Är frågan kanske fel ställd? Kanske borde jag istället ha sagt – Är det okej att sluta läsa en bok innan man har läst ut den?
Jag brukade vara bestämd med att man skulle läsa klart om man hade påbörjat. Att man skulle ge boken den respekten eftersom någon (författaren) hade lagt ner väldigt mycket tid på boken. Då kunde jag väl ändå hänga kvar till slutet?
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
Det här resonemanget hade jag innan jag började skriva böcker.
För nu har jag ändrat mig. Numera är jag rätt hård. Om jag inte är inne i en bok efter cirka 50 sidor (give and take några) så slutar jag. Börjar på nästa. Det är märkligt för jag har knappast mindre respekt för processen det är att skriva en bok, nu när jag själv vet exakt hur mycket slit det är med varje sida. Eventuellt har det här att göra med att min lästid är också min skrivtid. Den tid på dygnet som är över efter att jag har jobbat, tagit hand om barn, tvätt, hushåll och eventuellt min kropp. Det är inte så jädra mycket att spela på, det hör ni ju. Och är jag i en intensiv skrivperiod blir ingenting läst. Annat än mina egna ord.
Häromdagen åkte min nya roman iväg till tryck. Det betyder att jag inte har något mer att göra med den. Och eftersom mitt jobb är sommarstängt (bummer) har jag alltså plötsligt lästid. Så i måndags drog jag igång. Med en bok av en av mina favoritförfattare. Jag började på den för ett tag sedan men alla redigerings- och korrvändor har gjort att boken helt enkelt fick läggas åt sidan.
Jag sögs snabbt in i boken. Älskade karaktärerna (i alla fall den ena) och kände att det här skulle bli bra. Läste på som sjutton. Och kom till cirka sidan 150. Där hände något. Boken nästan bytte genre. Och det var inte vad jag var beredd på. Min tidigare erfarenhet av författarens produktion har gjort att jag hade andra förväntningar. Det är inget fel på boken, men det var inte den boken jag ville läsa. Plötsligt var jag i en helt annan typ av bok och jag ville inte vara där. Fortsatte ändå. Det är ändå en favvoförfattare vi snackar om. Suckade. La bort boken. Gick tillbaka. Höll på sådär. I eftermiddags blev boken ännu jobbigare. För många turer hit och dit. Och jag tänkte att redaktören borde sagt stopp. Borde sagt “vi fattar det där nu, move on!” Och så la jag ner boken. Tog upp den. Skumläste, och då menar jag verkligen skumläste, ett tiotal sidor. Fortfarande en massa turer jag inte orkar med. Så jag la ner boken. Det är ungefär 70-100 sidor kvar nu och jag har inte lust att läsa mer. Men kan man göra så? Ska jag aldrig veta hur det gick? Ska jag överge min favvoförfattare mitt i akten? Jag har inte bestämt mig än men det lutar åt att jag faktiskt slutar där jag befinner mig nu. För just nu är huvudpersonen i ett så jobbigt läge att jag fan inte orkar hänga med mer. Och jag är säker på att det ordnar upp sig i slutet, vare sig jag läser det eller inte.
Vad boken heter? Nä. Kommer inte säga. (Alla svenska författarkollegor kan dock andas ut, det är ingen av er i det här fallet). För jag vet vilket slit som är bakom en bok och vet att den här författaren är grym. Och det finns säkert någon annan som gillar den. Det handlade ju mest om mina förväntningar på författaren. Lite om hens kontrakt med mig som trogen läsare. Som hen faktiskt bröt lite. Den här gången.
Så vad säger du? Är det okej? Att jag inte fullföljer? Hur brukar du göra?
Pernilla Alm debuterade 2012 med romanen Alltid du och satte 2014 fart på läxdebatten med boken Läxfritt – för en likvärdig skola. Pernilla utkommer i augusti 2015 med romanen Utan dig. Bloggar på pernillaalm.se och läxfritt.se. Pernilla arbetar till vardags som lärare på högstadiet.
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
