En vandring i Sven Nordqvist sagor på Dunkers Kulturhus i Helsingborg

Han har gjort bilderböcker så länge att en och samma generation hunnit se dem med både ett barns och en vuxens ögon vid det här laget. Historier med gubbar, röda stugor, gungande kossor och små lustigheter bakom knutarna som kommit att älskas världen över. Dunkers Kulturhus ger nu alla möjligheten att besöka Sven Nordqvists fantasi – på riktigt.

1000 kvm utställningshall har förvandlats till en sagovärld. På en månad har miljöer och figurer från Sven Nordqvists välkända böcker byggts upp i verklig skala. 

En historia avlöser en annan. Runt trädet där lillebror letar efter sin syster blåser vinden med ett svagt vinande, Mamma Mu gungar högt över golvet, Pettson kikar ut genom köksfönstret och Nasse sitter omgiven av alla de där sakerna han undrar över. På Världsbokdagen invigdes allt, då öppnades utställningen för allmänheten.
Längst bak i Lisas buss möter jag Sven själv, dagen före vernissagen.

– Ska vi sitta här? frågar Sven och vi slår oss ner vid bussfönstret med utsikt mot gubben Pettssons stuga.

Sven Nordqvist är född i Helsingborg. Jag frågar hur det känns att denna stora utställning äger rum i födelsestaden.

– Åh, det är roligt att bli positivt uppmärksammad och smickrande att de vill göra en sådan här utställning i dessa fina hallarna, svarar Sven och ler. Man behöver uppmuntran även om man hållit på så här länge, en bekräftelse på att det man gör är uppskattat.

Och onekligen har det gått en stund sedan Svens illustratörsbana startade. Hans bibliografi har nått ett imponerande omfång och fick sin första titel 1983 med Agaton Öman och alfabetet. Svens mål var redan från början att bli tecknare. Men han skaffade sig en annan utbildning också – bara för säkerhets skull.

– Jo, jag utbildade mig till arkitekt under fyra år, berättar Sven. Sen jobbade jag som det under ett år men hela tiden ritade jag på frilans för det var tecknare jag ville bli egentligen. Det andra var bara för att ha en riktig utbildning till någonting om jag inte skulle klara mig som illustratör. Men det gick ju bra redan från början så då la jag av med arktiektandet. Fast det är klart, det har ju varit bra att ha när jag byggt hus själv och så där.

Han har skapat en enorm värld som illustratör. Otaliga figurer och detaljer som fått liv. Jag undrar hur det går till när han börjar med en bok.

– Det går till så att jag tänker “Nu är det dags att göra en ny bok”. Oftast har jag ingen idé alls från början och de kommer verkligen inte rusande så det kan vara ett jäkla jobb att komma på en. Däremot har jag ofta huvudet fullt av bilder och det händer att jag kan ta upp en gammal idé som jag lagt ner tidigare och spinna vidare på den. Ibland kan det börja med en liten händelse i vardagen – det var dock lättare innan när jag hade små barn i huset så jag kunde inspireras av deras funderingar och av vad de höll på med.

En av utställningens byggare håller på att stå på öronen över en borrmaskin framför Pettssons stuga. Sven tar en paus i berättandet och vi försäkrar oss om att ingen slagit sig innan Sven forsätter:

– Så går jag och tänker på den nya boken länge, oftast under tiden som jag håller på med andra arbeten. När det så småningom börjar forma sig ett sammanhang kommer jag till läget då jag börjar skriva koncentrerat. Och det är först när det är klart jag skissar, ritar rent och färglägger. Den där sista fasen med att göra bilderna brukar ta en månad ungefär. En bild per dag.

Det är viktigt för Sven att vara just tecknare. Han vill att bilden ska få minst lika mycket plats som texten.

– Jag blir kallad författare och inte illustratör, säger han med en viss bestämdhet. Det är som att de flesta har svårt att se bilder och sätter texten främst. Det gäller även recensenter, texten kommer alltid i första hand. Jag tycker de kunde lägga lika stor vikt vid bilderna som vid texten när det gäller sådana här bilderböcker.

2007 vann Sven Augustpriset för Var är min syster?. Ett pris som han känner är fint och uppfattade som mycket hedrande att få. Och som han säger:

– Jag tyckte själv att Var är min syster? var så speciell att den borde få något pris. Jag hade förhoppningar på det, den är rätt unik. Men man vet ju aldrig från början. Det hade inte varit några utpräglade bilderböcker som vunnit innan så det var fint att det blev så.

Var är min syster? handlar om lillebror som inte kan hitta sin syster varpå han går till kloka farbrorn för att få hjälp. I en luftballong far de sedan genom ett fantasilandskap och letar efter syster på alla de platser som lillebror tror att hon skulle kunna vara på. Jag frågar Sven hur väl han känner sina karaktärer.

– Ja, svarar Sven och verkar fundera lite. När det gäller Pettsson och Findus så var de från början bara en gubbe och en katt. Det var inget speciellt med dem, de var bara med i den berättelsen. Men efter ett par böcker kom jag på att jag kunde göra fler böcker med de figurerna. Det är rätt trevligt att vara med dem tycker jag själv, jag känner mig hemma med dem på något sätt. Oftast känner jag mina huvudkaraktärer redan från början. Kringfigurerna kommer medan jag skissar. Då ritar jag först vad bilden ska innehålla, var personerna ska stå, deras rörelser och sådant, sen så fyller jag på med bakgrund och lite kul grejor. De där små mucklorna dyker upp i bilderna av sig själv så det handlar snarare om att jag får skärpa mig ibland så att jag inte upprepar mig för mycket. Det är lätt hänt att man ritar samma lustigheter annars.

Han tycker om det svenska landskapet. Skogen, de röda stugorna med vita knutar. Han är mer hemma på landet än i stan säger han.

– Jag tänker mig en miljö från femtiotalet, berättar Sven. Jag tror det är en positiv grej när det kommer till vuxna som tittar i böckerna, att de kan känna igen detaljerna från sina barndomshem. När man gör saker som är bara för vuxna annars är det som att man går in i ett annat rum med andra tankar. Där försvinner de små barnsliga lustigheterna. I barnboksrummet, där har jag i bakhuvudet att det är barn som ska tycka om det. Men det är inte svårt att anpassa sig, jag gör ju det som jag själv tycker är roligt. Och de flesta av idéerna jag får behåller jag. Om det inte är för konstigt vill säga. Ibland är det en och annan detalj som jag kan se efteråt att det där var inte så kul, det var bara konstigt. Men så är det ju alltid, skrattar han.

Sen är det det där med inspiration. Ett svårt ord tycker Sven.

– Vi kan säga arbetslust istället, säger han. För det är det jag brukar känna när jag tittar på andras bilder och tycker de är jättebra. Då får jag känslan av att vilja försöka själv.

I sätena längst bak i Lisas buss far vi vidare genom Svens sagovärld och han berättar om hur han ett tag sysslade med grafik men tröttnade på att åka runt och hänga utställningar och göra etsningar. Om hur han hörde Mamma Mu på radion från början och om nostalgin i hans tidiga böcker när hans egna barn var små. Och hur viljan att berätta för de små läsarna om hur allt började fick honom att göra Findus flyttar ut för några år sen av en tidigt skriven teaterpjäs.

– Så det var den sista boken. Eller senaste, rättar Sven och plirar lite bakom glasögonen. För man vet aldrig vad som händer.
Utställningen om Sven Nordqvist och hans arbeten är öppen 23:e april 2016 till den 22:e januari 2017 på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Läs mer om utställningen Pettson & Co här.

Foto: Sarah Perfekt