En kväll med deckardrottningen Maj Sjöwall

Den litterära salongen Klubb Malla hade riktigt finbesök i form av Maj Sjöwall, känd för kriminalserien om Beck som hon skrev tillsammans med sin man Per Wahlöö.

Ett 70-tal personer trotsade minusgrader och malmöitisk snålblåst för att ta sig till Klubb Malla en torsdag i mars. Inne i matsalen på Mötesplats Tuppen var det dock en varm och härlig stämning när åhörarna trängde ihop sig, vissa med mat och dryck som de hade beställt i serveringen, ett flertal med medtagna Sjöwall/Wahlöö-böcker som de hoppades få signerade och samtliga med förväntansfullt spetsade öron.

Klubb Malla är ett återkommande evenemang som anordnas av Kira förlag i samarbete med Creativa Gemenskapen, ABF Malmö och Malmö stad. Litteraturkvällarna är inspirerade av Malla Silfverstolpes litterära salonger i sitt hem under 1800-talet. På scen denna gång fanns författaren Maj Sjöwall, 81, som samtalade med sin gode vän författaren och skådespelaren Michael Segerström och Jeanette Rosengren, förlagschef på Kira förlag.

I dryga 90 minuter – som dock flög förbi – fick åhörarna följa med på en resa genom Maj Sjöwalls barndom och uppväxt i Klarakvarteren i Stockholm, hennes uppsluppna ungdomsår på Stockholms krogar där hon råkade på både en och annan kulturell personlighet, hur hon tack vare en utekväll på Nalen som 15-åring kom att börja arbeta på Wahlström & Widstrand och hur hon därifrån började studera journalistik och sedermera bli författare.

– Idag talas det om deckardrottningar på alla möjliga håll, men det finns bara en, sa Jeanette Rosengren. Maj Sjöwall har tagit livet av fler människor än man kan ana!

Dekalogin (en serie om 10 böcker) ”Roman om ett brott”, utgiven på Norstedts under åren 1965–1975, med huvudpersonen Martin Beck blev ofantligt populär både i Sverige och utomlands. Sjöwall/Wahlöös kriminalserie har filmatiserats många gånger om, en långkörare i tv-serieformat har varit igång sedan 1997 med Peter Haber i huvudrollen och säsong 7 sänds just nu under våren 2018 på TV4.

Förlagsarbetet som ledde till kärleken

Maj Sjöwall föddes 1935 och växte upp i Klarakvarteren. Hennes pappa Will Sjöwall var direktör på ett hotell Gillet och Maj tillbringade stora delar sin barndom på hotellet som även drev Odenteatern (som Povel Ramel sedermera tog över) och hennes liv präglades redan från början av mötet med ett mångfaldigt persongalleri.

Mamman var hemmafru och pappan direktör, och familjen levde ett traditionellt liv så som sig bör i den övre medelklassen med bridgeklubb och middagar. Som tonåring började Maj så smått revoltera mot sin trygga bakgrund. Redan som 14-åring gick hon ut och dansade på Nalen.

– Man var tvungen att ljuga mycket och smussla, säger Maj och berättar om hur hon brukade smyga ut på kvällarna genom att kasta sig ut från balkongen till ett träd utanför.

På krogen Den Gyldene Freden träffade hon många av 50-talets stora författare och konstnärer, däribland Evert Taube. Hon själv ingick i ett gäng som hängde lite vid sidan om de stora kulturpersonligheterna, ”det vänstra gänget” som hon kallar det. Hon har säkerligen många fler strapatser från ungdomen i minnesbanken, men hon berättar med ett skratt om hur Åke Grönberg blev förtjust i henne och spenderade en natt med att sjunga serenader för henne utanför fönstret. Det är både en och två händelser i Maj Sjöwalls liv som liknar fiktion …

När Maj var 15 år började hon arbeta på förlag, vilket var långt ifrån planerat. Hon och en väninna var ute och dansade på Nalen då de blev uppbjudna av två ”gubbar”. Det visade sig att mannen som Maj stiftade bekantskap med den kvällen var chef för Wahlström & Widstrand. Han erbjöd henne sommarjobb vilket ledde till att Maj spenderade en hel del tid på förlaget med att skriva kommissioner med stålpenna och bläck.

Under flera år blev Maj kvar på Wahlström & Widstrand där hon jobbade halvtid samtidigt som hon pluggade journalistik och läste på grafiska institutet. Efter ett par år tog hon sig vidare till Bonniers, där hon blev layouttecknare bland annat för veckotidningarna Damernas Värld, Se och Idun. Det var där hon i början av 1960-talet fick i uppdrag att redigera en bok som innehöll en novell som inte var översatt, och hon fick tips på en bra översättare – Per Wahlöö, som arbetade på Veckorevyn och Folket i Bild.

Denne Per fortsatte därefter med Majs egna ord att dyka upp överallt, och hon berättar hur de kom allt närmare varandra. När de träffades var Per (eller Pelle som Maj kallar honom) gift, men han skilde sig och de flyttade ihop. De hade från början ett turbulent förhållande och pratade och diskuterade mycket, bland annat om böcker. Ganska snart fick de idén att skriva ihop.

– Jag tror att det var ett sätt för honom att fånga in mig, säger Maj och skrattar lite.

Per hade skrivit flera böcker tidigare, men Maj var ny på författarområdet. Deras första sommar skrev han en bok under två veckor, där han lämnade plats åt Maj att fylla på. Tillsammans kom de på att deckare säkert skulle vara mer säljbart än vanliga romaner eller politiska böcker liknande de Per hade skrivit tidigare.

– Vi ville skriva som Raymond Chandler, beskriva vilket skitjobb det var att vara polis. Och sedan baka ihop det med samhällsutvecklingen.

Sjöwall/Wahlöös skrivprocess och karaktärsbygge

Maj berättar en underhållande anekdot från när de båda åkte Göta kanal och pratade om den första boken, som ännu inte hade tagit form. Karaktären Martin Beck fanns, men de visste inte riktigt vilken sorts brott han skulle få lösa.

– Ombord på båten såg vi en ung, vacker amerikanska, som stod för sig själv och tittade ut över vattnet. Per spanade in henne, så jag sa: ”Henne ska vi mörda!”

Den första boken fick titeln Roseanna och handlar mycket riktigt om en död kvinna som hittas i Göta kanal och som visar sig vara en amerikansk turist. Norstedts, där Per redan var utgiven, nappade på manuset, och även om paret själva hade bestämt att det skulle bli tio böcker skrev de kontrakt med förlaget för en bok i taget. Det var alltså aldrig hugget i sten att det faktiskt skulle bli en dekalogi, men tack vare att mottagandet från läsarna var positivt så fortsattes serien att ges ut.

Skrivprocessen såg ungefär likadan ut för varje ny bok, berättar Maj. En bok om året skulle det bli, och efter att ha haft hela året på sig att fundera och prata så ägde själva skrivandet rum under 3–4 koncentrerade veckor på sommaren då de skrev hela nätterna.

– När ungarna hade somnat sov vi en timme, gick upp, drack te och rökte. Sedan satt vi mittemot varandra på natten och skrev för hand. När Per behövde en paus byggde han modellbåtar och jag själv virkade lapptäcken, och på det viset kunde vi lämna över skrivandet till varandra och arbeta i skift.

Karaktärerna i böckerna har blivit mer än välkända, och delvis tack vare de många filmatiseringarna och nyutgåvorna av böckerna är det många som än idag har en relation till Martin Beck och hans kollegor Lennart Kollberg och Gunvald Larsson. Just Gunvald Larsson kom in lite senare i serien eftersom författarna tyckte att det behövdes lite motstånd.

– Det blev för mysigt med Beck och Kollberg, så vi uppfann en bufflig person, berättar Maj. Också han är inspirerad av en verklig människa. Vi åkte taxi hem en sen kväll och Pelle tittade på chauffören och sa: ”Det är han!” Så vi bjöd upp honom på en fika. Han hade ett väldigt speciellt utseende, som en mopedförare i motvind som Pelle sa. Så han fick bli modell till Gunvald Larsson.

Det är inte bara för läsarna som karaktärerna känns verkliga. Maj säger att figurerna lever sitt eget liv inuti henne.

– De är mig så nära att jag ibland blir lite sur för att Martin Beck inte ringer upp mig, skämtar hon.

Men idag har hon ingen kontroll längre över hur hennes karaktärer används. Till en början fick hon vara med och tycka till om filmatiseringarna (hon har till och med medverkat med små statistroller i flera av dem), men numera är det länge sedan hon var inblandad.

Martin Beck är älskad över hela världen

Sjöwall/Wahlöös böcker är översatta till fler än 40 språk. Serien ligger på plats 15 i The Times lista över historiens bästa deckare. Författarna har prytt frimärken och fått priser. Fast det där med priserna kanske inte betyder så värst mycket, åtminstone om man får tro Maj …

– Alla som skriver deckare får priser! En gång om året minst, säger hon skämtsamt.

Av sina egna böcker har hon en favorit: Det slutna rummet, bok nummer åtta i serien. Där fick de in nästan allt de ville, säger hon. Och precis som de avsåg blev det mycket riktigt tio böcker under tio år. 1975, samma år som den tionde boken om Beck, Terroristerna, kom ut gick Per bort. Efter det gick Maj över till att arbeta som översättare och lektör. Hon skrev ett par verk tillsammans med andra författare, men tog aldrig upp författarbanan igen i någon större omfattning.

Framåt slutet av samtalet på Klubb Malla uppmanas publiken att ställa frågor. Flera åhörare undrar om Maj kommer att skriva fler böcker – de senaste 30 åren har hon nästan enbart ägnat sig åt översättning. Men svaret är glasklart:

– Jag har inte haft lust att skriva, säger hon. Hela bokmarknaden har blivit så kommersialiserad, jag vill inte anpassa mig till det.

Michael Segerström flikar in att det är många som genom åren har tjatat om att Maj borde skriva ner sina minnen, men det är inget som lockar henne. För ett par år sedan var hon med i Sommar i P1, och det, menar hon själv, får vara hennes memoarer.

En legendar inom sin genre

Jeanette Rosengren driver Malmöförlaget Kira och är en av arrangörerna av Klubb Malla.

– Klubb Malla är något som jag hittade på, jag tyckte att det saknades litterära salonger som var lite mer folkliga, det behöver inte vara så otroligt pretentiöst alltid, sa hon efter föredraget tog slut. Sedan bjuder jag in personer som jag tycker verkar spännande och trevliga. Michael Segerström har varit här tidigare och eftersom han är är god vän med Maj Sjöwall så var det perfekt att bjuda in dem båda två.

Hur känns det att ha Maj Sjöwall här?
– Det är fantastiskt naturligtvis, hon är ju en legendar inom sin genre och en riktig stilbildare. Jag har suttit och gjort research inför den här kvällen och det är inte bara svenska deckarförfattare som säger att Sjöwall/Wahlöö är deras förebilder. Deras polisromaner var först på så många sätt.

Jeanette menade också att även om böckerna skrevs för femtio år sedan så har de inte blivit föråldrade, mer än i tidstypiska detaljer som att att Beck måste uppsöka en telefonkiosk när han ska ringa någon.

Vem som gästar Klubb Malla nästa gång är ännu hemligt, men Jeanette lär har två tunga namn på gång.