Sommartuggare 2018: Björn Waller

Vad är egentligen ett bibliotek? Björn Waller är bibliotekarie och reflekterar över bibliotekets alla funktioner för olika människor. Från lättläst till svårläst och allt däremellan och bredvid.

Vad är egentligen ett bibliotek?

Text: Björn Waller

Det har varit mycket snack om vad ett bibliotek är senaste året. Bibliotek ska vara tysta men sorliga, säkra men kreativt sorliga, ska ”prioritera litteratur framför IT” (vad nu det är för konstlad motsättning), ska verka demokratiserande men alltid ge lika utrymme till antidemokratiska åsikter, ska privatiseras så att medborgarna har flera olika bibliotek att välja mellan, ska vara lokala men beroende av nationella lösningar, är nödvändiga men också helt utklassade av Google … Så här lagom till valet har till och med Sverigedemokraterna gett sig in i debatten och definierat ett bibliotek som ”en plats med gratis inträde där man absolut inte pratar källkritik” (en definition som i och för sig också omfattar utedass).

Från ett bibliotek i en av Stockholms fattigare förorter är det mycket som sagts som låter vettigt, men också mycket som låter som rena självklarheter. Biblioteket har ju aldrig varit en sak. Något jag väl alltid vetat, men som framstått som ännu tydligare sedan jag för drygt ett och ett halvt år sedan sadlade om till bibliotekarie, är att alla kommer till biblioteket med sin bild av hur det ska fungera.

Biblioteket är den gamle mannen som bara vill läsa sin dagstidning – vare sig det är DN, Ruotsin Suomalainen eller al-Quds – i lugn och ro.

Biblioteket är barnfamiljen som högläser sig igenom bilderbokstråget från A till Ö.

Biblioteket är den som redan läst Joyce, Bernhard och Roth (Joseph, alltså) och ser lite misstänksam ut första gången jag föreslår Bouraoui.

Biblioteket är de som kommer till språkcaféet vecka efter vecka eftersom det är enda chansen de får att prata svenska med infödda.

Biblioteket är högstadie-, gymnasie- och komvuxeleverna som sitter – med hörlurar eller i gruppdiskussioner – och pluggar eftersom de inte har ett eget rum hemma.

Biblioteket är äldre damer och herrar som tålmodigt står i kö på varje nyutkommen bok som omnämns på DNs kultursidor – och som, någon gång, blir överlyckliga när jag visar dem hur man kan ladda ner dem som e-bok utan att stå i kö.

Biblioteket är de som kommer med en löst formulerad uppgift från läraren och blir lite besvikna när fackhyllan (från Ab till Vs) inte kan ge dem exakt ett kort svar.

Biblioteket är de, av alla åldrar, som ber om boktips och tar för givet att man vet vad de menar med ”en bra bok”. Och då och då faktiskt blir helt sålda på det man rekommenderar. (Visst var Marlon James En kort krönika om sju mord bra?!)

Biblioteket är herrarna som varje vecka läser senaste numret av Der Spiegel och alla är övertygade om att de är den ende som läser den.

Biblioteket är de som metodiskt läser sig igenom både deckar- och biografihyllor (mittemot varandra, under samma trasiga belysning) från A till Ö.

Biblioteket är barnen vars ögon lyser när jag säger att de får låna hur många böcker de vill. (Och lärarna som säger åt dem att det får de göra på fritiden för annars är det orättvist mot kamraterna som inte läser lika mycket.)

Biblioteket är, ja, till och med gänget med tonåringar som hänger vid datorerna eftersom alternativet är att hänga med langarna i Centrum, och som man då och då får ta i den bildliga hampan och hiva ut tills de lugnar ner sig. Och de som dyker upp några år senare och ber om hjälp med CV:t.

Biblioteket är hon som sken upp när hon fick höra att vi tyvärr bara hade den boken på finska. ”Men jag talar ju finska!”

Biblioteket är de som undrar varför vi inte har tjugo ex av just den boken de är ute efter i stället för att lägga pengar på böcker som de inte läser. Eller varför vi bara har sju datorer som det jämt blir kö till när vi kunde rensa ut ett par hyllor och få plats med tre till. Eller varför vi inte har fler grupprum. Eller varför vi inte har öppet på söndagar, eller sent på kvällen. Eller varför vi inte har språkcaféer på engelska, eller spanska, eller arabiska. Eller varför vi inte har juridiska rådgivare som kan sitta i flera timmar och hjälpa dem med familjeåterföreningsansökan. Eller varför de inte kan behålla boken hela skolterminen. Eller varför vi inte kan behålla böcker som ingen läser i det oändliga.

Biblioteket är de som måste ha körkortsboken NU – på svenska eller persiska, båda går bra.

Biblioteket är de som läser vårt GDPR-mail och kräver att vi ska ta bort all information om dem, men också tycker att vi borde sparat information om vilka böcker de läste förra sommaren så att de inte råkar låna samma.

Biblioteket är hyllan med utslitna CD-böcker som bit för bit ersätts av det alltför smala utbudet i Biblio, och hyllan med DVD-filmer som ofta blir sedda i bibliotekets datorer eftersom ingen har en DVD-spelare hemma längre, och pockethyllan som är enda sättet vi kan ta in Storytel Originals.

Biblioteket är nioåringarna som redan lärt sig att man kan beställa böcker från grannbiblioteken och få ett SMS nästa dag med att boken kommit.

Biblioteket är dagisklasserna som upphöjt biblioteksbesöken till en laserprecisionsrutin som får isdans att se ut som fylleslagsmål.

Biblioteket är de som behöver hjälp med ”datan”, och är allt från 80-åringar som vill lära sig att skicka e-post till 14-åringar som har allt i telefonen och aldrig använt ett tangentbord. Och de som tror att de kan allt men inte tänkt på varför Facebook kan vara gratis. Och de som behöver flera försök att skriva ut PDF-bilagor ur Hotmail innan det ser rätt ut, eftersom Microsoft inte kan tänka sig att någon skriver ut saker på papper längre.

Biblioteket är de som läst på Facebook att vi bränt alla Astrid Lindgren-böcker, och inte blir helt övertygade när jag visar dem hyllmetervis med tummade Pippi, Skorpan och Ronja.

Biblioteket är de som läser hela hyllan med lättläst litteratur från Ajvide Lindqvist till Strindberg i jakt på ett nytt språk.

Biblioteket är de som måste ha papper scannade och mailade till sig, och de som undrar var vi har faxen.

Biblioteket är högläsning på ålderdomshem och fritidsgårdar.

Biblioteket är schackspelarna som tar sina dagliga matcher på större allvar än någon krönikör kunde förstå.

Biblioteket är komvuxeleverna som tio minuter efter första kurstillfället rusar in och ber om samma bok, och läraren som inte skickat oss en litteraturlista. (Hur många böcker hinner Tove Phillips egentligen skriva på ett år?)

Biblioteket är hon som kramade om mig efter att jag visat henne hur man checkar in på flyget online så hon fick besöka sina barn, och hon som skällde ut mig för att vi inte hade just den boken inne fast den stod som tillgänglig men hade fått fötter.

Biblioteket är de som fortfarande undrar om de förr eller senare kommer att få en räkning på medlemsavgift för allt det här.

Biblioteket är en del av samhället; vi må erbjuda eskapism av det finaste slag som tänkas kan, men vi kan aldrig vara det. Vi har som grunduppdrag att erbjuda information, och det uppdraget slutar varken vid pappersboken eller biblioteksväggen. Vårt grunduppdrag förblir (åtminstone fram till dassregeringen) detsamma, men sättet vi uppnår det kan alltid utvecklas. Vi måste lyssna på våra användare, men vi behöver också våga sticka ut hakan och säga vad ett bibliotek kan vara. Vi kan inte vänta på att utomstående – från tekniska leverantörer till politiker – ger oss något vi får nöja oss med, vi måste tala om det för dem. För i slutändan är ett bibliotek inte bara en samling böcker, eller ett antal datorer, eller ett fysiskt rum; det är ett sätt att sortera, söka, hitta, en samling människor som kan hjälpa dig att hitta just det du behöver. Där kan Google och deras algoritmer slänga sig i väggen.

Om gästbloggaren:
Björn Waller har jobbat med digitala bokfrågor i snart tio år, både på Axiell Media (fd Elib) och sedan 2016 som bibliotekarie på Hallunda Bibliotek i Botkyrka. Han skriver också om böcker på dagensbok.com och om digitaliseringsfrågor på Boken år noll.