Svordomar och andra fula ord i barnböcker – författare balanserar på gränsen till censur

I Sverige får man inte svära varken i kyrkan eller barnböcker, men frågan är vad vi lär våra barn om livet när det mesta målas i rosaskimrande bomull. Rätt eller fel? Oavsett är det inte lätt att som förälder navigera genom barnboksdjungeln.

Det är rätt mycket man börjar tänka på när man som förälder ska börja välja böcker till sina barn. För vilken verklighet vill man egentligen lyfta fram och vad är godkänt att låta passera när det gäller språket? Svenska barnböcker är nämligen mycket olika till stilen och det gäller att hålla lite koll på vad som är vad i djungeln där ute.

Bara språket är en hård nöt att knäcka. I en del barnböcker drar man då och då till med ett Åh fy fan, eller ett skit också. Ja, och det klassiska håll käften. För bara någon vecka sedan snubblade jag över ett Ska du skita i, kärring. Jag ber om ursäkt för att jag log igenkännande åt just den frasen.

Och kanske är det inte något att skämta om. En dag står man plötsligt där på biblioteket och ska välja barnböcker och undrar i vilken riktning man ska gå. För man vill både att barnets litterära värld ska vara som världen är på riktigt, med naturligt språk och naturliga händelser, samtidigt som texten ska vara något som ungen i knäet helst inte får några konstiga idéer av. Man minns ju själv hur det kan vara. För mig var det Loranga, Masarin och Dartanjang som ställde till det. Den satte griller i huvudet på mig som liten.

Som tur är har föräldrar nu för tiden samhällets outtalade regler till sin hjälp. Vi vet att det finns en skiljelinje mellan vuxenlitteratur och barnlitteratur, och den linjen måste finnas. Så är det bara. Barn ska inte titta på rått våld och grovt snusk. Därför går självklart explicita scener med blod och sådant bort direkt. Precis som nedsättande hangranger och onödigt dravel som trycker ner en person, eller en hel grupp.

Men sedan har vi gränslandet där det blir svårt att hitta en medelväg och där man som vuxen gärna pratar om sin egen orubbliga ståndpunkt. Jag har varit på middagar som slutat i ilskna ordväxlingar eftersom två vuxna är extremt oense om vad som får lov att sägas i en barnbok eller inte. En av dem tyckte inte att det skulle sväras i barnböcker, och den andra tyckte det gick hur bra som helst. Intressant nog svor båda två högljutt och länge under hela den långa middagen, som alltså avslutades alldeles för tidigt.

Och i ärlighetens namn är det inte bara språket som ställer till det. Handlingen komplicerar saker den också.För vad vi väljer att visa upp för våra barn? Vad behöver de veta? Vi minns till exempel alla den nutida Snipp och Snopp-visan som slog ner som en avdelare mellan två stora grupper vuxna människor. En grupp tyckte det var okej att sjunga glatt om sådant, och en grupp tyckte inte alls det var okej att barnen fick veta att de hade olika kön.

Frågan tillhör en helt egen debatt som levt kvar år efter år och böcker som brutit mot den aktuella tidens normer (tänk Pippi Långstrump) har inte fått det lätt. Ibland har man gått så långt att man velat censurera. Faktum är sådant fortfarande förekommer, åtminstone om man frågar författarna själva. Många känner att taket har sänkts. Plötsligt får man i böckerna inte svära alls längre, eller påtala att alkohol existerar. Ett exempel som nämndes i Svenska Dagbladet var hur man för några år sedan ändrade i Frida Nilssons Jag, Dante och miljonerna, då miljonären som åker in till stan istället för att dricka öl fick äta sig övermätt på … geléhallon. Jag förstår att författaren känner sig trampad på.

Fler författare vittnade om hur man ändrat i slutversionerna av deras böcker och strukit scener där människor dricker alkohol. Enligt samma artikel anklagas den nya tidens redaktörer för att vara politiskt korrekta och ta bort hela sidor där människor röker. Förlagen själva sa att barnböcker som tar ut svängarna för mycket inte säljer längre – de som köper böckerna vill ha lugn och ro i berättelserna.

En annan av anledningarna till censuren är att dagens föräldrar tycks reagera på nästan allting som skrivs. Jag har hört folk säga att Harry Potter är ett strå för mycket med sin magi och svarta historia. Han är dessutom så overklig, Harry. Och kanske skadlig? Nä.

Jag kan bara erkänna hur komplicerat det här ämnet är. Särskilt när man tittar på undantagen. Till och med de som verkligen går in för att strypa all tillförsel av svordomar och mörker i böckerna försvarar Astrid Lindgren, som har lite av båda i sin katalog. Hon tycks med andra ord ha fått ett frikort som gäller från nu till evigheten, och det man återvänder till då är förstås att det helt och hållet handlar om hur man gör det.

Ska du ställa fram en ölburk eller full farbror, så måste det spela en roll för den lille parveln vi följer genom historien. Tänk på farbror Nilsson i Madicken, som dräller omkring hur som helst mellan händelserna, inte så sällan kommen från krogens mörker i den lilla staden. Påverkad och sluddrande rantar han hemåt som en självlysande brytpunkt i böckerna – han är där för att balansera det fina livet på Junibacken och påvisa att alla inte bodde som Madicken, och att alla människor inte var som hennes föräldrar. Det Astrid Lindgren gör är att lyfta fram en bild av hur framtiden, vuxenskapet och livets svårigheter kan se ut när man lämnat barndomen. Och samtidigt gör farbror Nilsson böckerna bättre.

På det sättet var Astrid Lindgren rätt dansk av sig, om man vågar säga så. I vårt grannland västerut har man sällan haft samma strama begränsning i barnböckerna, och så är det inte nu heller. Där händer ibland nästan onämnbara saker och man hittar rätt mycket av mörkret från Astrid även i nutida utgivning. Folk dör i texterna, barn också. Rätt eller fel?

Intressant är hur en författare som Ulf Stark flera gånger pratat om det här med två sorters censur, och hur olika de kan vara. Å enda sidan självcensuren som författaren använder för att begränsa sig själv – det finns saker vi som författare inte vill skriva om. Fast sedan har vi den påtvingade censuren också, som kommer av hur världen omkring oss vill att en barnbok ska vara. Eller som Ulf Stark själv sa:

– Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.

Och ja, kanske är det så. Att vi som föräldrar efterfrågar böcker med enkla teman har ibland att göra med att vi inte orkar ta oss tid att diskutera de svåra texterna med ungarna – vi vill göra det enkelt för oss och låta barnen läsa sådant som de bara kan plöja igenom utan att ställa frågor eller bli upprörda av. Men kanske borde vi ge författarna mer förtroende än så och lita på självcensuren?

Jag tvivlar på att någon svensk barnboksförfattare kommer att referera scenen där Mikael Lustig skriker jävla fittor till motståndarlagets klack. Å andra sidan hade de väl inte haft med scenen om han skrikit jävla kukar heller. Hade dra åt helvete varit okej? Inte enligt alla, så klart. Men det hade varit mer accepterat.

Ett uttryck som sablar hade knappast räckt i stridens hetta. Å andra sidan hade han kanske kunnat dra till med en stilren provokation från Astrid Lindgrens bibliotek: Din satans rackelhane, det där ska du få ångra! Hon har också en god variant i sitt skitoxe.

Den här balansgången kommer med all säkerhet att fortsätta ett bra tag till och man önskar väl att det hade varit så enkelt som att en del kraftuttryck kan användas där det tillför något viktigt, eller där man gör det med stil. För visst går det att svära med stil och måla handlingens mörker med stil.

Men som sagt, låt oss skippa överdrifterna och de nedsättande tillmälena. Blir jag riktigt förbannad, får väl jag dra till med en gammal goding.
Passa dig, pissedräng!
Tack för den, Astrid.