Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro skrev sitt mästerverk på bara fyra veckor

När Kazuo skulle påbörja sin första bok efter att han fått sitt genombrott fungerade ingenting som han ville. I panik tog han och hans fru fram en plan som skulle få honom tillbaka till skrivandet.

Alla som någon gång skrivit en bok vet vilken kamp det kan vara. Spontant vill jag nog säga att om det är för enkelt så är det något som fått ge vika angående originalitet och kvalitet. Sedan behöver det förstås inte betyda att det ska ta lång tid att skriva det där mästerverket – snarare pratar vi om fokus. En författare lever ju fortfarande i verkligheten och är inte friställd livets måsten. Det finns ett hus eller en lägenhet som ska tas hand om, och i världen runt omkring lever människor som påkallar uppmärksamheten. Inte minst via Facebook, kanske?

När Glenn Leibowitz skrev om skrivprocessen på Inc.com försökte han hitta gemensam mark för alla de författare han intervjuat genom åren. Han lyckades inte. Svaren från författarna hade inget givet mönster och en del sa att de skrev bäst på morgonen, andra hade en teknik där de bara skrev mellan 8 till 20 minuter åt gången med korta pauser mellan. Teknikerna varierade och själv vet jag några författare som lyssnar till samma spellista varje gång de sätter sig ner och arbetar med ett manus. Samma musik i kanske 365 dagar i följd? Ja, det stämmer.

Så varför har så många av oss ritualer i skrivandet? Vi letar flow så klart. Ingen undkommer jakten på flow. Ingen. Inte ens en gigant som Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro.

Enligt en artikel i The Guardian för några år senare berättade Kazuo om hur han efter ett första kapitel i en ny bok var helt fast. Det gick bara inte. Under ett helt år satt han som i klister och kunde inte hitta en väg framåt för manuset. Ett enda kapitel var fortfarande allt som fanns. Orden vägrade komma.

Inte förrän då någon gång insåg han att det var framgången från hans tidigare roman som satt käppar i hjulet. Hela tiden var det någon som ville att han skulle medverka vid olika event eller tv-shower och allt som allt fick det honom att tappa det fokus han tidigare haft. Framgången hade alltså lagt sig mellan honom och skrivandet.

I ett citat från The Guardian sa han:

– Jag frigjorde fyra veckor i min kalender och gjorde vad jag och min fru lite mystiskt kallade för en störtdykning. Under den gjorde jag inget mer än att skriva mellan 09.00 och 22.30. Måndag till lördag. Jag tog en timme lunch och två timmars middag senare på dagen. Jag vägrade titta på mail och gick inte i närheten av telefonen. Ingen fick komma till huset. Min fru hjälpte mig under den här tiden med matlagningen och tog över det mesta av mina hushållssysslor. På det sättet hoppades vi att jag skulle få åtminstone massor av text skriven, men också att jag skulle hamna i ett tillstånd där mina ord blev verkligare än mitt eget liv.

Fungerade det då? Ja, det gjorde det. När tiden hade gått hade han fått ihop vad som skulle bli den klassiska Återstoden av dagen, ett odiskutabelt mästerverk som diskuteras på skrivarkurser över hela världen. Nu var han förstås inte klar med boken efter de där veckorna, finliret återstod. Men han hade tagit sig över spärren. Han hade på något sätt landat i sitt livs flow.

Sedan skrev han förstås inte bara under den här tiden i sin bubbla, utan levde samtidigt på en litterär diet av gamla romaner som idisslade den engelska landsbygden 1930–1950. Allt för att komma i stämning.

Och en av de magiska formlerna innebar att veta när det var nog med research och dags att börja skriva. Intressant är att han här talar om att skriva utan att bedöma resultatet. Orden skulle bara ut och ner på pappret.

Under flera långa samtal med andra författare har jag diskuterat just det här med att stänga av den kritiska rösten och låta den traggla vidare hos någon annan. Sanningen är att vi som författare inte kan avgöra hur bra något är i samma stund som vi skriver det, och när vi försöker gissa oss till om det är bra eller dåligt hindrar vi på ett sätt redan där flödet. Som författarcoach har jag talat mig hes om det där, men det tar lång tid att fästa till och med hos proffs.

Kazuo Ishiguro säger själv:

– Under hela den här störtdykningen skrev jag för hand och brydde mig inte det minsta om stilen eller om något jag skrivit under förmiddagen motsade något jag skrev under eftermiddagen. Prioriteringen var helt och hållet att locka upp idéerna från djupet och låta dem växa när de fick frisk luft. Jag lät usla meningar, löjlig dialog och trötta scener stanna kvar och plöjde vidare.

Så vad kan vi lära oss av det här? Att skriva en riktigt bra roman, av Nobelkvalitet, innebär att man måste frigöra stora sjok av tid och stänga ner varenda distraktion som finns omkring oss. Men det handlar också om att bli medveten om vad som är nödvändigt och vad som inte är det när vi befinner oss i den där processen.

Inte kommer det ge oss några Nobelpris, så klart, men det kommer kanske att få oss att skriva klart ännu en bok. Större mål än så behöver vi inte ha.

Och plötsligt minns jag berusningen som kan komma inifrån resan genom den där första genomskrivningen. Hur blodet pulserar och hjärtat bankar allt hårdare. Man glömmer äta, glömmer leva. Inte för att man är säker på att man sitter med en bestseller, utan för att man vet att om man tar sig förbi hindren och lyckas sätta en punkt och skriva the end någonstans längs vägen, så är man ett steg närmre att lyckas med det som få människor gör i livet.

Nämligen att skriva en hel bok. Sedan har du resten av resan kvar, så klart. Men vad gör väl det. Du har återstoden av dagen på dig att redigera. Tusen dagar till.

Det svåraste är gjort.

Finliret är ett nöje.