Den skånske författaren var en person med hjärtat på glänt och nu möter hans böcker en ny generation ungdomar när berättelsen om Åshöjdens BK återutges. Men vad är det egentligen som gör bokserien så speciell?
Jag minns att rummet var tyst. Min säng stod nära fönstret och utanför hade vintern precis lagt sig tillrätta över den skånska byn. Hemkommen från skolan fanns det bara en sak att göra för en ung grabb på tretton år. Att läsa. Verkligen läsa.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
Jag tände lampan och lade mig på sängen, packade upp ryggsäcken. Sköt in skolböckerna under sängen och vägde istället det nya fyndet från biblioteket i handen. Kanske hade serietidningen Buster någonting med valet att göra. Bland serier som Benny Guldfot, Bullen och Super-Mac fanns plötsligt en ny, svensk berättelse som var mer realistisk än de andra. Grus, hjärta och unga öden.
Det var förstås historien om Åshöjdens BK, baserat på boken av Max Lundgren. Efter att ha läst tidningen i flera månader slog jag nu upp boken. Klockan var halv fyra, ljuset skumt utanför fönstret. Sedan minns jag inte mycket mer än att världen förändrades på något sätt.
Berättelsen om den lilla fotbollsklubben utspelade sig i Skåne, och även om det var åttiotal där jag låg på mitt rum och läste och sextiotal i böckerna, så var det som om tidsbarriären inte fanns. Som ung grabb hade jag bekymmer så det räckte och det varsamma mörkret i Lundgrens berättelse fäste i mig nästan direkt.
Hittejoel som gör sin resa från utanförskapet till någon sorts framgång. Bröderna Edward och Jorma, som försöker hitta sin plats tillsammans. Den sistnämnde var så klart den hjärtat slog för. Ja, och så alla de andra i Åshöjden, som spelade sina roller, mer eller mindre som symboler för samhället i stort. Bagarn Olsson, som ska lyfta laget, och Blåbärskungen med sitt inflytande och pengar för ögonen.
Jag får tårar i ögonen när jag tänker på det nu också. Hur kunde författaren känna till allt det här om mig, där jag plöjde böckerna i den lilla byn Jonstorp, så många år senare? En återblick ger vid handen att berättelsen så klart berättats många gånger förr, inte minst resan om hur en främling kommer till en liten by och förändrar allting för de som bor där. Bagarn som en medelsvensk Zorro, utan värjor men med ett öppet sinne för ungdomarnas möjligheter.
Max Lundgren var en författare som verkligen nådde fram till målgruppen
Jag var fångad. Både Åshöjden och Benny Boxare rev till rejält och på något sätt var jag säker på att sådana historier skulle leva för alltid. Nästan chockad inser jag som vuxen trettio år senare att Åshöjden-böckerna varit bortlyfta ur många biblioteks hyllor under årtionden och att de inte funnits att köpa på länge. Insikten skrämmer så klart. Det är tungt att inse hur ett författarskap långsamt kan glida ur strålkastarljuset och sjunka undan, trots att många av böckerna är så goda riddare för barnlitteraturen.
Max Lundgrens författarskap är något oerhört starkt i Sverige och han gjorde sig tidigt känd som barnboksförfattaren som gärna lyfte fram ansvar och solidaritet. Till skillnad från många andra väjde han inte för problemen i samhället utan skrev in dem på olika sätt i de här berättelsernas själ. Storyn var viktigast, den skulle kännas. Och många av böckerna har satt livslånga glädjestunder hos nu vuxna läsare. Exemplen ovan är goda nog, men sedan har vi dessutom alla de andra. Vem minns inte Pojken med guldbyxorna? Eller tv-serien Bombi Bitt och jag? Den sista kan ni för övrigt se i sin helhet i Sveriges Televisions öppna arkiv.
Själv ska Max Lundgren ha sagt:
– Jag har tagit de svagas parti i många böcker. Men det är inte märkligt i det. Det gör de flesta författare.
Så såg han själv på det, men jag vet inte om jag håller med. Det är stor konst att förvalta de här ödena man skriver ner och samtidigt förankra dem i tidens ström, med allt vad det innebär. Han gjorde det bättre än andra. Orsaken är att han låter tidsmarkörerna falla undan lite för berättelsen om människorna, de ungas öden, och inte tvärtom.
Vem var Max Lundgren?
Sedan är det intressant att som vuxen se hur lite författaren betydde för barnet jag en gång var. Jag visste ingenting om Max Lundgren. Ingenting. När jag nu läser att han växte upp först i Landskrona och senare i Malmö, så känns det helt logiskt eftersom många böcker utspelar sig där. Jag får också veta att han satt på stol nummer femton i Barnboksakademin och att han satt i juryn för Nordiska Rådets litteraturpris. Han skrev även flera böcker för en vuxen publik. De sätter jag genast upp på listan.
I genomgången av allt material inser jag också att Max Lundgren nu tolv år efter sin död plötsligt är aktuell igen, när man ger ut böckerna om Åshöjden på nytt. Det har gått ett halvt sekel sedan de gavs ut första gången, så det blir lite av ett jubileum.
Jag vände mig till Max tre barn för att få veta mer om honom, men innan jag pratar med hans dotter Lotta läser jag en kort intervju med hennes syster Anette i Helsingborgs Dagblad. Där berättar hon om hur hon själv ser på hans författargärning. Varför den fortfarande är viktig.
– Han beskriver allmänmänskliga relationer. Och han skriver inte bara om dem som vinner, utom om de andra också.
Ja, det är en sammanfattning som jag helt skriver under på. Sedan har det förstås hjälpt till med uppmärksamheten att man i Åsljunga bestämde sig för att hedra böckerna om Åshöjdens BK just i år. Det var Åsljunga som stod som förebild när Max Lundgren började skriva ner historierna om sina karaktärer, där många klassiska citat nu återfinns. På senare år har benämningen att göra en Åshöjden blivit ett allmänt uttryck som beskriver hur ett lag gör något nästan omöjligt och tar sig från en division till en annan.
Lotta Lundgren har själv hört det där sägas flera gånger, men när hon tänker på sin pappa är det andra saker hon först och främst ser framför sig.
– När jag tänker tillbaka är alltid det första jag hör ljudet av hans skrivmaskin. Redan när jag vaknade på morgonen fanns det där knattret i luften, som något välbekant och tryggt. Och det ljudet fanns alltid där. Han var väldigt disciplinerad och steg upp tidigt och skrev varje dag året om.
När jag ber henne beskriva en enda scen som hon minns extra väl berättar hon om hur Max gärna låg ovanpå sängöverkastet och tänkte, ibland med en serietidning. Hans kommentar vid eventuella frågor var det ständiga: Jag jobbar som bara den! Tänker!
– Det var lite egendomligt att ha en pappa som var hemma hela dagarna, som inte gick till ett arbete. Jag minns faktiskt en del stunder då jag ville att han skulle vara som andra. Han kunde väl köra taxi, brukade jag tänka. Typiskt för ett barn det där, att man vill att ens föräldrar ska vara som resten av världen.
Max hittade frön till sina berättelser i sin närhet
Just funderingarna på det Max Lundgren för tillfället jobbade med fick ta mycket plats i hans eget liv. Lotta har klara minnen av hur han alltid blev glad när hon kom hem från skolan. Hur nyfiken han var på allt som hade hänt under dagen. Då blev det franskbröd-bullar och fika och långa, långa samtal.
– Jag förstod det inte då, men han hittade nog många människor och situationer som han arbetade om och lade in i böckerna. Han byggde vidare, förstärkte och utvecklade det vi sa under dessa stunder. Själv är jag en rätt pratsam person och kunde gärna spela upp hela situationer som hänt. Jag är ganska säker på att han i IFK Trumslagaren tog en del från våra liv, eftersom vi just då höll på med friidrott. Och Jack i boken kan ha varit en grannpojke …
Under hela uppväxten insåg de tre barnen också hur engagerad Max var i omvärlden och samhället. Han höll inte tyst inför orättvisor och han sa vad han tyckte och tänkte. Gärna efter en lång stunds reflektion. Många var samtalen från andra författare, som ringde sent på kvällen och hade problem med sina böcker eller inte mådde bra. Max Lundgren svarade alltid i telefonen och prioriterade ständigt de vänner som behövde hans stöd.
Framförallt fanns den där lågan där. Att han brann för sitt författarskap och texten. Han älskade sitt yrke. En gång när han var sjuk ställdes han inför det märkliga faktum att hjärnan fortsatte gå, trots hög feber. Eller som han själv sa:
– Jag kan inte anmäla mig sjuk till försäkringskassan! Det vore ju för fan bedrägeri. Jag kan inte sluta tänka, feber eller inte!
Även barnen var ibland inblandade i författandet. Det hände att Max läste för dem om kvällarna och då var det dagsskörden som skapats vid skrivmaskinen som presenterades. Det är en av de saker som Lotta har klarast bilder av, för ibland var det så sorgliga berättelser att hon började gråta så engagerad hon var.
– Jag minns en gång när jag blev arg på honom. Han slutade en bok med att en ung tjej blev skjuten i sista meningen. Jag tror det stod något liknande: Hon var fortfarande vid liv när ambulansen hämtade henne. Men oj så arg jag blev. Jag sa till honom att han inte kunde göra så, det var ju bara så himla fel, tyckte jag. Fast ju mer engagerad jag blev, desto nöjdare såg han ut. Han hade fångat läsaren och förstod väl att ingen någonsin skulle glömma det slutet.
Därifrån är det inte långt till en av de stora styrkorna i Max författarskap. Han var oerhört intresserad av människor, och han var intresserad på riktigt. Han såg dem och han hade en förmåga att se bakom detaljerna samtidigt som han tyckte om att sätta saker i ett större sammanhang. Lotta beskriver det själv som att han var duktig på att fånga upp nyanser hos folk. Deras tvivel och rädslor, men också värmen hos dem. Kärleken. Dofterna och färgerna.
Nu ges böckerna om Åshöjden ut igen
Men trots att Lotta fick så många provläsningar ur hans böcker, läste hon själv aldrig serien om Åshöjden, som till slut bestod av fyra böcker utgivna 1967–1971. Efter det var den med i tidningen Buster i hela sjutton år, då illustrerad av Reijo Piipo.
– Nej, jag läste faktiskt aldrig själv böckerna om Åshöjden när jag var liten, säger Lotta. De intresserade mig inte, eftersom jag trodde att de handlade om fotboll och inget annat. Jag såg lite av tv-serien när den gick, men sedan rullade livet på och de försvann bakom mig. Det var inte förrän mamma dog och vi stod där med alla hans böcker och ett bokförlag, som jag började närma mig serien om fotbollslaget.
Först då insåg Lotta och de andra att böckerna om Åshöjden inte gick att köpa i affärerna längre. Borde de kanske ge ut dem igen? Det hade gått så lång tid sedan de publicerades och de var inte säkra på att dagens ungdomar skulle vara intresserade. Och då till slut läste Lotta hela serien. Förvånad insåg hon hur mycket de innehöll. Hon fängslades direkt av de starka berättelserna.
Under de spännande beskrivningarna av fotboll finns en beskrivning av ett förlorat samhälle och dåtidens utveckling. Men där finns också delar om makt och strävan, om kamratskap och rivalitet. Utanförskap. Hur det känns att stå i skuggan. Att vinna eller försvinna.
– Böckerna var tidlösa på sitt eget sätt. Bättre än så kan jag inte uttrycka det. Det var nästan så att jag tyckte att det var sorgligt att jag inte läst dem många år tidigare. Men nu tänkte jag att det kanske hade varit bra att ge ut dem igen, även om inget beslut togs då.
När man sedan ringde från Örkelljunga kommun och undrade om de ville samarbeta kring projektet med återutgivningen bestämde sig syskonen. Böckerna skulle ges ut igen. Max Lundgrens eget förlag ägde redan rättigheterna efter att han tagit tillbaka dem från Bonnier, som han tyckte struntade i hans författarskap när tidsandan runt år 2000 inte efterfrågade böcker med socialt engagerande berättelser. Så nu var det bara att köra.
I mars 2017 utkom den första av de fyra böckerna Åshöjdens Bollklubb, Åshöjden går vidare, Kris i Åshöjdens BK och Åshöjden i kvalet som pocket och under året har även de återstående getts ut.
Och nu ser Åshöjden alltså dagens ljus igen. Ödena spelas upp inför helt nya ögon och halvbröderna Jorma och Edward får leva vidare, precis som deras tvivelaktige styvfar Blåbärskungen. Fler unga får möta Hittejoel och följa hans resa från utanförskap till kamratskap. Bagarn får åter träda in i den lilla byn och reda upp saker och ting på sitt eget sätt. Kanske viktigast av allt är att böckerna får fortsätta nå även de som inte brukar läsa. Som tycker det är svårt och jobbigt. Till dem har böckerna om Åshöjden alltid nått fram, precis som Benny Boxaren. Jag vet – jag var en av dem.
Max Lundgren påverkade kanske än fler än man tror
När samtalet med Lotta sedan är slut och jag sitter här och funderar över min egen upplevelse av just Åshöjden som liten, så känns mina inledande ord i den här texten nästan rörande korrekta. Jag ser framför mig berättelsens väg.
Den första av böckerna kom ut 1967 och jag föreställer mig Max Lundgren, så som Lotta beskrivit honom. Sittande i sin stol med skrivmaskinen framför sig. Det vackra ljudet från tangenterna som trycktes ner mellan 07.00 och 12.00 vareviga dag. Jag ser hur han en dag lägger ihop alla de utskrivna sidorna och kanske läser ett par rader för något av sina egna barn. En historia om fotboll och hjärta och livet i ett svenskt samhälle. Senare skickar han iväg resultatet till förlaget.
Tjugo år efter det befinner sig en liten parvel i Jonstorp på väg hem från skolan och går inom byns lilla bibliotek. Året är 1987. Han hittar en bok om en fotbollsklubb. Pärmen är sliten och välläst, och ändå lockar den på honom. Han kommer hem och lägger sig i sängen för att läsa och … förtrollas. Att det gått två decennier sedan händelserna i boken spelar ingen roll.
Ur förtrollningen föds istället hungern efter fler böcker. Ett språk. Pojken i Jonstorp vill själv skriva. Det är händelsekedjan – kan det vara så enkelt? Var det därför jag blev författare?
Jag vet inte. Och jag behöver inte veta. Jag behöver bara tro på det, som i vilken historia som helst. Berättelsens kraft är vansinnig, stark och vacker.
Vi kan väl avsluta det hela med författaren Bunny Ragnestams ord om Max Lundgren:
Han var som en novell av sig själv,
den evigt blyge lille gossen med det stora hjärtat,
mannen som alltid ställde upp.
Och från mig, den lilla pågen som fick tag i böckerna: Tack, Max.
Max Lundgrens bibliografi
1962: Hunden som äntligen visslade
1963: Kandidaterna
1964: Alla barns ansikten
1965: Gangsterboken
1965: Äventyrets fyra färger
1966: Omin Hambbe i Slättköping
1967: Pojken med guldbyxorna
1967: Åshöjdens bollklubb
1968: Dörrarna låsta inifrån
1968: Regnbågskriget
1968: Åshöjden går vidare
1969: Kris i Åshöjdens BK
1969: Sagan om Lotta från Dösjöbro
1969: Ole kallar mej Lise
1970: Mats farfar
1971: Sommarflickan
1971: Åshöjden i kvalet
1972: Snapphanepojken
1972: IFK Trumslagaren
1973: IFK Trumslagaren och Lillis
1975: IFK Trumslagaren och Chris
1976: Myrorna
1978: Ännu minns jag Birthe
1978: Boken om Birthe
1978: Lättsinniga berättelser och andra noveller
1979: IFK Trumslagaren och Lasse
1979: Våning för fyra
1980: Matchens hjälte
1980: Inga Eliasson, affärsbiträde
1981: IFK Trumslagaren och Jack
1982: Mitt livs äventyr
1982: Benny, boxaren
1982: Hela gänget
1983: Torsten och Greta
1984: Benny Boxaren och kärleken
1985: Max Lundgrens Åshöjdens BK
1986: Samlade diktförsök
1987: Djävulens kontrakt
1987: Benny Boxaren nere för räkning
1988: Töser!
1988: På äventyr med Gula hissen
1989: BK Framåt
1990: Roseli, älskade Rosa
1990: Kåsebergaskräcken
1991: En kort tid av lycka
1991: Benny Boxaren i Amerika
1992: Åshöjdens BK
1992: Drömmen om Mallorca och andra berättelser
1994: Eriksfält leder med 1-0
1996: 21 nästan sanna berättelser
1997: Råttan
1997: Benny, mästaren
1999: Dubbelspel
2003: Lina, Gulan och kärleken
2004: De magiska handskarna
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
