sina egna vägar. Som under julafton 1914.
Första världskriget var ett av de blodigaste krig världen någonsin skådat. Fyllt av närkamper och gångna tiders krigsföring slogs man från skyttevärnen och dog på löpande band under fyra långa år, färgade av envishet och onödiga motsättningar. På ena sidan Storbritannien, Frankrike och Ryssland, och på andra sidan Tyskland, Österrike-Ungern och Italien.
När det var som mest intensivt var fler än 70 miljoner soldater mobiliserade och när man räknade ihop förlusterna efter kriget hade fler än nio miljoner människor dödats. Nio. Miljoner. Liv. Soldaterna föll i större antal än tidigare på grund av att man hade utvecklat vapenarsenalen men inte lyckats hålla jämna steg för att snabba upp truppförflyttningarna längs fronterna.
Redan i början av kriget stod det klart det inte skulle komma att ta slut inom en snar framtid. När hösten slog över i vinter var soldaterna utmattade och slutkörda efter månader av hårda strider med många döda. Och eftersom de inte kom någonstans började de skapa sig en vardag i skyttegravarna där de befann sig i norra Frankrike. Dag efter dag gick och de kom ingenvart.
Soldaterna vid fronten insåg även de att kriget inte skulle vara över till jul, som de hade hoppats, och att de skulle få fira högtiden i gyttjan, med kulorna vinande om öronen. För att muntra upp dem skickades brev och paket kors och tvärs över Europa – fler än 460 000 paket och 2,5 miljoner brev landade hos de brittiska soldaterna vid den franska linjen.
Men några förmildrande omständigheter bar inte julen med sig. General Haid skrev i sin dagbok, på julafton, att trupperna skulle utföra sina plikter som vanligt. Att det var julafton spelade ingen roll. Det var krig.
Soldaterna klev upp ur skyttevärnen
Så blev det nu inte. Julen var en stor högtid i Tyskland, och när dagen inföll hade man på den tyska sidan satt upp julgranar och pyntat med ljus i träden. Luften var fuktig och kall och det vemod som soldaterna på båda sidor måste känt är inte svårt att föreställa sig. Man gjorde så gott man kunde, men det hjälpte föga till en början.
Mot alla order avbröt man då plötsligt striderna. Initiativet kom från tyskarna, som skickade över en choklad till britterna, med en handskriven lapp där man undrade om det var möjligt att de kunde sluta skjuta under deras julkonsert. Britterna svarade genom att skicka tillbaka lite tobak och ett svar ja. Plötsligt spred sig sedan den goda viljan längs den långa fronten. Först ropade soldaterna till varandra från en skyttegrav till nästa, och på ett par ställen började man sjunga tillsammans med fienden som låg nergrävd en bit bort.
Fast det slutade inte där. Sedan steg soldaterna upp ur skyttevärnen. De gick försiktigt ut i vad de kallade för ingenmansland, där de nickade mot varandra och började utbyta presenter. Många hade fått saker skickade till sig hemifrån, och dessa bars nu ut till mötet med fienden. Någon behövde cigaretter, och fick en näve från en soldat som han precis skjutit mot. Fotografier togs, där soldaterna står tätt intill varandra och tittar in i kameran, tyskar och engelsmän. Inga leenden, bara unga såriga män som stirrar rakt ut i evigheten tillsammans med fientliga trupper, små samlingar förlorade soldater som redan sett mer död än vad man kan uthärda.
Och presenterna som utbyttes var anspråkslösa små saker, knappt värda pappret de virats in i, men mötet gav soldaterna chansen att stiga upp ur det stinkande skyttevärnet där de sett kamrater vrida sig i plågor innan de till slut dött en svår död med djupa sår i bålen. De kunde andas för ett kort ögonblick, och de gjorde det för att de var tvungna och inte stod ut med krigets hets och galenskap.
Dimman sänkte sig, och de stod kvar så länge de kunde för att slippa återvända till ett liv då de ständigt kunde höra kulsprutor avfyras mot fästningarna där de låg. Snön skulle komma, regn efter det. Händerna skulle frysa till is, fötterna likaså. Under den här stunden kunde man glömma det för en stund.
Men inte alla gillade det. När general Horace Smith-Dorrien fick höra talas om mötet mellan soldaterna i Frankrike varnade han dem, ursinnig över tilltaget, krigets korta avbrott. Det var att betrakta som förräderi och nästa gång fick de se sig ställda inför krigsrätt och arkebusering. Då skulle de straffas med döden.
Ibland måste man vara människa
Så varför gjorde de det? Kanske var det inte julen i sig själv, men känslan av att de var tvungna att få känna sig som människor en kort stund. Och högtiden gav dem en av få möjligheter till lugn under det fyra år långa kriget, då de skulle stå öga mot öga med de unga män som de gjorde allt för att döda under resten av tiden. Vad såg de, nu när de stod så nära varandra? Motståndarna var bara unga, sårbara män, som de själva. De kom från lika skitiga skyttegravar, och de hatade kriget med samma intensiva glöd.
Bland dessa soldater fanns flera unga män som senare skulle bli stora författare, och som skulle ta upplevelserna från kriget med sig in i författarskapet. E. E. Cummings var frivillig som ambulansförare, precis som Ernest Hemingway (minns Farväl till vapen), och C. S. Lewis gjorde sin del i den brittiska armén, precis som A.A. Milne. Och J. R. R. Tolkien var en av de som slogs i skyttegravarna i Frankrike. Listan kan göras mycket, mycket längre, men de var alla författare som någon gång lyfte sina erfarenheter från blodbadet de varit med om under första världskriget. Deras röster har varit viktiga just på grund av att de som författare kunde skildra vidrigheterna och visa på varför något liknande aldrig fick ske igen.
Och även om kriget fortsatte som vanligt dagen efter den där julaftonen, är just minnet av den dagen något som många av de som var med höll tätt intill hjärtat resten av livet. Ett ögonblicks respit, då de stått mitt i helvetet och försökt uthärda det omöjliga, och en stunds möte med soldaterna på andra sidan. Människa till människa.
I just den stunden, när de delade ett glas öl med fienden, framstod också kriget för första gången som det bisarra fenomen det var. En omöjlig ekvation, där bara den svepande svarta döden kan vinna. Men inte den kvällen, en julafton 1914. Då vann människan på det sätt som vi måste göra då och då, trots allt vi genomlider här i världen, var vi än befinner oss och vad vi än uthärdar.
