Boktuggs Conny Palmkvist funderar på svenska och utländska författare som använt sig av pseudonym. Varför vill man vara hemlig och vad händer när man avslöjas? Eller inte avslöjas, som svenske Tim Dayvs …
I alla tider har författare använt sig av pseudonymer för att kunna ge ut litteratur under fingerat namn. Orsakerna har varit många och i viss mån har också greppet förvandlats till en del av marknadsföringen av vissa böcker. Allt som är hemligt stärker intresset, tycks det. Vi minns alla när paret Ahndoril avslöjades som deckarförfattaren Kepler. Från finkultur till fulkultur ropades det då, även om ingen riktigt förstod varför den ena genren skulle vara bättre än den andra.
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
Inte för att det här med pseudonymer är ett nytt tilltag. Vi minns så klart också de som klarat sig undan en blottläggning, som klassiska Bo Balderson. Tipsen har haglat och man har nämnt både politiker och kända författare (och Curt-Steffan Giesecke), men få har uttalat sig mer direkt om saken, trots att den första boken kom redan 1968 (Stadsrådet och döden). Och nu, femtio år senare, vet vi fortfarande inte vet vem författaren är.
Om vi tittar på pseudonymer i vår samtid är ett fenomen som Tim Davys intressant. Här har vi någon som inte bara lyckats förbli hemlig, utan även snodde åt sig rekordstora förskott från andra marknader än den svenska. Från USA trillade det in (ryktades det) flera miljoner redan innan den första boken i trilogin publicerats. Böckerna fick namnen Torquai, Lanceheim och Yok.
Trots det, inte ett ord har yppats. Ingen säger sig veta vem som gömmer sig i skuggorna och som gjorde en sådan succé i hemlighet.
När det röjdes som mest i samtalen om Tim Davys påstod man att det bara var förläggaren Jonas Axelsson på Bonnier och en person till som kände till Tim Davys identitet. Enligt källorna gick de igenom varenda del av planen för boken minutiöst för att hitta en strategi, som kunde skapa tillräckligt mycket uppmärksamhet från början till slut.
Ett djärvt grepp, så klart, och finmejslat ut i minsta detalj. Lite som att det bara handlade om … pengar? Eller fanns det mer i potten?
Jag vet att jag själv recenserade boken för Helsingborgs Dagblad och jag var inte riktigt rätt målgrupp, har jag en känsla av, för jag gav den ett par rätt syrliga kommentarer. Jag minns det eftersom jag faktiskt funderade över mitt ordval lite längre för första gången någonsin – vem var det egentligen jag gav en rätt trist recension, i en hyfsat stor dagstidning och kunde det påverka mig på något sätt? Tänk om personen jag skrev om var chefen på förlaget som jag just då befann mig på, eller en annan recensent som i sådana fall kanske laddade pipan i vredesmod när jag själv kom ut med en ny bok?
Var det någon av de människorna? Inte en aning. Till slut brydde jag mig inte. Och Tim Davys kunde skutta skrattande till banken med sina tre böcker under armen.
Till och med förläggaren Jonas Axelsson från Bonnier sa till exempel till Svensk Bokhandel att hela grejen var galen, egentligen. Produkten skapades med tanke på den internationella marknaden och inget annat. Det fantastiska är vilken mark Amberville bröt internationellt, men också hur udda alltihop var. Hur oerhörtovanligt det var.
Samtalet i samma intervju går i mystiska rundgångar, där journalisten Winkler försöker hitta ingångar och få lite mer kött på benen. Men icke. Här är ett exempel på hur samtalet lät i texten, när förläggaren gång på gång får svara på frågan om varför inte ens fler på förlaget känner till Davys riktiga identitet.
Varför är det så?
– Jag kan inte berätta det men att bland annat Jacob Dahlborg vet om det kommer att få sin förklaring när man en dag får veta vem författaren är.
När får man det?
– Jag vet inte. Det känns som att vi vill hålla på det så länge vi kan. Men det kan hända saker som gör att det inte längre finns någon anledning att låta det vara hemligt längre.
Vilka är vi?
– Tim Davys är en pseudonym. Det var något vi var överens om redan från början. Jag kan inte förklara varför. Men det kommer folk att förstå när de får reda på vem det är.
Intressant givetvis, med tanke på hur nära samarbete Tim Davys ska ha haft med Axelsson, där de till och med skapade namnet tillsammans. Även innehållet i böckerna diskuterades, och kanske sammanfattar Axelsson det bäst själv när han i intervjun kallar trilogin en filosofisk gangsterhistoria med två omöjliga björnar i huvudrollerna. Det är ju inte människor som befolkar böckerna, utan djur och leksaker, som iklätts mänskliga drag.
Fast de konstiga turerna i resan slutar inte där. Böckerna togs emot av en stor agentur i USA, hos Larry Kirschenbaum, något som i praktiken sägs vara omöjligt. Resultatet … en tidigare oskådad succé, som blev verklighet med hjälp av ett par björnar i en fiktiv värld. Kanske inte konstigt att hela världen under ett tag också trodde att det var Axelsson själv som var Tim Davys. Vilket han nekade till, självklart.
Fler tips har kommit in och namn som Håkan Nesser och Carl-Johan Vallgren har figurerat i listorna. Och ett par bloggare som diskuterade saken när det begavs trodde på Sigge Eklund … någon på Martin Kellerman.
Den gode Dayvs går med andra ord obefläckad och orörd ur historien, så här långt. Det kan tyvärr inte alla pseudonymer säga sig själv göra, särskilt om man tittar internationellt. Elena Ferrante avslöjades av Claudio Gatti, som plötsligt stod inför upptäckten av en hemlighet … Romansviten Min fantastiska väninnaskrevs i själva verket av översättaren Ania Raja. Inte heller Joyce Carol Oates klarade sig undan, utan blev avslöjad som både Rosamond Smith och Lauren Kelly.
Eller varför inte nämna hur en succé som J.K. Rowling snubblade till och avslöjades som Robert Galbraith, en författare som debuterade 2013 … och vad tror ni hände? Försäljningen ökade plötsligt med hela 4000 procent, allt enligt en artikel i DN. I samma artikel nämns andra avslöjanden, som att Petter Lidbeck är Hans Koppel, Jan Arnald är Arne Dahl och att John Le Carré också gått under namnet David John Moore Cornwell.
Frågorna som återstår, och som ställdes inledningsvis, är förstås vilken roll en pseudonym spelar för försäljningen, hur mycket det där hemlighetsmakeriet kittlar läsarens ådra för mysterier och varför en författare egentligen väljer att gå utanför sig själv och skriva under taget namn?
Sanningen är nog mer mångfacetterad än man kan tro vid en första anblick – att J.K. Rowling tog en pseudonym är inte så konstigt. Att frigöra sig från Harry Potters bojor måste vara ett tidsödande och komplicerat förfarande, och har säkert ingenting med litteratursnobberi att göra. Andra fall är mer komplicerade. Som Tim Davys, som förblir hemlig.
Men om jag måste gissa på någon, så blir det …
Horace Engdahl. Den egentliga konflikten i akademien handlade om att övriga ledamöter hotade att avslöja honom …
Nä, skämt åsido. Men det gick knappast att låta bli.
Mitt tips, min slutgiltiga gissning:
Fredrik Strage.
Matcha den, om ni kan.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
