Efter släppet av sin nya bok har Sean Penn hamnat i trubbel på grund av både sin förmåga som författare och en viss dikt på de sista sidorna.
Vissa yrken skyddar privatpersonen. En skådespelare som håller sig undan strålkastarljuset vet vi egentligen inte så mycket om, mer än vilka roller denne spelat. Det är egentligen inte förrän personen i fråga uttalar sig utanför sin profession som vi får veta något om vad som rör sig där inuti. Eller när någon skriver en bok, och då låter den tala för sig.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
Och då är det tydligen enkelt att hamna i blickfånget. På sämsta möjliga sätt. Fråga bara Sean Penn, som precis släppt sin nya roman Bob Honey Who Just Do Stuff, och som trots en blurb av Salman Rushdie på omslaget har fått så svidande kritik att romanen verkar ha självantänt i recensenternas händer.
Boken i sig beskrivs av förlaget Simon & Schuster som en mörk och rolig roman om en modern amerikansk man, som till vardags är både entreprenör och torped (hitman), men de som skrivit om boken har snarare tolkat den som en pilgrimsfärd mot allt som författaren själv ogillar. På gott och ont.
Fast det är i ärlighetens namn inte bara ämnena som får stryk, utan också språket. I Washington Post drar man benen efter sig i tyckandet om romanen, men påpekar krasst att:
“Sean Penn is not up to it as a novelist, but who knows? There is always a chance for a movie.”
Andra har gått mer helhjärtat in för att bryta ner boken i sina beståndsdelar och hårdast var Huffington Post där recensionen avslutades med följande ord:
”Lord save us from the minimal ass-piss of Sean Penn’s literary genius.”
Anledningen till att flera irriterat sig på boken är en lång dikt som sträcker sig över flera sidor i slutet av romanen, där Penn ger sig på #metoo-rörelsen, och gör sitt bästa för att förlöjliga hela debatten genom rätt klumpiga stöveltramp. Han kallar rörelsen, som ska skydda offer som utsatts för övergrepp och uppmärksamma vidden av problemet, för barnslig och fördummad. Ordagrant: #metoo är dagens dummaste påfund.
Han kallar debatten barnslig och tramsig, och använder direkt orden ”toddler’s crusade” om hur man ska bedöma #metoo. Fast det är inte dikten i sig själv som ifrågasätts överallt, snarare varför den kommit med i boken. Tidningen The Cut frågar sig just varför poemet ens är med i boken, eftersom den inte har något att göra med handlingen.
Utöver det slits kritikerna mellan en sorts välvilja till vissa partier (där han ger sig på Trump), och känslan av att en privilegierad översittarman skrivit om hur han vänder ut och in på sig själv.
The Huffington Post lyfter också fram en intressant aspekt, som de ber oss följa med intresse, angående Penns bok. Där lyfter man fram tanken att mäns böcker ofta blir ursäktade, eller nyfiket betraktade och skrivna om, när de egentligen bara är undermåliga och dåligt producerade. Allvarliga böcker som inte håller måttet kallas parodier och ges ny luft under vingarna. Som exempel lyfter man fram tv-serien True Detective, bland annat.
Annars är det väl The Washington Post som sammanfattar kritiken på ett rätt träffande sätt:
As a free download, “Bob Honey” hit the right price point.
Det Boktugg tar med sig ur debatten är tanken på en artikel om skådespelare som skriver böcker – därom finns det en hel del mer att säga.
Nyfiken på nya boksläpp? Kolla in aktuella nya böcker!
