Giacomo Giammatto satte nytt världsrekord genom att skriva 37 böcker under ett enda år

Och nej, det anmärkningsvärda slutar inte där.  Även om siffran är otrolig, så blir historien än mer fantastisk när man inser att han gett ut alla böckerna själv. Bakom honom finns en intressant produktionsapparat.

Som författare är jag enormt intresserad av produktivitet och en boks arbetsgång. Det man direkt slås av när man läser om det är hur olika det kan vara för författare runt om i världen. Det man oftast läser om i intervjuer handlar om hur tungt och svårt det är att skriva. Författare på alla håll talar om processen som något som tar minst ett par år och för mig har en roman tagit allt från ett par månader till två år att skriva. Ni vet, researchen och omskrivningarna och alla de där små scenerna som man tar bort och lägger tillbaka igen. Gång på gång.

Förvånad snubblade jag därför om historien om Giacomo Giammatto förra veckan, en man som har skrivit hela 37 böcker under ett och samma år. Han talar själv om det som om det vore det naturligaste i världen. Själv kände jag som en spark i magen varje gång siffran 37 dök upp i efterforskningarna om honom.

Här sitter man och vänder och vrider på vartenda ord och känner sig lite som den där klassiska deckarförfattare som på 1940-talet hade en enorm vånda över vartenda litet ord som skulle ut. En dag fick han besök av en vän som såg honom sitta plågad vid skrivmaskinen, med tårar i ögonen.

– Men herregud, har det gått så dåligt med skrivandet idag?

Författaren skakade på huvudet och sänkte blicken.

­– Jag vet inte vad jag ska säga, sa han. Sju ord på hela dagen.

Hans vän skrattade och log mot honom.

­­– Sju ord är ju en succé för en skribent som dig!

Den sorgsne författaren drog inte på munnen, vägrade att se upp.

– Jo, sa han. Men jag vet ju fortfarande inte i vilken ordning de ska komma.

Ja, ungefär där är jag själv någonstans. Och vid tanken på ovanstående meningsutbyte ter sig Giacomo Giammattos utgivning som något bara gudarna kan åstadkomma. Men nej, så är alltså inte fallet.

Möt världens mest produktive man – Giacomo Giammatto

Giacomo har verkligen skrivit alla de där 37 böckerna och han har gjort det på fullt allvar. Inte ens på frågan om han försökte sätta ett nytt världsrekord tvekar han på svaret, enligt webbsidan Self Publishing Advice Center.

– Ja, jag ville sätta ett nytt rekord. Jag trodde det skulle vara möjligt.

I intervjun med Self Publishing Advice Center framhåller de också att hela företaget är extra intressant ur två olika aspekter. För det första så skrev Giacomo inte bara böckerna utan publicerade dem också. Arbetsgången är verkligen inte att leka med heller. När manuset till varje roman är avslutat skickar han det till en testläsare som får komma med synpunkter och förslag, som han sedan tar i beaktande. Ofta ändrar han mycket efter förslagen.

Därefter är det dags för en runda till redaktören, samtidigt som Giacomo har en person som arbetar med omslagen på ett annat håll. När manuset återkommer från redaktören går han igenom det igen, varpå det ska korrekturläsas.

Det är inga små verk han skriver heller. Barnböckerna har ett spann på cirka 60–100 sidor och spänningsromanerna har allt från 400 till 800 sidor (?!), precis som verken inom fantasy. Han har också skrivit böcker om produktivitet och om att skriva både fiktion och facktexter.

Så, bara det ovanstående är imponerande, men för det andra var Giacomo dessutom svårt sjuk under tiden han påbörjade allt det här. Efter att ha fått två hjärtattacker var han så nära döden han kunde komma (han fick dessutom en stroke). På grund av det fick han ta det väldigt lugnt och stanna på sjukhuset under flera månader. En av de saker han var tvungen att lära sig igen var att skriva. Det tog arton månader till. När han i mitten av 2016 kände att han återfått lite av den förmågan var tempot sparsmakat med cirka 15 ord i minuten.

Bara kort senare hade han tvingat sig själv att komma igång och dubbla farten. Glädjande, men fortfarande alldeles för långsamt enligt honom själv.

– Men eftersom jag nu var pensionerad bestämde jag mig för att bara skriva och inget annat. Jag verkligen bestämde mig. Det var en viljeakt. Efter det ökade tempot väsentligt.

Och ja, det kan man väl bara hålla med om. 37 böcker per år är en hissnande siffra.  Om man bryter ner det än mer och följer hur ovan nämnda sajt diskuterat saken med Giacomo, så ser man att han faktiskt skrivit 1.800.000 ord i de här böckerna. För att göra en annan jämförelse: Det blir 24 stycken böcker med 300 sidor i varje. På ett enda år.

En av fördelarna som han själv nämner är att han numera måste sitta stilla, på grund av sviterna efter sjukdomen.

– Även om jag skulle vilja vara okoncentrerad och springa runt på stan, så kan jag inte det, säger Giacomo.

Livet fick en ny mening genom skrivandet

Han erkänner också att han precis som många andra förr i tiden brukade klanka ner på författare som var alltför snabba. Tanken var att deras böcker måste vara skräp eftersom tempot var så högt, men nu ser han annorlunda på det.

­– Min mamma sa alltid att det mesta som sker har en mening, säger Giacomo. Och när jag nu ser tillbaka på mitt liv så inser jag ju också att just min sjukdom gjorde att jag fått chansen att skriva. Utan hjärtattackerna hade det aldrig blivit något. Jag har fått en ny mening i livet.

Som om inte allt det räckte tar han och hans fru dessutom hand om djur som behandlats illa eller behöver någonstans att bo. De har för tillfället fyrtio stycken djur boende hos sig. Sju hundar, en häst, sex katter och tjugofem grisar.

Är det verkligen möjligt? Och är det värt det?

Efter att ha försökt smälta hela den här historien inser jag att jag som författare kanske borde höja tempot åtminstone lite. Tanken slår mig också att jag kanske har blivit en text-snobb de senaste åren, som drar ut på jobbet för att språket är min grej. Det är ju för det jag fått den goda kritiken. Betyder det att jag är dålig på historierna? Att jag segar? Hm. Det bor en del ångest i det här, känner jag.

Å andra sidan inser jag också att även om lång tid inte garanterar en bra bok, så måste en hel del saker få stryka på foten när man skriver 1.800.000 ord om året. Oavsett vad Giacomo själv säger. För visst har hantverket en begränsning. Precis som fysiken. Hade mina små feta fingrar orkat? Antagligen inte. Hade hjärnan gjort det? Absolut inte. Jag är ju redan en trött gammal gubbe vissa dagar.

Om jag lägger mig mitt emellan då? Nja. Jag får nog lägga mig under det också. Långt under. Men en fördubbling kan jag säkert åstadkomma. Istället för en bok vartannat år, så en bok varje år. Det är värt ett försök.

Kan Giacomo få ner så många berättelser i datorn under 365 dagar så måste jag väl kunna skärpa mig lite jag också.

Med början nu.

Eller i morgon.