Rättsaktivisten Peter Dahlin och förläggaren Gui Minhai är i fokus i Jojje Ohlssons bok De kidnappade kinasvenskarna, som ska öppna svenskarnas ögon för vad som händer i Kina här och nu.
Journalisten och författaren Jojje Olsson har skrivit den första boken i Historiska Medias nya bokserie Brännpunkt. Det är en aktuell och angelägen bok om vad som händer i Kina när regimen försöker lägga munkavel på allt som kan hota diktaturväldets makt men också hur det påverkar världen utanför landets gränser.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
De kidnappade kinasvenskarna (utkommer 2 februari) kretsar kring Peter Dahlin, svensk rättsaktivist som sedan 2009 driver en non-governmental organization med namnet Chinese Urgent Action Working Group, och Gui Minhai, svensk förläggare (som idag tilldelades IPA Prix Voltaire av International Publishers Association).
Både Gui och Peter har frihetsberövats och fängslats av det kinesiska säkerhetsministeriet på grund av sitt arbete i Kina och boken bygger på intervjuer med Peter och Guis dotter Angela. Peter är idag fri men har deporterats till Thailand medan Gui fortfarande hålls fången, enligt myndigheterna fängslad på nytt även om sanningen är den att han aldrig blivit frisläppt efter första gången han tillfångatogs 2015.
Sedan 2009 är Jojje själv yrkesverksam i Kina. Idag bedriver han rapporteringen om landet från Taiwan eftersom han sedan 2015 inte längre får visum i Kina – ingen säger det rakt ut men med all sannolikhet beror det på hans arbete med att berätta Peters och Guis historia.
– Jag reste till Kina första gången 2004, och 2007 fick jag möjlighet att plugga språket här en termin, berättar Jojje. Då upptäckte jag hur mycket intressant det fanns att berätta och skriva om som journalist i Kina, och bestämde mig för att satsa på att bevaka landets snabba utveckling för svenska medier. Att det sedan har blivit svårare i allmänhet och för mig i synnerhet att skriva om Kina ser jag absolut inte som någon anledning att ge upp – snarare tvärtom.
Regimen i Kina för ett slugt spel. Det gör det oerhört viktigt att den sanning som finns bakom fasaden förmedlas till omvärlden av personer som ser och vet hur spelet fungerar. Dessvärre är kunskapen hos dessa nyckelpersoner i alltför många fall bristfällig vilket bidrar till att direkta lögner kan spridas i media även utanför Kina samtidigt som skuggspelen pågår inom landets gränser. I fallet Gui Minhai rapporterade journalister felaktigheterna om att han någonstans mellan kidnappning nummer ett och påstådd kidnappning nummer två skulle varit fri. Direkta osanningar menar Jojje som ser allvarligt på de svenska journalisternas okunskap.
– Det är oerhört viktigt att notera att Gui Minhai inte har varit fri en enda dag sedan han kidnappades i Thailand i oktober 2015, säger Jojje. När kinesiska myndigheter i oktober 2017 meddelade att Gui ”frisläppts” så förde de honom redan samma dag till en lägenhet i hans gamla hemstad Ningbo i östra Kina, där såväl hans rörelser som all kommunikation med omvärlden bevakades.
– Många utomstående såg honom som kines trots att Kina inte tillåter dubbla medborgarskap, och inte ens de journalister som skrev om fallet hade koll på att Hongkong, där Gui levde och verkade, har en helt annan grundlag än Kina. Detta medför att många svenskar alltså skuldbelade Gui av ren okunskap.
Diktaturens skäl till att kidnappa Gui och Peter var inte oväntat att deras respektive arbete upplevdes som ett hot mot maktmonopolet även om de uppgivna anledningarna från regimens håll var något helt annat. De senaste åren har kontrollen av böcker som anses innehålla skadlig information för diktaturen hårdnat i Kina – det kan förklara varför Gui kunnat arbeta med sitt förlag så länge innan regimen slog till. Tyvärr är han heller inte ensam om att ha råkat illa ut, då även Guis fyra kollegor från Hongkong kidnappades hösten 2015.
– Gui Minhai hade bedrivit sin förlagsverksamhet i årtionden innan han kidnappades i Thailand oktober 2015, säger Jojje och fortsätter: I Guis fall så fruktade regimen att de böcker han skrev skulle underminera det politiska systemets trovärdighet och status, om de fick allt för stor spridning på det kinesiska fastlandet. Såväl Dahlin som Gui fungerar samtidigt utmärkt för att statuera exempel. Peking vill visa att inte ens ett utländskt medborgarskap längre skyddar om du upplevs som ett hot.
Både Gui och Peter har erkänt påhittade brott som visats i tv. Att tvinga människor till medgivande av en handling de inte begått är ett effektivt och inte ovanligt sätt för regimen att mellan raderna sprida budskapet om att man bör passa sig för att syssla med något som inte godkänns av dem.
– Mekanismerna kan antas likna dem under kulturrevolutionen, säger Jojje. Det främsta syftet med dessa offentliga erkännanden är inte att lösa rättsfallen på laglig väg, eller ens att övertyga de miljoner tittare som tar del av inslagen att de är genuina. Det handlar främst om underkastelse. Genom att Gui Minhai exempelvis tvingas ”erkänna” felet med sin förlagsverksamhet, så förstår varje tittare att detta är något farligt som man kommer bli straffad för om man sysslar med det.
Att vara utländsk journalist i Kina blir allt svårare. Trakasserier, fysiskt våld och ett ständigt hot om utvisning hänger över jobbet tillsammans med den etiska problematiken kring de personer som intervjuas.
– Man måste alltid tänka på att de individer man intervjuar också kan råka illa ut, säger Jojje och ger ett aktuellt exempel: Nu i januari inleddes rättegången mot en tibetansk aktivist för ”separatism”, med en intervju i New York Times som den huvudsakliga bevisföringen. Intervjun har även lett till att han under häktningen utsatts för tortyr. I januari släppte Foreign Correspondents’ Club China en årlig enkätundersökning som visade att medlemmarna upplevt att situationen förvärrats under det senaste året. Säkerhetsläget har blivit värre såväl för journalisterna som de intervjuade, och många akademiker eller intervjuobjekt som tidigare uttalat sig angående känsliga ämnen väljer helt enkelt att vara tysta.
Upplevde du själv några svårigheter med att få fram information under arbetet med De kidnappade kinasvenskarna?
– Nej, inte särskilt, eftersom de främsta intervjuobjekten var Peter Dahlin och Gui Minhais dotter Angela, som båda på förhand gick med på att samarbeta med denna bok, säger Jojje. Det var sedan överraskande lätt att få hjälp från många andra håll med uppgifter, tips och forskningsrapporter. Den enda som jag ville intervjua men som inte svarade överhuvudtaget var Lars Peter Fredén, ambassadör i Peking 2010-2016. Han inser nog såhär i efterhand att han kunde ha gjort mer för Gui Minhai eller åtminstone för Angela, vilket också framkommer i min bok angående kommunikationen mellan UD, ambassaden i Peking och Angela. Jag vände mig inte direkt till några kinesiska myndighetskällor, utan använde mig där av de ståndpunkter som utrikesministeriet uttryckt under presskonferenser och i statlig media.
Jojje hoppas att de kidnappade kinasvenskarna Gui Minhai och Peter Dahlin ska vara ögonöppnande exempel för svenska läsare på vad som händer i diktaturen Kina. Med boken vill han råda bot på den okunskap som annars bidrar till de förödande konsekvenser det får när felaktigheter och lögner kan spridas. Hur långt vi än må befinna oss från en diktatur i det svenska samhället så påverkar utvecklingen i Kina även oss – än mer effektivt när den sker bortom vår medvetenhet.
– Många i Sverige förstår inte vidden av de övergrepp som just nu äger rum i Kina, säger Jojje. Sedan Xi Jinping blev president har förföljelsen av oliktänkande och civilsamhället som helhet trappats upp betydligt. Samtidigt har också propagandan intensifierats, även mot utlandet i form av manipulering av internet, köpta artiklar i utländsk media och finansiering av allehanda kulturevenemang där partiets version av den kinesiska utvecklingen sprids. Tillsammans med knapphändig kunskap och rapportering om Kina i Sverige, innebär detta att många svenskar får uppfattningen att det politiska klimatet blir allt friare. Detta är oerhört farligt i en tid då Kina samtidigt har som uttalat politiskt mål att öka sitt politiska inflytande globalt och göra viktiga utlandsinvesteringar. Det är först när vi får reda på vad som egentligen händer i Kina, som vi kan ifrågasätta denna utveckling. Jag vill därför använda fallen Gui Minhai och Peter Dahlin för att exemplifiera den tilltagande repressionen.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
