Söndagstuggare: Kerstin Önnebo om författare som kollegor

Kerstin Önnebo driver Skrivarpodden. Foto: Caroline Frankesjö.

Att skriva en roman är ett långt och ensamt arbete, men kanske är det just det som lockar så många till författaryrket? Att få sitta i sin egen värld. Att få tänka tankarna till dess slut. Att ha full kontroll över hela texten. Men även detta ensamyrke behöver stundvis gemenskap och sammanhang, skriver Kerstin Önnebo.

Ensamyrket behöver sammanhang

Text: Kerstin Önnebo

Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.


Det jag uppfattar mellan raderna när personer berättar för mig om sina författardrömmar är att det är en flykt från påtvingad ytlighet och snabbhet. Ett robust format för djupa tankar och livets innersta.

Själv har jag fyra års heltidsstudier i kreativt skrivande. Ofta nämns ”tid för sitt skrivande” som skrivutbildningarnas centrum. Eller ”att hitta sin röst”. Men på de närvaroutbildningar jag har gått har ”identiteten som skrivande person” varit den största glädjen. Att få vara i ett sammanhang där alla har en författardröm, att skrivandet inte är något som behöver försvaras eller skämtas bort. Många har kontinuitet i sitt skrivande under utbildningen men tappar den när sammanhanget dras undan.

I mitt arbete med Skrivarpodden och Bokmässepodden intervjuar jag författare. Om man tillåter generalisering utifrån eftersnacket så har de personer som haft skrivandet som huvudsysselsättning under lång tid skapat ett sammanhang för sitt skrivande. Byggt medarbetarrelationer. Grupper som träffas regelbundet och diskuterar skrivandet, sitt arbete. Eller så har de någon som är insatt i deras texter, ”marriage in ink” som Jessica Schiefauer uttrycker det. Det är någon som förstår ens texters kärna och kan ge tidig respons utan att påverka skrivprocessen i fel riktning.

I höstas fick jag möjlighet att närvara vid en konferens om litteraturen i de regionala kulturplanerna, för alla som jobbar regionalt med litteraturfrämjande. Deltagarna diskuterade sitt uppdrag som handlar om att stärka litteraturens ställning genom att öka intresset för skrivande och litteraturen som konstform. Alltså att på olika sätt stödja verksamma personer i det litterära systemet, men också skapa bättre förutsättningar för fler att upptäcka och utveckla skrivande. Några projekt presenterades såsom mentorprogram mellan etablerade författare och debutanter och sommarferiepraktik i form av skrivutbildningar för ungdomar.

Där jag bor bygger regionbiblioteket ett författarnätverk där man får möjlighet att utveckla kollegiala relationer till andra skrivande personer i sin region. Förutom att stötta varandra i skrivprocessen är det också en bra kontext att diskutera yrkets förutsättningar.

Via utbildningar byggs det också upp en professionell kår av ”kollegor”. Skrivpedagoger, skrivcoacher, lektörer, korrläsare, redaktörer finns alla att anlita som frilansare. Att ta in denna typ av kompetens är ett återkommande råd från de egenutgivare som jag intervjuat. För att som egenutgivare få boken lika accepterad som en bok utgiven på traditionellt förlag måste boken hålla lika hög kvalité. I traditionell utgivning är alltid redaktör, omslagsmakare och korrläsare involverade i bokprojektet, ibland ännu fler personer.

Jag vet att få egenutgivare har råd med dessa tjänster. Men min övertygelse är att man kan komma en bra bit på vägen via kollegor och samarbeten. Bara att få prata om sin text med någon som själv kämpar med dramaturgi, gestaltning och beskrivningar gör att man upptäcker nya möjligheter. På Facebook finns grupper där man kan hitta testläsare till sin bok. I de flesta kretsar finns det någon som är flink på att hitta korrfel. Att korrläsa ett helt manus är en stor tjänst att be om, men senast jag frågade hade jag ett tiotal vänner som gärna ställde upp och läste ett par sidor vardera. Det räckte till hela romanen.

Att hitta kollegor i sitt skrivande är för många en nödvändighet för att orka ta sig igenom det stora projekt som en roman är. Min erfarenhet är att många i ens redan existerande umgänge gärna vill bidra med det de kan, så länge man kan stå för och berätta om sin författardröm. Om det inte är ett alternativ att berätta för sin nära krets så finns det gott om potentiella kollegor på kurser och sociala medier. Vi ses där!

Om gästbloggaren:
Kerstin Önnebo
är utbildad i kreativt skrivande på Fridhems/Albins skrivarlinje samt Lunds universitets författarskola. 2014 startade hon Skrivarpodden – en verktygslåda för personer med författardrömmar som släppt över 100 avsnitt om skrivandets hantverk. Sedan våren 2018 har Kerstin även hand om Bokmässans podcast Bokmässepodden.

Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.


info@boktugg.se

Gör som ...

… och alla våra andra sponsorer som stöttar oss ekonomiskt. Vill ditt företag bli sponsor? Kontakta sales@boktugg.se för mer information. Privatpersoner och mindre företag som vill bidra swishar valfritt belopp till 123-483 18 71 (klicka här för QR-kod) eller med andra betalmedel.

Sten Velander med en ny humoristisk spänningsroman

Henry har accepterat att tiden som bårhusansvarig är över. Rastlösheten är påtaglig och han är redo för nya utmaningar i livet. Att hantera döda känns som en trygghet och då är valet av sysselsättning självklart.